Recensioner, UEForum #3 2018

Den futuristiska orten – kulturarv i nya perspektiv

Gästande konstnärer från hela världen möter svensk hembygd i en mångfacetterad satsning med utgångspunkt i ett projekt från Tensta konsthall. Här skapas förutsättning för möten som skärskådar kultur och hembygd, i avsikt att skapa nya nätverk. På vilka sätt liknar utsatta förorters problem landsortens? Genom att knyta ihop och skapa nya kontaktvägar mellan institutioner som annars inte ser varandra uppstår fördjupningar över etablerade gränser, skriver Gunilla Lundahl, som varit på en spännande konstvisning i Sorunda utanför Nynäshamn.

En vacker söndag i april bjöd Sorunda Folkets Hus, Hembygdsföreningen och Hemslöjdsvännerna till vernissage när den kanadensiska gästkonstnären Anne Low presenterade sin installation En vägg blir ett bord med ljusstakeben. Utställningen var som en kommentar och ett tillägg till de egna föreningarnas visning av sitt kulturarv.

Under två månader hade Anne Low som gästande konstnär gjort en djupdykning i svenska textiltraditioner och folkkonst. Rest mellan Carl Larssongården och Fattigstugan i Sorunda. Sökt sig till människor som hade en historia att berätta kring textil och arv. Hittat kunnigt folk att arbeta tillsammans med. För att i medvetande om det omöjliga i att återskapa, eller att ge ett sant porträtt, ändå förbinda sig med värden i traditionen och göra dem giltiga också i dag i Sorunda.

I den ljusa hallen med klang av 1920-tal, den tid då huset uppfördes som plats för framtidsskapande och lokal vilja, skapades rum för samtal mellan tre röster, tre utsagor om Sorunda – arv och nutid. Framförda i Anne Lows installation, i Hembygdsföreningens och Hemslöjdsvännernas samlingar och i småvävar från Vävstugan dit barn bjudits in till en vägg. På scenen de lokala kulturarvsförsvararnas representativa Sorunda. Församlingsrummet hade så Anne Low fyllt med bänkar och bord. På borden låg gamla plagg, slitna och lagade. Tillgängliga för handen. Ordnade så att arbete och användning exponerades. Snarare än deras form. Deras liv och hantering i fokus.

Foto: Jean-Baptiste Beranger
Foto: Jean-Baptiste Beranger

Bänkarna intogs av grupper av naturtrogna dockor vackert klädda i olika varianter av dräkter för vardag och söcken. Sommar och vinter. Allvar och fest. Kvinnor och män. Hemvävt och köpt. Dyrbart och enkelt. Ett fönster hade fått en bomullsgardin. Blå och rödrutig som ett av samlingarnas hucklen. Gardinen hade Anne Low vävt på en av Konstfacks vävstolar. Bänkarna var kopior av dem som fanns i fattigstugan. Bordens skivor hade fått sin form enligt en uppmätning av fyra väggar i Moa Martinssons hem, torpet ett stycke bort. Skivorna var klädda med tapeter, rekonstruerade efter mönster från en sorundasamlares rikhaltiga provbok. Anne Low bytte en blomma i mönstret mot en äppelkvist. Det som en hommage till Moa och hennes roman Kvinnor och äppelträd. Moa som levandegjort det kvinnliga arbetet och även innehaft befattningen som den första sekreteraren i Folkets Hus. Bordsbenen hade svarvats med Sorundastaken som modell.

Anne Low tog för projektet tag i hantverkligt kunnande i Sorunda och nästgårds. Till exempel på Långholmen i Stockholm där Tapetmakeriet ligger. Själv är hon en mycket skicklig väverska som utvecklat sina konstnärliga uttryck utifrån en fascination av vad hantverket rymmer av berättelser om såväl samhälleliga strukturer som skönhetslängtan och vilja till dekor. Hon är en uppburen konstnär med utställningar bakom sig i Vancouver och runt om i Kanada. Också på gallerier i New York och Berlin. Och i sommar på Tensta Konsthall.

