Utställningen 100% Kamp, på turné sedan 2016 talar om kollektiv, men saknar en korrekt skildring av såväl fackliga som politiska strider. Istället för folkrörelser lyfts individer fram och utställningen bortser medvetet från klassfrågan. Samhällsförändringar som verkligen går på djupet är alltid ett resultat av breda folkliga rörelsers agerande, vilket förtigs i den här utställningen. Det är begränsande och högst opedagogiskt, skriver Ewa Bergdahl och Kersti Berggren som sett utställningen på Historiska museet i Stockholm.
Att vandra genom utställningen 100% Kamp – Sveriges historia som fram till 9 december i år visas på Historiska museet i Stockholm är en märklig upplevelse. Den är uppbyggd som en trestegsraket. Först en rubrik och ett anslag som introduceras för besökaren genom en gång där väggarna är tapetserade med stora fotografier från en rad massdemonstrationer som ägt rum i Sverige allt från de stora rösträttsmarscherna vid förra seklets början till hembiträdenas kamp för drägligare arbetsvillkor på 1930-talet och kampen mot kärnvapen på 1950-talet. Här betonas den kollektiva kampens betydelse för segrarna. Därefter kommer vi in i en långsmal hall där en rad skärmar med text och bild berättar om olika rättigheter. Det handlar om rätten att rösta, rätten till sin kropp, rätt till sin sexualitet, rätten till språk mm. Det tredje steget utgörs av en lärarhandledning. Skolmaterialet vänder sig till ungdomar i nionde klass i grundskolan samt gymnasiet och handlar uteslutande om rätten till kroppen.
I inledningen fastslås kollektivets betydelse för kampen för mänskliga rättigheter. Som besökare förväntar en sig därefter en tydlig avstamp i de breda och kollektiva strider som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen och de övriga stora folkrörelserna förde kring förra sekelskiftet och genom 1900-talet för att få till stånd drägliga livsvillkor för alla. Att det var just dessa breda kollektiva rörelser som lade grunden till välfärdssverige är ju knappast ett okänt faktum. Det var även de under lång tid pågående fackliga och politiska striderna för rätten till arbete, till en skälig lön, till ett tak över huvudet och till möjlighet till utbildning, som banat väg för andra strider och krav på jämlikhet och solidaritet mellan alla människor i samhället. Men detta förtigs i utställningen.
Här presenteras istället ett antal individer, som var och en kämpat för rättigheter under olika tidsepoker. Deras insatser lyfts fram i välmenande texter med en tydlig ton av att nu är vi alla överens. Visst har enskilda personer haft betydelse, som representanter för de rörelser vars idéer de fört fram, men utan breda massrörelser bakom sig hade deras kamp knappast haft någon möjlighet att lyckas. Varför har utställningens upphovsmakare så konsekvent valt bort alla de stora och helt avgörande strider som t ex förts av fackföreningsrörelsen och kvinnorörelsen under drygt hundra år? Är utställningens format ett hinder? För inte kan det väl vara så att de helt enkelt saknar kunskap om Sveriges politiska historia? En annan är att de medvetet har valt att bortse från den fråga som varit avgörande och som fortfarande är den mest avgörande frågan för våra mänskliga rättigheter; nämligen klassfrågan.
Man kan fråga sig varför, men kanske är det inte så märkligt då de senaste trettio åren inneburit en kraftfull högersväng i politiken och en förödande demontering av det som en gång kallades för välfärdsstaten. Anser man att arbetarklassen inte längre existerar och att ekonomisk jämlikhet är något som varje individ själv får försöka uppnå, då är steget inte långt till total förnekelse av de segrar som arbetarrörelsen efter lång och mödosam kollektiv kamp lyckats uppnå. Då är det givetvis enklare att fokusera på identitet och kön och lyfta fram mänskliga rättigheter som något varje individ alldeles på egen hand kan kämpa för. Samhällsförändringar som verkligen går på djupet är alltid ett resultat av breda folkliga rörelsers agerande. Men den kunskapen förtigs i den här utställningen.
100% kamp – Sveriges historia är ett samarbete mellan en rad regionala museer och statliga institutioner. Den är bekostad av offentliga medel och tanken är att den ska visas i hela Sverige och besökas av skolelever. Varje utställning som byggs på våra offentliga museer är en del av byggandet av kunskap i landet. Den ska rimligen baseras på tillgängliga fakta som är möjliga att pröva. Det urval av fakta som väljs ut för att presenteras i en utställning ges därmed tyngd och det är också urvalet av fakta som ger utställningen dess tendens och budskap.
Vi vet att varje utställning måste hushålla med sin text och med det utrymme texten tar i anspråk. Att till exempel välja ut ett årtal av många blir därmed kraftfullt. På golvet i utställningen finns en rad rosafärgade cirklar med årtal och citat. En av cirklarna har temat aborträtten och här har årtalet 1864 lyfts fram tillsammans med påpekandet att abort var belagt med dödsstraff fram till detta år. Uppgiften får besökaren att rysa till och tankarna börjar snurra. Dödsstraff! Vilket hemskt samhälle detta måste ha varit eftersom det samtidigt påpekas att det genomfördes tusentals illegala aborter per år. Riskerade alltså flera tusen kvinnor dödsstraff i det senare 1800-talets Sverige? Men hade utställarna istället valt årtalet 1861 kunde de ha påpekat att en kunglig förordning då upphävde dödsstraffet för abort. Man kunde även ha påpekat att det sista dödsstraffet för en kvinna som utfört barnamord verkställdes 1827. 1800-talets samhälle var alltså inte helt statiskt eller utan förskjutningar och kamper för människors villkor, som det valda årtalet vill göra gällande.
