Magnus Berg rapporterar från en resa i Europa där han och kollegan Klas Grinell undersökt hur islam representeras på museer. Bidrar utställningar där islam finns representerat till ökad förståelse? Tyvärr endast ytligt, konstaterar de.
På Museum in der Kulturbraueri i Prenzlauer Berg i Berlin visades tills helt nyligen fotoutställningen Islam in Europa. Där fick man möta ett urval, femtio stycken, av de bilder som skickades in när den tyska tidskriften Zenith utlyste en tävling på det tema som delar utställningens namn. En del är tagna av professionella fotografer, andra av amatörer. Fast att avgöra vilka bilder som hör hemma i vilken kategori är, när inte skyltar ger besked, omöjligt. De håller alla en hög konstnärlig kvalitet.
© Idé: Rotta Albahri. Foto: Zakaria Kurdi/Multaka Fotoworkshops
En kort tid innan utställningen plockades ner var jag och min kompis och kollega Klas Grinell där och tittade. Vi tyckte mycket om den. För att bilderna var både fantasieggande och fina. Och för omgivningen som de ställdes ut i. Alla dessa gamla industrikomplex i innerstäderna som tömts på det de ursprungligen var avsedda för. De var en gång platsen för utsvettning, sjå och profitjakt, men på den tiden tycks inte den krassa ekonomiska rationaliteten, som idag, ha stått i motsättning till arkitektoniskt estetiska ambitioner. Många sådana anläggningar utgjorde ibland stadslandskap i miniatyr, mer eller mindre gyttriga konstellationer av hus i olika storlekar, vart och ett avsett för produktionsprocessens olika delmoment. Det är i en sådan miljö som der Kulturbrauerei nu huserar: ett gammalt bryggeri som består av tjugo byggnader – varav en som museet håller till i – som bildar sex gårdar förenade av portvalv och prång. Att vandra runt och uppleva exteriörerna och räkna in alla de kulturaktiviteter som bedrivs där är fängslande, men också en akt med inslag av cynism. Forna tiders långa arbetsdagar, låga löner, kroppsliga förslitning, disciplin och lydnad – allt det försvinner bakom det kulturella och vackra. Det är en glömska som generar när den väl skingrats.
Den viktigaste anledningen till vår uppskattning var emellertid en annan. Dess bakgrund är en bok som vi skrivit. Den kom ut i februari i år och heter Musealt islam. Som namnet mer än antyder diskuterar vi i den hur islam representeras på museer. Våra exempel är hämtade från Tyskland, Storbritannien och i ett fall från Danmark. Och några små från Sverige – det är svårt att finna spår av islam i det landets museer. Vi tar spjärn mot de högtidliga ord som brukar användas om museers samhälleliga och politiska potentialer. Som ICOM:s definition av ett museum där det sägs att ett sådant ”främjar samhället och dess utveckling” och ICOM:s Cultural Diversity Charter som vill att museer ska verka för ”recognition and affirmation of all forms of cultural diversity and biological diversity at the local, regional and international levels.” I diverse invigningstal för utställningar som specifikt handlar om islam uttrycks också ofta övertygelsen att dessa ska öka förståelsen mellan den muslimska världen och Europa idag och därigenom motverka fanatism och främja interkulturell dialog.
Är det detta som sker i de konkreta utställningarna? är den övergripande fråga som vi ställer. Bidrar de utställningar, där islam finns representerat, till att skapa förståelse och en interkulturell dialog kring samtidens relation mellan den muslimska världen och den västliga?
Ser man till de äldsta och största museerna där islam är närvarande – våra exempel är British Museum, Victoria & Albert, Ashmolean Museum (det sistnämnda i Oxford), Museum für Islamische Kunst i Berlin samt, även om det inte är lika stort och gammalt, Davids Samling i Köpenhamn – är det mycket svårt att svara jakande på frågan. På de museerna ställs islamisk konst ut. Den är, förenklat uttryckt, insamlad av två grundläggande skäl: för att stimulera inhemsk industriell design (Victoria & Albert) och för att komplettera universella kultur- och konsthistoriska klassificeringssystem (de övriga). Båda insamlingsprinciperna har sina rötter i kolonialismens epok då världen var indelad i ett europeiskt centrum och en periferi som utgjordes av resten av världen. Från den islamiska periferin kunde konsthantverksformer hämtas för att piffa till europeiska bruksvaror respektive beskriva en fas i den kulturevolutionära utveckling vars förnämsta uttryck fanns i det samtida Europa.
