INSIDE architecture by Åke Axelsson, Jonas Bohlin, Mats Theselius
Konstakademien, Stockholm 180203–180311
Utställningsformgivare: Åke Axelsson, Jonas Bohlin, Mats Theselius
Utställningskommissarie: Sune Nordgren
Panorama, Aiming for Democratic Architecture
Stockholm Furniture and Light Fair, 6–10 februari 2018
Producent, formgivare: Sveriges Arkitekter & Konstnärskollektivet MYCKET
Möbler och objekt: MYCKET i samarbete med Nyckelviksskolan
På Konstakademien visas utställningen INSIDE: Architecture, med herrarna Axelsson, Bohlin och Theselius. Fint i finrummet. På Möbelmässan visar damerna i MYCKET; Silva, Bonnevier och Kristiansson prov på tankar av helt annat slag. Bland annat funderingar över vad Demokratisk Arkitektur kan vara. Följ med på en spaning med Gunilla Lundahl.
Tre temperament, tre herrar, tre akademiledamöter har tagit Konstakademiens vackra utställningssalar i besittning för att visa vad de kan. Inredningsarkitekturen är i kris hävdar akademin i sin lansering av evenemanget till inredningskonstens försvar. Döpt till Inside. Här får vi se ”de allra främsta” presentera det som de värdesätter. Åke Axelsson, Jonas Bohlin och Mats Theselius.
De gestaltar här själva var och en sitt rum utifrån den erfarenhet de äger som inrednings-, möbel- och utställningsarkitekter. Först möter vi Åke Axelssons verk. Där i det största rummet ställs vi inför en serie interiörbilder stora nog för att vi ska kunna känna att vi är på väg in i dem. Upplevelsen på klassiskt museimanér förstärkt av att förgrundens möbel också står där i rummet, live. I fotona presenteras rummen symmetriskt och rakt framifrån. Salens långvägg blir frontvägg där en röd ton värmer bilden av bibliotek, sammanträdesrum, museirum, kungligt besöksrum. Strama rum för utvalda sällskap. Sammetslent disciplinerande med sin ordning och stillhet. Färdiga.
Motstående vägg visar upp möbleringen av tre arkitektoniskt starka rum, en av Peter Celsings kyrkor, ett medeltida kyrkorum och Karlskronas magnifika barockkyrka. Rum där känsla förväntas. I Karlskrona uttryckt genom att den vitmenade interiören försetts med stolar klädda med vitmålad pergament.
Åke Axelssons märkvärdiga rum utstrålar den måttfullhet, hantverkskänsla, intresse för geometriska former som de ledande värnade om och förfinade på 1950-talet och som Åke Axelsson skolades in i. Han har förvärvat en stor känsla för de miljöer han anförtrotts för att bibehålla deras tonfall. När det gällde Den Gyldene Freden blev nydaningen så försynt genomförd att få märkte den. De kunde känna sig tryggt hemma igen. Vi får del av ett förvaltat kulturarv där också föregångarna finns invävda. Presenterat i ett snyggt album i rumsstorlek.
Jonas Bohlin väljer att göra en stark dramaturgi av sitt rum med föremålen som vitala aktörer. Han dämpar ljuset så att hans armaturer får gnistra likt stjärnor i en rymd. Rummet har ljudsatts med stark närvaro av vatten. Våren frammanas av körsbärsblom på en matta i fonden. Doft ska möta när två av restaurangens matgäster intar sin plats vid utställningens dukade bord. Sin egen närvaro förkroppsligar han dels med sin passkod överförd och färgsatt i två långa golvmattor. Dels i en bänk vars sits är en avgjutning av hans egen voluminösa kropp. Vem sätter sig där?
Alla föremål har namn som leder in i Jonas Bohlins egen biografi. En namngivning som bottnar i de existentiella frågor Jonas Bohlin vill bearbeta i sitt formgivande. Som när ultraljudsbilden på sonen blev upptakten i ett glasprojekt.
Utställningen kretsar i stort sett kring den behagliga inramningen runt samvaron med mat. På Stockholms lyxkrogar. På dem har Jonas Bohlin slösat rikligt med sitt geni. Ett flertal av hans inredningar finns dokumenterade som en smal fris utefter en långvägg.
Där ryms också Konstakademiens eget förslag till Slussens omdaning. Ett av de viktigaste inläggen i samhällsdebatten som akademin gett sig in i, i kraft av sin förmåga och prestige. Ett genomarbetat, lysande förslag som skulle skänka platsen all rättvisa, skönhet och förnuft. Skapat av Mats Edblom tillsammans med Leif Bolter och Jonas Bohlin. Förpassat till historien, men ännu fullt genomförbart. Staden slinker även med i utställningens tiotusenkronorsbok som fyller på med Jonas Bohlins formgivning av bland annat busshållplatsen utanför Dramaten, med glasväggar och sedum på taket. Reklamfri.
Mats Theselius är yngst och har det minsta rummet. Han har inrett det som en salong full av fåtöljer. Bakom rep. Åke Axelssons stolar får man sitta i. Icke så, här. De är avsedda att slitas av kronprinsessan Victoria, i Vita huset i USA, i förmögna hem och på ambassader. Måttbeställda. Handbroderade. Silverbeslagna. Inspirerade av bland annat cowboyboots och trumset. Mats Theselius spelar i band och samlar på trumset, fascinerad av deras märkesbyggande detaljer, skruvar, muttrar och plåtböjar. Där började fåtöljbyggandet.