Och flera exempel går att rada upp. I utställningen berättas att 30 000 människor tvångssteriliserades under 40 år på 1900-talet och i en text bredvid uppges att 4 500 personer per år frivilligt steriliserar sig idag. Båda siffrorna är korrekta men kan givetvis inte ställas mot varandra. Ett annat exempel där utställarna valt att genom uteslutande av fakta skapa slagkraft åt budskapet, är skärmen som beskriver nomadskolorna för samiska barn. Här utelämnar man det faktum att motsvarigheten i form av arbetsstugor för fattiga barn var vitt spridd. Verksamheten började i Stockholm, men fick störst betydelse i Norrland. Syftet var filantropiskt. Arbetarklassens barn skulle ges den moraliska fostran som deras föräldrar inte kunde bidra till. Arbetsstugorna var också ett effektivt medel att försvenska den finsk- och meänkielitalande befolkningen. Klasstillhörigheten var avgörande, något utställningen förtiger.
Varje kamp som förs har en eller flera motståndare. Utan motstånd funnes ju ingen orsak till kamp. I den här utställningen finns däremot inga definierade fiender eller motståndare. De som motsatt sig rättigheterna är lite diffust ”dom”, ”vi andra” eller ”staten”. Att det helt saknas definitioner av motaktörerna i denna utställnings historieberättelser gör dessa obegripliga. Vem var det som höll emot att kvinnor skulle få rösträtt kring förra sekelskiftet? För det kan väl inte vara så att uttalanden av enskilda riksdagsgubbar i första kammaren var avgörande? I de rosa cirklarna i utställningens golv citeras några av dessa. Men vilka samhälleliga krafter var det som motarbetade att människor skulle få drägligare livs- och arbetsvillkor? Vem motarbetade kvinnors rätt till abort och varför förnekades homosexuella människor rätten till äktenskap och familjeliv? Varför motarbetades varje form av sexualitet utanför det av kyrkan sanktionerade äktenskapet?
Eftersom utställningen framför allt riktar sig till högstadie- och gymnasieelever känns det begränsande och högst opedagogiskt att bara prata om individers rättigheter utan att sätta in dem i större sammanhang. Det är naturligtvis nödvändigt att tala om medborgarskap och demokratiska grundprinciper inte bara i form av ”rättigheter” utan också i form av skyldigheter. Vi kan inte enbart kräva något av staten, som ju faktiskt i ett demokratiskt samhälle med parlamentariskt styrelseskick är skapad för att representera vår gemensamma vilja och uppfattningar. Som medborgare har vi också skyldigheter att bidra till samhällsbygget. Vilken sorts individer formar vi av våra skolelever genom att förtiga skyldigheterna och enbart betona rättigheterna så som det sker i den här utställningen? Hur ska unga människor som växer upp idag kunna delta i de framtida kamperna för rättigheter om vi inte har identifierat motståndet? Och hur ska de förstå att styrkan ligger i att organisera sig och gå samman?
Det finns alltid en fara i att blicka för ofta och för mycket bakåt, men i det här fallet skulle det ha hjälpt upp innehållet om utställningsmakarna tagit fram sina historieböcker och läst på. Det är sant att förfluten tid ofta romantiseras. Det gäller förstås även 1900-talet och dess politiska strider och framsteg. Men förtigs historien helt, blir sammanhangen helt obegripliga och lösryckta citat lämnas utan analys. Om ett avgörande argument mot kvinnlig rösträtt skulle vara … ”lägg märke till deras (kvinnornas, vår anm) slaviska lydnad under klädedräktsmodena …”, då framstår ju förfluten tid och de människor som levde då som enbart löjeväckande och var striden för kvinnors rösträtt inte viktigare än att den kunde bekämpas med löjeväckande argument, då kan vi ju ta det lugnt nu i vår tid. För inte ser vi väl hot i klädesplagg?
Tyvärr är det väl så att när nu den socialdemokratiska ideologin ersatts med den nyliberala inom i stort sett alla områden, har inte längre etablissemanget något att frukta från arbetarrörelsens håll. Ett välbehövligt uppvaknande till att Sverige behöver mer än en berättelse, har skapat en rädsla för det kollektiva. I dessa tider är det enkelt att fokusera på identitetspolitiken och i olika försök vilja stå för jämlikhet och arbeta med inkludering av minoritetsgrupper medan den verkliga ojämlikheten, nämligen den ekonomiska ojämlikheten mellan arbetarklass och kapital och överhet inte synliggörs. Fokus skiftar då från tanken på en generell jämlikhet mellan alla medborgare till inkludering och kompensation för enskilda grupper. Men vi är trots allt på ett statligt historiskt museum och borde kunna förvänta oss att de långa historiska perspektiven presenteras och inte att museet visar en utställning som så uppenbart lämnar besökarna med en diffus känsla av att det enda som ligger bakom oss är ett töcknigt, löjeväckande och förkastligt förflutet som vi alla bör ta avstånd ifrån.
Text och foto: Ewa Bergdahl och Kersti Berggren
EB är kulturhistoriker och f d museichef, idag ordförande i Föreningen Arbetarskrivare samt Maria Sandelsällskapet.
KB är arkitekt och verksamhetsledare vid Värmlands museum, har tidigare arbetat bl a på Riksantikvarieämbetet.
Karin Kämsby om 100% kamp – Då falnar röda fanors glöd
