Ut ur skyltträsket – tankar kring utställningstexter

Boken Smaka på orden medförde en förnyelse i museernas arbete med utställningstext, berättar Eva Persson och funderar vidare kring textens möjligheter. Bäst är ett dynamiskt förhållande mellan skrivet och gestaltat, där texter och utställningens föremål blir en del av hela rumsupplevelsen, menar hon och tar sidosteg när texten får rummet att luta.

1991 är ett märkesår i museiutställningens nutidshistoria. Då publicerades en bok, som i första hand riktade sig till utställningsproducenter på kultur- och naturhistoriska museer. Boken blev en omedelbar succé i hela landet och gav upphov till otaliga konferenser, föredrag, workshops, paneldiskussioner och skrivarverkstäder under en följd av år. Den handlar om texter i utställningar och bär titeln Smaka på orden. Det är en behändig och mycket vacker bok där en museolog (Elisabet Olofsson), en utställningsformgivare (Björn Ed) och en författare (Margareta Ekarv) svarar för varsitt kapitel.

Författaren Margareta Ekarv (1936–2014) förmedlade både sunt förnuft och avancerad stilistik. Hon ville att museerna anlitade journalister, författare och poeter till textskrivandet – i en tid då allt fler delar av utställningsproduktionen (belysning, ljud, grafik, rörliga bilder) professionaliserades. Snickeri- och måleriarbeten har ju alltid utförts av yrkesverksamma hantverkare. Museikvinnorna (och museimännen också för den delen) skulle genom eget textarbete bli professionella beställare av litterära texter. Inte själva utforma utställningstexterna. Margareta blev i det avseendet föga bönhörd.

Hon hade som producent ganska gedigen erfarenhet av hur utställningar kom till i Riksutställningars ateljé och som distributionsledare på fältet studerade och antecknade hon hur de fungerade i mötet med publiken.

Margareta Ekarv debuterade med en uppmärksammad diktsamling och skrev romaner, noveller och populärvetenskapliga böcker. När hon föreläste och ledde workshops började hon dock alltid med att slå fast att löpande texter på boksidor är något helt annat än texter i utställningar. Hon införde nya stilmedel och rent av regler för utställningsspråket. Berömd blev hennes kamp mot modererande ord som ”ofta”, ”de flesta” och ”ibland”, liksom kampen för ”frasriktigt radfall”.

”The Ekarv method” kallade de beundrande engelsmännen Margaretas litterära förnyelse av utställningstexten. Hennes betydelse för svenska museer är otvetydig.

Idag – nästan tre decennier efter utgivningen av Smaka på orden och med de lärdomar Margareta gav oss – kan vi gå vidare. Vi kan lämna diskussionen om ”skylttexter” och med en djärvare och kanske lekfullare typografi och layout som delar utställningens arkitektur förnya förhållandet mellan text och föremål i de kulturhistoriska utställningarna. Behövs de plikttroget utspridda och estetiskt sett trista utställningsskyltarna överhuvud?

I förra numret av UEForum finns två recensioner som visar på möjliga utvägar ur skyltträsket. Pia Cederholm har i Oslo sett en utställning om evolutionen, där ett kreativt och visuellt användande av föremålen gjorde texter överflödiga. Låt vara att ansatsen inte räckt hela vägen, men det visar att det finns pedagogik i hur föremålen ”pratar” med varandra. Gunilla Lundahl uppmärksammar en konstutställning på Moderna museet i Stockholm. Där har arkitekten skapat en för konstverken kongenial miljö, en scenografi av enkla, men individuellt utformade skärmar. Deras form och placering i förhållande till varandra och samspelet med utställningssalen skapar ett rumsligt och innehållsmässigt sammanhang, som ger besökarna en konsthistorisk förförståelse för konstverken och de estetiska ideal ur vilka de hämtade sin näring.

I danska Helsingör har jag besökt den basutställning som Danmarks sjöhistoriska museum öppnade i nya och spektakulära lokaler 2014. Text och bild skall sitta med rak underkant – horisontellt med golvet! Det förväntar man sig av en professionell museiutställning, eller hur? Men i Museet för Sjöfart stupar både text och bild betänkligt mot golvet. Samtidigt som jag upptäcker det, står jag på ett sluttande fartygsdäck och hinner med knapp nöd undan en tung container som glider mot mig.

En snedställd textrad och ett ”otillåtet” snett beskuret foto – och med blixtens hastighet förflyttas jag från stabil museisal till stormigt hav. Hela utställningsrummet kommer i gungning och förändrar allt jag ser runt mig.

Jag ”luras” med textens och bildens placering på väggen in i en perceptionspsykologisk ”fälla”. Sådana synvillor kan vara användbara i utställningssammanhang. Arkitekter och konstnärer har dem i sina verktygslådor.

I Smaka på orden säger Margareta Ekarv att hennes ambition är att göra utställningstexterna kortare genom att hushålla med orden och med hjälp av vissa ”skrivregler” göra dem lättare att läsa. Men kanske skall man i det resonemanget gå utanför skyltens ramar och söka efter lösningarna i ett mer dynamiskt förhållande mellan text och arkitektur. Kan en kombination av stilistik, typografi och textens spel med utställningens arkitektur öka textens sprängkraft, funderar jag. Alltså lämna räddningsplankan, den lilla fyrkantiga skylten, och förtäta dess innehåll till en eller två meningar som samspelar både med utställningens föremål och blir en dynamisk del av hela rumsupplevelsen.

Den processen skulle kräva lika mycket bearbetning av texten för manusförfattaren som för utställningsarkitekten för att resultera i det ”allkonstverk”, som utställningen vill vara; ett mål den sällan når upp till.

Icke desto mindre är jag övertygad om att skyltens ramar snart kommer att sprängas. Innehållet antar nya stilistiska former och orden blir dynamiska delar av utställningsarkitekturen och omgivande rum.

Text: Eva Persson
EP är f d utställningsproducent, lärare i utställningens teori och praktik vid Linköpings universitet.

av Margareta Ekarv
Än en gång – texterna i utställningen 
Utställningens anatomi
Vi ska väl gå på museum