Recensioner, UEForum #2 2018

Evolutionen rullar bara framåt

Livets tre
Colletts hus, Naturhistorisk museum, Oslo
Januari 2018–2021


Det händer inte ofta att Pia Cederholm kastar sig iväg till utlandet enbart för att hon blir nyfiken på en ny utställning. Men marknadsföringen inför öppnandet av evolutionsutställningen Livets tre på Naturhistorisk museum i Oslo skapade verkligen skyhöga förväntningar. Kanske lite för höga?

Nog ligger det rätt i tiden med en utställning om livets träd, där man börjar i vår moderna verklighet och följer grenarna bakåt till begynnelsen, ”helt tilbake til livets opprinnelse”. Voilà, mänsklighetens långsträckta vagga avtäckt, evolutionen dekonstruerad! Det var vad Naturhistorisk museum i Oslo utlovade i påkostade utskick och helsidesannonser inför öppnandet i januari av Livet tre.

Uppenbarligen fanns här resurser att skapa uppmärksamhet kring en spektakulär utställning, där den 3,2 miljoner år gamla urmodern Lucy för första gången besöker Norge, där skickliga modellmakare återskapat, nej återuppväckt, sedan länge utrotade arter och där besökaren står öga mot öga med just de avgörande länkarna i den långa, långa kedja som förde livet från amöbor till mobilberoende. Detta ville jag ju få uppleva.

På Naturhistorisk museum i Oslo, ett stenkast från det flotta Munchmuseet, håller byggnaden för den geologiska samlingen stängt för renovering. Stenarna trängs i stället med levande och döda arter i Colletts hus där den zoologiska avdelningen finns. Det nedre våningsplanet myllrar av liv. En mamma med tvillingbarnvagn ber om ursäkt för att hon behöver vända i gången där jag står och beundrar förunderliga kristaller som gnistrar i montrarna. Ovanför oss svävar svansen från Tyrannosaurus rex. Allt är nära och förtätat, vetgirigt och meningsfullt, så som riktigt bra museirum kan vara. Mina förväntningar på Livets tre bara stiger.

Som uppvärmning går jag sakta genom museets övriga utställningar. Stein og bein heter den här första. Besökarna får se meteoriter som fallit från månen och Mars, ”stein fra himmelen”, såväl som fossiler av utdöda organismer. Resterna av en 147 miljoner år gammal fisködla vilar på en barnvänligt låg bädd av gröna stenar medan dess rekonstruerade alter ego hänger ovanför. Pedagogiskt! Inga förklaringar behövs.

I ett georum för de allra minsta tultar besökarna över ett golv som åskådliggör Norges geologiska variation. Barnen får rita på en stor tavla, lära sig om stenar både analogt och digitalt, rulla tunga klot till sin mamma eller bygga in sin pappa i mjuka kuddstenar. Utställningen förklarar tydligt som i en lärobok hur stenarter bildas och på väggen löper en tidslinje byggd av sten. Äldst här är det imponerande block som istiden placerat i Finnmark: 650 miljoner år!

Det är så mycket som är förunderligt i världen. Klart att det behövs en utställning om livets träd som fyller ut alla luckor i förståelsen av hur vi hamnade här, högst upp i trädets topp. Kanske skulle en sådan utställning också kunna förklara varför skapelsens krona inte sköter om planeten bättre. Finn plasten heter en annan utställning, där man petat in plastskräp i dioramorna med djur av alla slag. Även här är budskapet så tydligt att några skyltar inte behövs. Minsta barn förstår att det är vansinne. Dessa kitschigt färgglada påsar och förpackningar bryter effektfullt friden i skogen och sjön och på klippan där havsfåglar häckar.

Dioramornas formspråk fortsätter på nästa våning. De liknar skolplanscher i sitt konstruerade och kondenserade sätt att presentera världen. Allt liv som kan förekomma i en viss miljö har nogsamt samlats på samma fläck, i samma monter med målad bakgrundsidyll. Renen intill lodjuret, tigern nära ormen, björnen i samspråk med fågeln. Inte för fem öre kan sådant kallas realism och jag vet att det är helt galet ur ett postmodernistiskt perspektiv, men jag gillar det. Detsamma verkar även de andra besökarna göra. Vi går nära monterglaset och liksom interagerar med djuren i en humorfylld lek, en uppvärmning inför Livets tre. Helt säkert kommer den att vara mycket mer storslagen.

