Concrete Matters
Moderna Museet Stockholm 180224–180513
Kurator: Matilda Olof-Ors
Formgivare: Albert France-Lanord
Utställningen Concrete Matters på Moderna Museet om konkretismen i Latinamerika under mitten av 1900-talet har fått en inramning som både fångar upp och återger rörelsens formspråk. Minnen av kända namn som Lina Bo Bardi och Oscar Niemeyer har vävts in i formgivningen. Arkitekturen har på ett fantasifullt sätt blivit till hjälp för att tränga djupare in i de tankar och idéer som bjuds, skriver Gunilla Lundahl.
Vad kan rummet tillföra berättelsen som väntar innanför dess väggar? En utställningsbesökare accepterar för det mesta den rumsliga ordningens diktat eller förvirring och nöjer sig med att rikta förväntningarna mot det som utställningstiteln utlovar. Ett besök på Moderna Museets utställning Concrete Matters uppenbarar på ett befriande vis betydelsen av rummets gestaltning. Hur rummet grundlägger ett tilltal och en stämning som är både klargörande för innehållet och inbjuder till en lustfylld rumsupplevelse.
Moderna Museets stora kub för tillfälliga utställningar har dimensioner som gör att den oftast omgestaltas till labyrinter och styckas i nya rum i rum. Sällan överblickbara eller naturligt valbara. Oftast är det kuratorerna och museets tekniker som bereder plats för hängningar av verk. Rummets gestalt medverkar inte i berättelsen. Snarare bemästras.
Så annorlunda det har blivit i Concrete Matters. Kurerad av Matilda Olof-Ors, som valt att ge uppdraget till arkitekten Albert France-Lanord att ge utställningen dess konkreta form. Utställningen presenterar en konströrelse i Sydamerika, som sammanfattats under begreppet konkretism. Den blomstrade från 1930-talet och in i 1970-talet. Konkret konst ”sätter människan i direkt relation till föremålen och inte till berättelsen om föremålen”, enligt ett av rörelsens många manifest. Detta från 1946. Inte självklart abstrakt, icke föreställande konst. Symboler ryms också. Men geometriska former spelade en viktig roll. De flesta företrädarna engagerade sig starkt i de offentliga rummen, folkets rum. Ofta med politiska förtecken. Konsten kom till för att tjäna gemenskaper. Konst som handling. Ord och bild flätades in i varandra.
Arbetet mellan Matilda Olof-Ors och Albert France-Lanord började i läsning om och av konkretisterna. Ett sökande efter kärnan i konstnärernas arbeten. En analys av både det konkreta och det tänkande de vill förändra seendet och upplevelsen av världen med. Sen kom skissandet.
Albert France-Lanord, som växt upp och utbildats i Frankrike, har sedan 2004 sitt arkitektkontor i Stockholm. På hans verkslista finns dramatiska och spännande inredningar för kontor och restauranger. En tid var butiksinredningar ett större block bland uppdragen.
– De uppdragen tränade känslan för rörelser i rummet, hur flöden skapas och vad som styr uppmärksamheten i ett rum, konstaterar han. Önskan om nya utmaningar ledde fram till uppdraget att forma Tekniska museets permanenta utställning om hjärnan, Megamind. Ett science center som stod klart 2015. I två år arbetade han nära kuratorer och forskare med allt från rummets gestaltning och ordning till enskilda montrar och podier.
Sedan två år delar han ett ansvar för layouten av färgsättningen av Nationalmuseums permanenta utställningar med scenografen Henrik Widenheim. Invigning i oktober i år. Utställningar som ger museet en helt ny profil. Konst och möbler visas tematiskt tillsammans. Dagsljuset släpps in och klangfyllda färger ger rytm åt vandringen mellan rummen.