Närvaron av föräldrarna, de välkända konstnärerna Astrid Theselius och Pär Andersson, gör rummet familjärt. Förekommer rep ännu på museernas bostadpanoramor? Här påminns vi om dem. Tittskåpet frammanas. Det numera ikoniska gula skåpet för National Geographics tidningsnummer, som skulle göra både Mats Theselius och hans företagare till miljonärer finns också med.
I bokform ägnas en ingående berättelse åt inredningen av ett bostadshus från förra seklet, en gång skola, nu i händerna på en fastighetsförädlare. Ett hus till vars kvaliteter räknas att det ligger nära Karlaplan. I en tid av fallande bostadspriser finns naturligtvis ett behov av marmor och dörrhandtag som ser ut som diamanter. Konstakademien i bakgrundsberättelsen är ju bra.
En vacker katalog för oss längre Inside:. Matt papper för textdelen och blankt för dokumentationen av utställningsbygget. Fint trådbunden och bläddervänlig, svept i textil med personlig form för var och en av de tre. Jonas Bohlins omslag fick dessutom en unik touch när han lekte med sprayburken över samtliga egna omslag.
Ja det hela är ganska maffigt. Samtidigt en brutal uppskyltning av vårt klassamhälle. Av platserna där pengarna finns. Är det den här nivån som akademin ser som förebildlig för inredningsarkitekturen?
Utställningen öppnar påpassligt till Möbelmässan i Älvsjö. Naturligtvis passar då dessa akademiens uppgraderade showrooms för varumärkesbyggande och ädelt minglande. Tillfälle att skapa värde.
Hur är det också möjligt att Konstakademien kan vara så distanserad till samtiden att man väljer provokationen att lyfta fram tre män igen? Duktiga entreprenörer, ja. Eventuella medarbetare förpassade till fotnoter i katalogen. Är inte inredningsjobbet ett lagarbete? Beroende av kompetensen hos många. Kvinnor finns dom?
Jo, det är kris för inredningskonsten. Offentliga miljöer förfaller. Mycket av kulturarvet misshandlas i brist på duktiga förvaltare och offentliga beställare. Ett hinder finns också i att gestaltandet av inredning och arkitektur delas upp av entreprenadkrav. Jonas Bohlin efterlyser mer utbildning av inredningsarkitekter i det nyutkomna numret av Arkitektur. Förmodligen inte de normkritiska studenterna på Konstfack.
Den stora krisen handlar ändå faktiskt om värderingar. Om hur vi vill att ett demokratiskt samhälle ska se ut. Den frågan har Sveriges Arkitekter berett plats på Möbelmässan genom att bjuda in kollektivet MYCKET. De har slagit läger och ger oss ledtrådar och förslag på platsen för ett av mässans kaféer. Det har blivit ett väldigt innehållsrikt och lockande samtalsrum kring den arkitektur som formar och styr våra liv. Utställningen har producerats av Svenska Institutet som sen ska ta den ut i världen under namnet Panorama, Aiming for Democratic Architecture.
MYCKET, som består av Mariana Alves Silva, Katarina Bonnevier och Thérèse Kristiansson har omgett sig med en imponerande rad medarbetare i research och gestaltning. De har skapat ett berglandskap med många nedslagsplatser för möten och reflektion, öppet och inbjudande. Inramat av återbruk, presenningar på höjden som påminner oss om de villkor som miljoner på flykt lever under, ett collage av plastpåsar som luften expanderar till ett rum.
I mitten en stor rundel som i sitt centrum är en bar och runtom levererar bilder från projekt som MYCKET vill bekanta oss med.
En ram som är en glänta, ett torg, en scen, en viloplats. Nyckelviksskolans elever har inbjudits att infoga möbler och objekt enligt sina drömmar i detta landskap. En avsikt i gestaltandet har varit att skapa en lika demokratisk struktur som den som hela projektet handlar om.
Vad menar utställarna med begreppet Demokratisk Arkitektur? Dels ger de en rik exempelsamling i korta filmer, bilder och katalog. Dels utvecklas begreppet i katalogens både analytiska och beskrivande texter. Tematiserat och fördjupat några viktiga begrepp – Skogräns, Allemansrätt, Folkrörelser och Gräsrötter, Regelverk, Statsapparaten och Olikheter.
Inte minst handlar det om att mening skapas i mötet och samtalet. Katalogen i A5-format ger rikligt med uppslag. Svenska Institutet och Sveriges Arkitekter har den.
En vandring vidare på mässan ledde till Greenhouse, platsen för de unga, ännu inte etablerade, för de många skolorna på skalan gediget hantverk till futuristiska och tekniskt avancerade experiment. Där frodas allvar och kreativitet. Samtal om etik. Krisen i inredningskonsten handlar för många av dem om att beställarna och sammanhangen saknas. Mycket behöver göras och resurserna är alltför magra.
Klart står också att det konstbegrepp som Konstakademien står för befinner sig väldigt långt från det som tar plats Outside.
Text: Gunilla Lundahl
GL är författare och kulturjournalist.