Till denna ekokammare med dess kör av röster, kunskap och minnen som materialiserats i nya och gamla ting kom nu också representanter för alla som varit delaktiga i samarbetsprojektet – Folkets Hus och Parker, Stockholms läns museum och Tensta konsthall. Ulla-Karin Warberg, intendent för kunskap och förmedling på Nordiska museet invigde med lovord över presentationsformen. Hit kom också en skara kvinnor med barn från Tensta Kvinnocenter med den nyfikenhet som väckts i en bokcirkel kring Kvinnor och äppelträd. En okonventionell samling besökare totalt.

Utställningen ingår i ett större projekt benämnt Den futuristiska orten som Maria Lind, chef för Tensta konsthall, initierat och byggt ett rikt nätverk kring och nu presenterade.

Välanvänt
Välanvänt

Vad har förorter och landsorter gemensamt i dagens Sverige? Frågan är utgångspunkten för hela projektet Den futuristiska orten. I Stockholms län finns i förorterna ett koncentrat av problem som är parallella med landsorternas. ”… drabbade av att skolor och annan samhällsservice försvinner, jobb försvinner och att en strukturell underordning är på väg att cementeras”, enligt projektet som omfattar fyra orter i länet. Sorunda är en. Detta ska alltså fram till nästa vår belysas även i Hallstavik, Rågsved och Tensta.

De övriga tre inbjudna konstnärerna kommer från Kigali/Amsterdam/New York samt Seoul och Tromsö/Sapmi. Alla för att spegla ”det starka intresse för ’det lantliga’, hantverk och slöjd samt matproduktion och naturtillgångar som kännetecknar de yngre generationerna”. Samarbeten har skapats kring dem. I Hallstavik med Hallstaviks Folkets Hus, Häverödals hembygdsförening och Etnografiska museet. I Rågsved med Rågsveds Nya Folkets Hus och Lerkrogen, Brännkyrka Hembygdsförenings hembygdsgård i Älvsjö. I Tensta med konsthallen och Spånga Fornminnes- och Hembygdsgille och Etnografiska museet.

Den futuristiska orten har blivit ett projekt som lyfter fram nya metoder i utställningsmakandet och vikten av att skapa breda nätverk i beskrivningen och bearbetningen av kulturer i samhället. Genom att upprätta ny kontext vidgas frågor som är angelägna för varje museum. Genom att bjuda in konstnärer från hela världen lyfts perspektiven, nya sammanhang blir belysta. Friskt syre förs in i betraktandet av kulturhistoria och kulturskapande. Genom att knyta ihop och skapa nya kontaktvägar mellan institutioner som annars inte ser varandra uppstår fördjupningar över etablerade gränser.

Vems kultur? Vems historia? Vilkas ögon är det som ser? Vad vill de få syn på? Vad kan förmedlas utöver årtal och klassificeringar för att nå in i själen? Vilka band har knutits i tid och rum mellan människor? Var finns angelägen kunskap att hämta? Hur kan Kigali och Hallstavik korsbefruktas? Ryms det oväntade där? Vilken kunskap är värd att aktiveras? Hur meningsfull är den? Vad är historia? Vad håller samman? Hur lever mångfalden? Kan vi genom historien få bra verktyg för att ta hand om framtiden?

Till synes banala frågor ställer sig och blinkar. Behövs rekonstruktioner eller verktyg för att hitta nya föreställningar om ordningen och storheten i världen? Vart leder vårt görande? I sökandet efter svar behövs de engagerade konstnärernas professionalitet för att borra sig in i den komplexa samtiden, ge vår fantasi fart kring det möjliga.

Så hela sommaren 2018 kan Anne Lows poetiska tolkning av Sorundas gestalt väcka de besökandes frågor. Varför visas de här slitna kläderna?

Text: Gunilla Lundahl
GL är författare och kulturjournalist.
Foto (där ej annat anges): Isabella Tjäder