Det har tagit någon timme men äntligen har jag nått högst upp och längst in i museibyggnaden. Och Livets tre börjar lovande, med en högstämd programförklaring i passagen in till utställningen: ”Tenk over hvem du er! Vi mennesker har en lang historie bak oss, en historie vi kan lese i vår egen kropp. Alle særtrekkene våre, fra den store hjernen og den oppreiste gangen til at vi består av flere celler, kan fortelle oss om hvor vi kommer fra. Bli med på en ferd bakover i historien vår, og se hvor vi hører hjemme på livets tre!” Med dessa stolta ord till vänster och med ett människoskelett och en människohjärna till höger äntrar jag utställningsrummet.

Den första montern med primater är riktigt intressant. Riktningen från den moderna människan i ingången är tydlig: montern börjar med vår närmaste släkting Neandertalaren, fortsätter med Australopithecus afarensis (Lucy) och går vidare till småapor som ännu inte klättrat ner ut träden. Sedan är det meningen att besökaren ska följa linjer som löper över golvet och upp i montrarna med däggdjur och kräldjur, ryggradslösa djur och tagghudingar, dinosaurier och fåglar. Här blir det förvirrande. Utställningens formspråk är stiliserat, stramt och avklätt och det överlåter mycket åt betraktaren att räkna ut. Detta måste vara själva antitesen till de pedagogiska dioramorna jag flanerade förbi nyss.

Livets tre har inrett ett stort, luftigt rum i tidens eleganta stil, med ljusa ribbor och diskret färgsatta lövformer till de smäckra lianerna i golvet. Men här finns väldigt lite av förtätning, känslor, humor och interaktivitet, och väldigt mycket av långa textskyltar. Det borde vara intressant att begrunda citat av Charles Darwin, Richard Dawkins, Theodosius Dobzhansky, David Attenborough och Norges första kvinnliga professor, Kristine Bonnevie. Men just här är jag inte mottaglig. På museet vill jag uppleva, inte stå och läsa text som saknar direkt koppling till de föremål som exponeras. I Stein og bein var tilltalet omedelbart och inbjudande. Här blir det för abstrakt.

Till vänster textskylt i Stein og bein, till höger textskylt i Livets tre.
Till vänster textskylt i Stein og bein, till höger textskylt i Livets tre.

Hur ska man egentligen röra sig i den här utställningen? Vad ska man göra? Och hur blir man klokare av detta? Visst är det fantastiskt välgjort och snyggt, men rummet liksom överger mig. Trots de slingrande grenarna i golvet så förstår jag inte hur jag ska uppträda här. Inte kan jag avkoda trädsymboliken heller, den som lovat koppla ihop evolutionens mest dramatiska vändpunkter med cellerna i min egen kropp.

Ett försök att inbjuda besökaren till interaktion finns visserligen, i form av stora kort som man ska lyfta ur hållare och läsa på. Sedan ska man hitta en art i detta stora öppna rum som kan paras ihop med den egenskap som anges. Men jag sätter tillbaka kortet. Uppgiften verkar så meningslös. Då är det mycket trevligare att tillsammans med de läsande, klättrande barnen slå sig ner på den generösa ön av böcker som tronar i utställningens hjärta. Summan av den här utställningen blir alltså ett bibliotek. Ska vi kanske tolka det som att boken vinner över utställningsmediet? Tell, don’t show?

Jag tänker på vad jag såg en trappa ner, de undersköna fossilerna efter havslilja och bläckfisk. Så enkelt det hade varit att bära upp dem en våning och låta oss besökare landa i deras uråldriga armar. Eller i de märkligt skimrande kristallerna, spåren av vulkanutbrott och enorma tryckförändringar som skapat den jordskorpa vi står på i dag. En sådan resa, från den moderna hjärnan tillbaka till alltings oskuldsfullt primitiva början, hade jag velat göra.

I teorin vet vi att vår existens började i urtidens encelliga gryning men vi behöver hjälp att ta till oss den insikten. En utställning där evolutionen rullas upp baklänges hade verkligen kunnat erbjuda en sinnligare förståelse. Tydligen ska det i Livet tre finnas en vägg längst in med rofyllt simmande maneter, som pendang till himlavalvet med flygande fåglar på motsatt vägg. Kanske missade jag den eller kanske var den filmen ur funktion vid mitt besök för det enda jag upptäckte längst ner vid roten av livets träd, bakom ön översållad med böcker, var skelettet av en människoapa som uppgivet tycktes stånga huvudet i väggen av ribbor. Stackars apa, evolutionen körde över dig och lämnade dig långt bakom innan du fick lära dig att läsa!

Text och foto: Pia Cederholm 
PC är lärare, författare och medlem i UEForums redaktion.