Rädda mannaminne – för museologins skull

Mannaminne är unikt ur ett museologiskt perspektiv. Anders Åberg älskade kulturkrockar – möten mellan skilda tider och olika tankesätt – och gestalade dem på sätt som ständigt väcker intresse. Ingenstans finns bättre tillfälle att börja prata om hur det lokala möter det globala och hur gammalt möter nytt än under en promenad i Mannaminne, skriver Eva Persson.

Detta ryskinspirerade fönster är en del av en större utsmyckning av exteriören av Mannaminnes restaurang som Anders arbetade med in i det sista.

I inbjudan till en workshop om hur Anders och Barbro Åbergs Mannaminne skall bevaras för framtiden vill Länstyrelsen Västernorrland, Regionstyrelsen Västernorrland och Kramfors kommun få de sakkunnigas synpunkter på följande frågor:

• Hur säkerställer vi bevarandet av konsthistoriskt värdefulla installationer i Sverige?
• Är Mannaminne en konstnärlig installation?
• Är Mannaminne unikt ur ett nationellt perspektiv?

Jag skulle vilja besvara sista frågan med ett, som man säger, rungande ja: ur ett museologiskt perspektiv är Mannaminne unikt i Sverige. Det har varit en pågående experimentverksamhet så länge Anders levde och bör fortsätta att utvecklas så efter hans död. 

Mannaminne kan bli ett centrum för den nödvändiga debatten om de kulturhistoriska friluftsmuseernas framtid – i hela landet.

Här skall det unga museifolket finna inspiration och hitta exempel på förnyelse av landets friluftsmuseer. En förnyelse som de så väl behöver för sin överlevnad!!!

Gammal plog möter tunnelbanetåg. Installation utförd 1989-90.

Anders älskade kulturkrockar som möten mellan skilda tider, skilda miljöer, skilda kulturer. Jag minns första gången jag kom in i Jordbruksmuseet på Mannaminne. Det var 30 år sedan, men bilden har etsats sig fast . En ålderstigen järnplog står tillsammans med andra uttjänta allmogeföremål framför en väggtäckande målning med ett tunnelbanetåg på väg in i en modern förort.

Varför står plogen här och skräpar? frågar sig både museichefen på daglig rond i utställningarna och den äldre herre som är vän av ordning. Unga besökare förvånar sig dock inte, härdade som de är vid värre kulturkrockar i science fiction filmer och fantasy böcker. De kan uppleva mötet mellan ett gammalt jordbruksredskap och ett förbisusande tunnelbanetåg som delar av en berättelse om strukturrationalisering och börjar kanske diskutera avfolkningen av Norrland – ett ämne som Anders ofta återkom till. På så sätt historiseras plogen och får en betydelse som är ny i museisammanhang.

Ett så kallat Tysktåg med plomberade dörrar och täckta fönster på väg genom Sverige under andra värlskriget.

De flesta byggnaderna är gåvor till Mannaminne, som t ex det Norgehus som donerats av norska Statens Vegvesen. Här finns också en utställning som – tror jag – är helt unik i Museisverige. Den är enkel i sitt utförande men är innehållsmässigt fylld med sprängstoff: permittenttrafiken som, trots att Sverige förklarat sig neutralt under andra världskriget, tilläts gå genom vårt land med tyska soldater på väg från det ockuperade Norge till Tyskland för permission. Ett obehagligt nationellt minne som – kan man tycka – inte besökarna på strövtåg i ett friluftsmuseum måste bli påminda om. Så tyckte emellertid inte Anders som ofta arbetade med gestaltning av konflikter. En inställning som man kan önska var lite vanligare bland museologer och övrig museipersonal.

Telefonkiosk för flyktingar 

Det finns två telefonkiosker på Mannaminne. En med turkiskt kupoltak (främmande, för vissa politiker skrämmande inflytande på svensk kultur) och dekorativt svängt gjutjärnsfundament som väcker nostalgin till liv. Den andra är påvrare, en modern rätvinklig kur. Anders övertog den från en vandringsutställning om gränser – ett kontroversiellt projekt om hur individer, samhällen och stater skapar olika slags gränskontroller i hopp om att behålla den egna kulturen ”ren”. Telefonkiosken stod ursprungligen vid Engelska kanalen – på fransk mark – för att människor på flykt skulle kunna ringa anhöriga och berätta att de fortfarande vad vid liv. Eller kontakta vänner och släktingar som kanske kunde hjälpa dem innan de tog sig under kanalen till England. På Mannaminne är den rest i en svensk granskog – en sådan många asylsökande i Sverige tidigt blir bekanta med! En otypisk krock på ett svenskt friluftsmuseum men väldigt typiskt för Anders vilja att låta ”hela världens kulturer” korsbefruktas på Mannaminne.

Jordglobens hus.

På Mannaminne står denna ”livlinje” för dödströtta människor i nära anslutning till den norska stavkyrka som Anders och hans gäng snickare och hantverkare byggt i skala 1:1 (skymtar till höger i bilden). 

Det internationella perspektivet blev allt tydligare under det knappa halvsekel som Anders och hustrun Barbro byggde upp Mannaminne. Trots att globen säkert är den största som byggts i Sverige ser man att dess yta är begränsad och upplever den som trängd och utsatt på Jordglobshusets begränsade yta. Skall den spränga huset? Den som inte sett Anders mäktiga, skulpterade jordglob kan med behållning göra en resa till Mannaminne – enkom för dess skull.

Sveriges många små och stora friluftsmuseer – lokalt , regionalt och, som Skansen i Stockholm, nationellt, är tillkomna i nationalismens anda för mer än hundra år sen. Då gällde att ge varje individ en känsla av att vara del av en sammansvetsad nation – trots de många kulturella skillnader som ännu präglade landet. Men med kunskapen om en lång gemensam historia skulle Du lära ”känna dig själv” som svensk, för att travestera devisen över Nordiska museets pampiga entré.

Kustmuseet. Mannaminne ligger inom Världsarvet Höga kusten.

I dag är – som alla vet – ord som fädernesland, nationalism och nationell särart ersatta av ord som transnationell, internationalism och global. Problemet är inte längre att acceptera att man i första hand är svensk, trots lokala sedvänjor, olika dialekter och att man tillhör skilda religiösa samfund. Problemet är att vidga denna tolerans till världen utanför Sveriges gränser – ja, t o m utanför EU:s ”skyddsmurar”. 

Jag vet inget bättre tillfälle att börja prata om detta än under en promenad i Mannaminne, där det lokala möter det globala, det gamla och uttjänta det som tillhör en ständigt föränderlig modernitet.

Text: Eva Persson
EP är f d utställningsproducent, lärare i utställningens teori och praktik vid Linköpings universitet.
Foto: Pål Åberg

Kerstin Smeds – Mannaminne i våra hjärtan
Eva Persson – Anders Åberg in memoriam