Unfold a Place
Ottilia Adelborgmuseet, Gagnef, 180705–180916
Grupputställning med Unfold a Place (RUS), Anders Bergman (SE/FI), Nuno Vicente (PT), Malin Pettersson Öberg (SE), Marc Handelman (US) och Kristina Bength (SE)
Curator: Sara Rossling
Utställningen Unfold a Place på Ottilia Adelborgmuseet i Gagnef undersöker platsen och dess betydelse genom sex konstnärers arbete. Maria Backman har sett utställningen och flätar samman konsten, Ottilia Adelborg och Dalarnas roll i den svenska kulturhistorien.
Sågs hon som ett original, en främmande konstig varelse, där hon kom gående på vägarna i Gagneftrakten? Lång och smal med ritblock, pennor och målarlåda alltid till hands för att teckna av något som intresserade henne. Hon, sagoboksförfattaren och konstnären Ottilia Adelborg, som gjort till sin mission att dokumentera en plats som hon kommit till först som femtioårig.
I Gagnef, en utspridd Dalaby, finns ett museum som tillägnats Ottilia Adelborg. Där visas både hennes egen konst och hennes samlingar av allmogetextilier, folkdräkter och stora samling av knypplade spetsar.
Landsbygdens vara eller inte vara har diskuterats det senaste året och ämnet är högaktuellt inför årets val. Ottilia Adelborg är en av de konstnärer och kulturpersonligheter som kring sekelskiftet 1900 var med och skapade bilden av Dalarna som det svenskaste av de svenska landskapen.
G-A-I-R, ett artist-in-residence-program initierat av samma kulturförening som drivit den framgångsrika festivalen Skankaloss i Gagnef har samarbetat med curatorn Sara Rossling i en utställning som visats i Ottilia Adelborgmuseet sommaren 2018. Idén kan tyckas given – att ”veckla ut” och läsa landskapet och kulturen ur en synvinkel som utgår från arvet efter Ottilia Adelborg. Sex konstnärer, tre svenska och tre utländska har bjudits in till en arbetsvistelse i Gagnef där de har undersökt Dalarnas kulturarv och dess kontext.
Resultaten visas nu som en utställning i bottenvåningen av museet, som ligger i en gammal prostgård. Konstnärerna har närmat sig platsen och Ottilia Adelborg på skilda sätt men som en röd tråd finns reflektionerna över kulturarvet, samlandet och iakttagelsen.
För att förstå Ottilia Adelborg och hennes gärning måste man veta mer om Dalarnas historia, och vilken historia hon ville berätta.
Dalarna blev under senare delen av 1800-talet en symbol för ”det svenska”. På lagom reslängd från Stockholm, med en rik allmogetradition hos välmående bönder och brukspatroner, en framväxande järnindustri och vacker natur med blånande berg, sjöar och skogar lockade landskapet till sig nya besökare.
En som starkt bidragit till intresset för Dalarna är Artur Hazelius, grundare av Nordiska Museet och Skansen. Hans stora intresse för svensk etnografi och kulturarv började redan i ungdomen med resor runtom i landet. Vid 40 års ålder öppnade han 1873 museet Skandinavisk-etnografiska samlingen på Drottninggatan 71, en utställning som blev föregångaren till Nordiska Museet. Här visades hans samlingar av allmogeföremål och textil i iscensatta tablåer och panoraman. Friluftsmuseet Skansen invigdes 1891 och Morastugan som Hazelius köpt några år dessförinnan och flyttat till det blivande museet var den första byggnaden där.
Succén var omedelbar och redan från början lovordades Hazelius skapelse Skansen av både allmänhet och den intellektuella och konstnärliga eliten. Konstnärer och andra kulturpersonligheter blev intresserade av Dalarna – den nationalromantiska rörelsen var i full gång. Bland dem som gick och tecknade hus på Skansen fanns Ottilia Adelborg.
Det var dock inte bara på Skansen utan även i Dalarna som det hände. Anders Zorn bosatte sig i Mora 1896, Carl och Karin Larsson blev bofasta i Sundborn 1891, runtom i länet fanns kulturpersonligheter, författare, musiker och kompositörer – bland andra Hugo Alfvén och Erik Axel Karlfeldt, alla tagna av den ålderdomliga allmogekulturen.
Här formades alltså bilden av Dalarna, symbol för svenskheten, av starka personligheter, utbildade på elitskolor, som kommit hit från andra platser i landet, främst från Stockholm. Inflyttare som kom med sina stockholmsdialekter för att skapa bilden av Dalarna. Här sökte de efter ett ursprung långt från den frambrytande industrialismen och utländskt inflytande.
Bondesamhället med dess attribut var ett ideal. Fredrik Böök, under flera decennier en dominerande tidningsman, författare och kritiker, utnämnde på 1930-talet Artur Hazelius till nationalromantikens främsta företrädare. Man kan notera att Böök liksom Ankarcrona var mycket intresserade av de nazistiska idéerna.
