Bergrummet – Tidö Collection of Toys & Comics
Skeppsholmen, Stockholm, invigning 170902
Projektledare och scenograf: Caroline Romare
Utställningsarkitekt: Louise R
Leksaksexpert: Peter Pluntky
Vad förväntar vi oss av en utställning? Ett svar är att besökaren vill mötas av en produktion som elegant utnyttjar de givna förutsättningarna vad gäller föremål, tema, rumslig miljö, teknik och utställningsmediets inneboende möjligheter. Pia Cederholm och Irène Karlbom Häll har besökt ett nyöppnat museum som lyckas väl på många punkter.
Upplevelsen i Bergrummet påminner om sagans skattkammare: vi träder in i bergakungens sal och möts av en stillsamt gnistrande rikedom. Den gamla leksakssamlingen från Tidö slott har fått en inramning som överraskar och tjusar sinnena.
Även den förra utställningen som skapades i en rymlig lokal på Tidö slotts ägor för åtta år sedan var väl värd ett besök, och anslaget fanns redan där. Det var samma formgivarteam som låg bakom den gången, och de lade ner stor omsorg på gestaltningen. Den tidigare ganska traditionella och aningen daterade uppställningen hade bearbetats och blivit något man ville tipsa andra om att besöka. Problemet var bara att så få hittade dit. Och att de som kom klagade på att det hela låg så avsides.
Genom flytten från den västmanländska landsbygden till Bergrummet mitt i Stockholm har museet kunnat ta mystiken och lekfullheten ytterligare ett steg. Till en känslig och kreativ hantering av monterutställningsformen och fin rörlig ljussättning har lagts en ljudmiljö utöver det vanliga, filmer och inslag av interaktivitet. Frågan är om inte fler museiutställningar skulle må bra av att göras som en 2.0, en ny ombearbetning. Och naturligtvis också av att ha en entusiastisk privat ägare och finansiär, och en samling fri från misstänksamt vaktande föremålsantikvarier med egna stretande agendor. Dockor och nallar har fått leka loss och det är upplyftande att se.
Foto: Irène Karlbom Häll
Fokus ligger mer på publik än didaktik och redan i första recensionen (från DN) fick museet på nöten för att det inte ägnat tillräckligt med uppmärksamhet åt ”genus och klass”. Frånvaron av de pliktskyldigt inslagna öppna dörrar och moralkakor som sådana ambitioner alltför ofta leder till är dock inget som försämrar upplevelsen. De flesta vet redan att rika barn hade dyrare grejer och att pojkar och flickor fick olika leksaker för att fostras in i sina framtida vuxenroller; det är inget man behöver upplysa allmänheten om en gång till. Medvetenheten finns där men utan att besökarna skrivs på näsan.
Flera faktorer samverkar för att det här nya museet ska ha potential att bli ett riktigt populärt besöksmål. Dels finns förstås den fantastiska samlingen som grundförutsättning, dels ger den helt fönsterlösa lokalen med sina ringlande djupa tunnlar en särskild stämning som ljussättningen skickligt förstärker. Dessutom har utställningskonceptet utvecklats av samma personer under lång tid och sakta fått mogna fram. Det märks.
Därtill kommer ytterligare en sorgligt ovanlig omständighet, nämligen att man inte sparat på resurser vad gäller högt kvalificerade medarbetare. Listan över ”team Bergrummet” omfattar 45 namngivna formgivare, ljusdesigner, ljudkonstnärer, illustratörer, dekormålare, attributmakare, miniatyrskapare, skulptörer, specialsnickare, smeder, konstruktörer, tekniker och till och med en hustomte! Att de sakkunniga är experter på leksaker eller tecknade serier är förstås väntat, men här finns också en f d chef för Europeiska rymdstyrelsen, en dockskåpskännare samt en Polhemskännare och innovationshistoriker. Och det är inte slut där, för museet tackar också ”ett antal barn och tonåringar som varit behjälpliga med både flinka händer och kloka unga idéer”.
Seriedelen av museet har av naturliga skäl krävt större uppfinningsrikedom. Platta seriesidor är torrare än tredimensionella leksaker och här har man bullat upp med många skulpturer av seriefigurerna och scenografiska miljöer. Det är inte illa med en seriehistoria som spänner från de allra första klassikerna till de senaste och mer utmanande vuxenserierna. Man saknar kanske mer ett samhälleligt sammanhang, men å andra sidan är det perspektiv som är ohyggligt svåra att förmedla med utställningar utan att intentionerna går över huvudet på majoriteten besökare. Där skulle det utrymme i anslutning till seriedelen som vigts åt tillfälliga utställningar få ytterligare en funktion och bli samma sorts återbesöksgenerator som de tillfälliga utställningarna på Junibacken är.
Det finns som ni förstår mycket att stanna till inför och tjusas av och ett enda besök räcker inte. Vår favorit är rymdfilmen (skapad av Per Rydnert), ett mycket genomarbetat inslag inuti en ”grotta”, där en film exponeras på en halvt genomskinlig duk, som en teaterslöja. Bakom duken finns utställda föremål som då och då gör sig påminda, en fond som pedagogiskt påminner besökaren om museikontexten. Det blir en extra finess när gestaltningen är så snabb och suggestiv med häftigt ljud och ljus. På duken rullar en högst komprimerad rymdhistoria som tar sin början före Big Bang och slutar efter Fuglesang. För de yngre besökarna är det säkert bara spännande, för de äldre finns också en subtil civilisationskritik att avtäcka. Det slår en nämligen att hela rymdäventyret med satelliter och stormaktstävling och hunden Lajka och Star Wars, att alltsammans mest är en lek. Tillika en potentiellt ödesdiger sådan.
Den tematiska sorteringen av 40 000 föremål (en prestation i sig) uppmuntrar till de generationsmöten museet tydligt vurmar för. Inte minst signaleras den ambitionen i erbjudandet om gratis inträde för tre personer i ett sällskap om de tillhör tre olika generationer. En generös gest som är väl värd att ta vara på.
Text: Pia Cederholm och Irène Karlbom Häll
PC är lärare, författare, journalist och medlem i UEForums redaktion.
IKH är journalist och tidigare utställningsformgivare och utställningsproducent.
