På Greklands västra kust i höjd med Italiens klack ligger ön Lefkas, sedan antiken hem för en rad olika kulturer. Turismen är stor och badstränderna många, men huvudstaden Lefkada har även ett arkeologiskt museum som på ett utmärkt sätt presenterar fornlämningar och platsens kulturhistoria, skriver Jan Ohlin.
En dag när hettan ligger kompakt över staden går vi uppför trapporna till museet och in genom tunga glasdörrar till en sval entréhall. Där står en enorm kruka av keramik.
Ena delen av museet är vigd åt historia, den andra åt konst. Vi väljer den arkeologiska avdelningen och betalar ett par euro till en bister dam som önskar oss välkomna.
Jag håller öppet, sedan tidigare museibesök i Grekland, för att utställningarna kan vara lite ålderstigna, med små svårlästa texter skrivna på skrivmaskin och hänvisningar på bruten engelska till en professor i Aten.
Av sådant finns här inte ett spår.
Montrarna är tydliga och pedagogiska, med väl valda föremål. Det finns mycket att se, men inte för mycket. Allt är fint monterat, med illustrationer som visar hur föremålen har använts. Texterna är snyggt satta och lagom stora, på grekiska och engelska. Av ljuset märks inget, vilket tyder på att det var bra. Den bästa ljussättningen är osynlig.
Det hela är befriande välgjort. Vi rör oss från monter till monter och läser utan att bli trötta om gamla musikinstrument, textilier, matkärl, byggnadshistoria med mera.
Många av föremålen handlar om barn, en matskål för spädbarn med bröstvårta, en statyett av en mor och barn, känsligt kärleksfull, och små dockor med rörliga lemmar från barngravar.
Det fanns även idrottsredskap jag aldrig sett, skrapor för att avlägsna olja, smuts och damm från atleter vid idrottstävlingar. Det var rejäla tag i de dusterna, kan man föreställa sig.
De stora lerkärlen, som heter pithos, användes mycket förr, berättar en skylt, och vi som varit runt ön har sett hur de finns än idag på gårdarna som en plats att förvara livsmedel. En uråldrig förvaringsmetod, parallellt med dagens kyl- och frysskåp.
I ett eget rum presenteras en tysk arkeolog, Wilhelm Dörpfeld, som ägnade en stor del av sitt liv åt att forska om Lefkas kulturhistoria. Enligt honom var Lefkas platsen för Ithaka i Odysseen och en serie bilder visar hans stora utgrävningar där spår av svunna högkulturer kommer i dagen.
Stenålderns pilspetsar av flinta och slipade yxor är utmärkt presenterade, med tillverkningsmetoden beskriven och nytillverkade spetsar monterade intill antika fynd. Vid stenålderns släta stenar finns en yxa surrad vid ett nytt skaft. Enkelt och bra.
Museet är som sagt inte bara för arkeologi utan inrymmer även ett konstmuseum. I ett rum strax intill skymtar en utställning, inte med tavlor, utan med vackra små Ex Libris i långa rader, personliga etiketter som bokägare prydde sina böcker med, en konstform som torde vara på utdöende. Även den utställningen ger mersmak, fast vi inte hinner se den tyvärr.
Utanför slår värmen emot oss som en vägg. Staden dallrar i hettan.
För den Lefkasresenär som vill se arkeologi och konst rekommenderas ett besök på museet i Lefkada.
Text och foto: Jan Ohlin
JO är vikarierande chefredaktör, frilansjournalist och utställningsproducent.