Det som så anhopats på museerna är saker som kakelplattor, mattor, lysterkeramik, moskélampor. Intresset för deras sociala och kulturella kontext var vid tiden för insamlandet närmast obefintligt. Enkla och nyfikna frågor om detta ger också dagens utställningar få och knapphändiga svar på. Vem tillverkade föremålen och under vilka organisatoriska former? Vem använde dem? Vilka sociala funktioner hade de? Vad har de med islam att göra?
Den islamiska värld som genom dessa föremål förevisas är också fixerad i tid och rum. Den är, med smärre undantag, avgränsad till de så kallade kärnländerna, ungefär dagens Mellanöstern och Nordafrika, och den tar slut 1923, 1927 och 1858, åren då det osmanska riket, det persiska qajarväldet och det indiska mogulriket föll.
Kan sådana utställningar kasta ljus över islams roll i samtidens globaliserade värld? Förklarar de vad islam är? Hjälper det icke-muslimska besökare att förstå hur muslimer lever sin religion? Svaret på sådana frågor är ett enda: nej, inte annat än i ytterst ytlig bemärkelse.
Skälet till att det ser ut så här är förstås den starkt styrande roll som samlingarna och klassificeringen av dem haft vid utformandet av utställningarna. Samma omständighet råder på etnografiska och historiskt inriktade museer, men där har man ofta försökt ställa nya frågor till föremålen. Med varierande resultat. Utställningen Welten der Muslime på Ethnologisches Museum i Berlin ger en rik och sammansatt bild av den muslimska världen som också belyser folkliga förståelser av och praktiker kring islam. Men det utesluter inte att det skaver här och var. Som när man vill problematisera förenklade föreställningar om muslimska genusidentiteter med hjälp av ett material insamlat i Swatdistriktet i Pakistan, en av de mest traditionsorienterade delarna av den muslimska världen, där också talibanrörelsen har sitt starkaste fäste. Man förstår museets dilemma. Men man har ändå sammantaget hanterat det på ett balanserat sätt jämfört med andra försök, där avståndet mellan föremål från magasinen och nya frågor är mycket längre och kopplingarna betydligt mera krystade.
Jag avstår gärna från att exemplifiera det och framhåller hellre den utställning som vi tyckte lyckats bäst i det här avseendet. Badisches Landesmuseum i Karlsruhe förfogar över en stor mängd krigsbyte från striderna mellan osmanska och kristna arméer vid 1600-talets slut. En ogenomtänkt exponering av all denna krigsmateriel hade kunnat skapa ett intryck liknande det man får av Sagan om ringen: orcher och människor, onda och goda, i dödlig strid med varandra. I stället har man i utställningen Türkenbeute inspirerat tagit tillfället i akt att mångsidigt, om än med ofrånkomlig särskild betoning på krigiska aspekter, berätta om det osmanska samhället. En insikt som det föder är att det osmanska 1600-talet, krigen till trots, har stora likheter med vårt europeiska 1600-tal. Om islam, alltså trossystemet och dess många uttolkningar, kan man på Türkenbeute lära sig lite mera som de museer som visar islamisk konst presenterar (islam vilar på fem pelare och dess profet heter Muhammed etc). Formen är dock densamma – återgivandet av sakuppgifter om yttre, historiska förhållanden. Men vad i detta som föranleder människor att bekänna sig till islam förstår den icke-muslimske besökaren knappast. Om man ska ta förhoppningarna om museal inspiration till en samtida interkulturell dialog på allvar, så borde den aspekten vara central.
På det området är det bättre ställt på de museer som uteslutande är ägnade åt religion. På St Mungo Museum of Religious Art and Life i Glasgow finns visserligen samma skolbokskunskap som på de tidigare nämnda museerna, men den är betydligt bredare. Man försöker emellertid också i viss mån spegla vad religionen kan betyda för de troende och framför allt har man ambitionen att foga in den i en lokal, samtida kontext. Islam är här alltså inte något som en gång – fram till 1923, 1927 och 1858 – fanns långt borta, utan en del av den av den värld som museet och dess besökare lever i.