I Concrete Matters handlar det för Matilda Olof-Ors och Albert France-Lanord om att söka uttryck i utställningsarkitekturen som, utan att hamna i pastisch, på ett modernt sätt fångar upp rörelsens formspråk. Minnena av Lina Bo Bardi och Oscar Niemayer vävdes in. Det stora rummets vidd behölls men omdirigerades till tre långa rektanglar, ett stort mittrum med sidoskepp. En länga för det verbala mötet med utställningen. Frontalt möter introducerande ord. Till vänster leds besökaren in mot ljuset i utställningen. I längans bortre ände väntar en soffhörna för kataloger, böcker och manifest, en vilsam slutpunkt vars breda öppning ger utblick över hela utställningen. En lika bred öppning mittemot på den motsatta sidolängan ger, från soffan, blickarna obehindrat tillträde till det mest omfångsrika verket – Lygia Papes Livro da criacão, Skapelsens bok. I ursprungsskicket bestod den av lösa delar, som besökaren kunde leka med för att omgestalta geometriska figurer. Så icke här, delarna står där, men de hanteras i stället i en film där visuella experiment med delarna genomförs. Film alltså i bägge ändar utmed denna länga. Lite dämpat silar sydamerikansk musik ut därifrån.
Mittrummet är platsen för bortåt åttio tavlor och skulpturer, som alla kräver sina sammanhang, sina egna spelrum. Rummet rytmiseras på tvären av stora skärmar, som skapar ”alléer”, rörelseriktningar över den vidd som rummet är. Alléer att vandra i för att samlat ta del av verken, ordnade efter sina inbördes grupper. Perspektiv och inramningar, som förtydligar och avgränsar. Ger lugn.
De bastanta skärmarna blir även de objekt i utställningen. Tydliga gestalter genom sina krön och leken med geometriska former. Kroppsrelaterade mått i höjd och bredd. Framförallt vita fonder som ger överblickbara ytor att gruppera verken mot. Var och en genom sin begränsning ett ”konkret” objekt, ett njutbart sammanhang. En gest i konkretismens anda. Skulpturer, stående och hängande, i alléernas fonder har försetts med vita blanka podier som lyfte lätt från marken. Golvet behåller sin utbredning.
Olikheterna i rumsligheterna markeras lätt med mjuka sisalmattor i de bägge smala längorna. Innekänsla, intimitet när man sjunker ner i sofforna eller sätter sig på bänkar för att se film. Torg och offentlighet i det stora rummets nakna golv.
Spännande belysning. Ett jämnt vitt ljus, som på några ställen dramatiseras genom en aura kring enstaka konstverk. Olika ljusstämning i alla tre rumsligheterna. Ljuset understryker i den stora rumsligheten klarheten i de färger som konkretisterna föredrog. Där finns den vita färgen som bakgrund till alla konstverken för att betona friskheten i deras meningsbärande färger. Samtidigt sveps hela rummet in i egna olika färger på långväggarna, ger dem deras materialitet. Färgen har blivit ett vitaliserande element i valfrändskap med det sydamerikanska, sluter rummen.
Concrete Matters är spännande att besöka inte bara för att den ger oss tillfälle att bli delaktiga av en spännande tid och plats. Att utställningen gestaltats på ett så rikt sätt ökar dess värde väsentligt. Utställningar är ofrånkomligt beroende av rum, deras organisering ger oss hjälp att ta oss in i de ämnen som behandlas. Här har arkitekten på ett fantasifullt och analytiskt sätt laborerat med professionens redskap och blivit till hjälp för att tränga djupare in i de tankar och idéer som bjuds. Skapat rumslig reda och överblick. Ro och tydlighet. Harmoni och sinnligt tilltal. Matilda Olof-Ors understryker hur betydelsefullt samarbetet kurator – arkitekt varit för slutresultatet.
Återstår bara att önska att fler museer av alla slag får upp ögonen för rumsgestaltens betydelse för hela utställningsupplevelsen. Det konkreta spelar roll. Concrete Matters.
Text: Gunilla Lundahl
GL är författare och kulturjournalist.
Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet.