Ännu mera konsekvent i det avseendet är den lilla utställningen Von Derwisch-Mütze bis Mecca-Cola i Marburg. Den finns inte på ett museum utan i Religionskundliche Sammlung, som är en del av stadens universitet. Där är det ont om museologisk expertis och pengar, så utställningen är enkel och i hög grad framställd av studenter (en nästan rörande detalj som vittnar om de snäva produktionsförhållandena är att man inte lyckats få tag på någon Mecca-Colaburk, trots utställningens namn). Till dess bakgrund hör det viktiga faktum att Religionskundliche Sammlung grundades, 1927, av teologen och religionsfilosofen Rudolf Otto. Hans ande vilar också över denna utställning. Ottos projekt var att skapa en annan slags religionsvetenskap än den som bygger på studiet av texter och idéer. Han ville i stället utgå ifrån upplevelsen av det heliga. Därmed hamnade praktiker och erfarenheter i fokus och inte minst hur sådana tog sig uttryck i riter och i relation till religiösa föremål. Av stor vikt för utställningens utformning är också att den tillkom som en reaktion på den diskussion som följde på planerna att bygga en moské i Marburg. Man ville bidra till den genom att erbjuda vetenskaplig kunskap om islam. Religiös praktik, således och en vilja om en direkt relation till en pågående, lokal diskussion (med nationell och europeisk giltighet).
Förvisso skulle en professionell utställningsdesigner ställas inför stimulerande utmaningar vid mötet med denna utställning. Men det gör den inte mindre intressant och tankeväckande. Den visar tydligt begränsningarna i islamisk konstmuseernas presentationer av islam. Rummet är större än kärnländerna: världens folkrikaste muslimska land, Indonesien, får stor plats. Det beror på institutionens intresse för vissa religiösa riter som har sin hemvist där. Om sufism, alltså uttolkad och levd islam, får man lära sig mycket. Islams plats i samtidens Tyskland presenteras, främst genom uppmärksamhet på tysk-muslimsk ungdomskultur. Leksaker – till exempel Razannedockan som somliga muslimer vill ersätta Barbie med – och pedagogiskt material för barns islamstudier (säkert snarlikt de kristna söndagsskolornas motsvarigheter) visar hur islam är en del av dagens globaliserade värld. I denna oansenliga utställning befinner man sig nära de storslagna orden om vad museerna kan göra för att gynna dialog med den muslimska världen.
Men det är ändå någonting som saknas.
Islam in Europa på Museum in der Kulturbraueri är inte med i vår bok. Det beror att den inte öppnat när vi lämnade ifrån oss vårt manuskript. Men rika på livserfarenhet som vi är, vet vi bättre än att därför hänge oss åt grämelse och depp. Vi gläds i stället åt att den finns. Främst för att den helt och hållet är ägnad åt det vi saknat: människor, muslimer. Det är sådana som fotografierna avbildar. En del av dem utövar sin tro: en sufisk högtid firas i Italien, shiamuslimer i Storbritannien sörjer imam Husayns martyrdöd, man håller fredagsbön i en moské i Italien, en ko halaslaktas i Tyskland, man äter tillsammans i Spanien under Ramadan. Andra ägnar sig åt sådant som inte alls har med islam att göra: småpojkar spelar basket i Spanien, en flicka i hijab poserar inför vad som verkar vara en fotbollsträning, en familj äter mat och dricker thé i Italien.
Somliga bär klädsel som konnoterar islam, andra sådan som inte alls gör det utan som för tankarna till olika ungdomskulturer och till vanlig vanlighet. Endast en burka förekommer men den är uppkavlad och blottar en hårig manstorso. För en del bilder är avsedda att skaka om och ge tankeställare. Till sådana kan man räkna bilderna på muslimer som protesterar mot terrorism och för yttrandefrihet och de som osminkat skildrar flyktingars vidriga båtfärder över Medelhavet.
Men framför allt: ansikten, kroppar, liv. Unika anletsdrag, ansiktsuttryck och kroppsformer som vittnar om skilda erfarenheter, personlighetsformeringar och tankevärldar. Det är utställningens viktiga bidrag till alla dessa försök att musealt spegla islam. Trots alla faktaskyltar och föremål: har man inte fått möta denna mänskliga mångfald kan förståelsen av islams närvaro i Europa inte ta stegen bort från det ytliga, stumma och grunda.
Text: Magnus Berg
MB är universitetslektor i museologi och docent i etnologi, verksam vid School of Global Studies i Göteborg.
Bilder från utställningen Islam in Euoropa