Det var i denna tidsanda som Ottilia Adelborg, ursprungligen från Blekinge, kom till Dalarna 1903, fylld av förhoppningar om något genuint och vackert. Fastän hon hade många års konstutbildning på både Tekniska Skolan, nuvarande Konstfack och Konstakademin 1878–1884, hade hon det som kvinnlig konstnär inte lätt, med bristande självförtroende, dålig ekonomi och bunden till plikten att till nära femtio års ålder ta hand om sin mor. Ottilia Adelborg var konservativ, kristen och traditionsbunden men samtidigt märkvärdigt självständig och uthållig i sin vilja att både leva i och genom sitt konstnärskap skildra allmogens tillvaro.
Fröken Ottil, som hon kom att kallas i Gagnef, ägnade sig åt flera olika spår i sitt konstnärliga arbete. Idag skulle hon kallas multidisciplinär. Hon illustrerade barnböckerna Pelle Snygg och Bilderbok, alster som än idag är någorlunda kända, tecknade motiv från Gagnef, upptecknade berättelser från bygden och samlade tidskrifter och texter målade av barn och vuxna, hus och djur, samlade textilier, klädesplagg och i synnerhet spetsar.
Ottilia Adelborg var en motsägelsefull människa, måhända med dåligt självförtroende men säker i sin estetiska kunskap, självständig som kvinna men politiskt konservativ, realistisk men idealiserande.
Hon kom till Gagnef och tog det till sitt hjärta. ”Det var helt naivt och full sagostil på allt” skrev hon i sin dagbok, och tog som sin mission att dokumentera, teckna, måla och berätta om landskapet och allmogekulturens människor.
Med den här historien som klangbotten är det nu intressant att se hur dagens konstnärer relaterar till Ottilia Adelborg, både som konstnär och person, samt till det nationalromantiska arvet som är inbyggt i berättelsen om Adelborg och Dalarna.
Initiativtagarna till konstnärsresidenset i Gagnef, GAIR, är utbildade i en konsttradition som ofta fokuserat på platsspecifik och konceptuell konst och därför är det inte långsökt att utställningsidén tar avstamp i Adelborgs betydelse för bygden. Utställningen kallas Unfold a Place, och att vika ut platsen är vad de försöker göra på olika sätt. Anders Bergman som är född i Gagnef relaterar främst till Adelborgs samling av Dalmålningar. Dessa målningar framställer ofta berättelser från Bibeln, i första hand från Gamla Testamentet. Här har Bergman översatt Dalmålningarna till tredimensionell form men samtidigt använt sig av egna erfarenheter från resor i Benin. Det han visar har ett drastiskt humoristiskt drag som samtidigt använder sig av bland annat referenser från afrikansk skulptur och svensk folkkonst med gummistövlar, plastdunkar och små fina teckningar.
Relationen mellan bild och text är en aspekt som uppmärksammas av bland andra Marc Handelman genom hans omtolkning och bearbetning av Ottilia Adelborgs Blomsteralfabetet. Det är en ABC-bok där varje växts första bokstav gestaltas i en mänsklig figur – ett barn som ganska godtyckligt kopplas ihop med blomman, växten eller trädet. De blommor som Adelborg avbildade var inte ens alltid av svenskt ursprung men detta kommenteras inte av henne. Handelman har gjort en mycket elegant, på samma gång konkret och abstrakt översättning av Adelborgs Blomsteralfabet till en samtida kontext. Här ser vi ett alfabet som i stället för blommor använder typsnitt och uttryck från vitmaktrörelsens marknadsföringsmaterial. Det är ett mycket säkert och träffande verk där den teoretiska implikationen kommer in sömlöst.
Kristina Bength samarbetar med konstnären Maria Nordin i ett verk som undersöker begreppet perspektiv med utgångspunkt i frågan om två skilda perspektiv kan bli ett tredje. Enligt idén har Bength givits instruktioner av Nordin för hur hon ska måla och vilka färger hon ska använda. I installationen finns citat från Adelborgs texter, de båda konstnärernas texter samt en serie stora akvarellmålningar som avbildar en scenografiverkstad. Målningarna är arrangerade i två parallella rader, var och en mitt emot en annan. I varje målning finns ett utskuret hål, vid centralpunkten där alla linjer möts, och genom hålet ser vi den motsatta målningens centralperspektiv genom korridoren emellan dem. Idén är teoretisk och ganska tillkrånglad och är varken synlig eller osynlig. Det tredje perspektivet blir mest ett – jaha. Däremot är målningarna underbart vackra i milda färger och gjorda med stor skicklighet.
Ottilia Adelborgs samling av tidningar, tidskrifter och texter är Malin Pettersson Öbergs motiv. Frågan för Pettersson Öberg har varit vad denna samling berättar om Adelborg och hennes tid sett med vår tids blick. Här finns bilder på allt från italienska spetsar till sameknivar, foton på landskap, stolar från olika länder och tider, kyrkor och katedraler, grekiska antika skulpturer – kort sagt en bred samling av bilder från hela världen som antagligen tjänade som inspiration för Adelborg. Pettersson Öberg har ställt samman sidor ur dessa samlingar till en tidning, tryckt i kvällstidningsformat i en mörkt gråsvart färgskala. Tidningssidorna finns dels monterade på väggarna i ett av utställningsrummen men också som en häftad tidning besökaren kan ta med sig. Här är själva samlandet i blickpunkten och visar hur influenser från omvärlden hämtas in till Adelborgs referensrum. Det fungerar estetiskt såtillvida att det gråsvarta uttrycket är suggestivt och sammanhållet i form.
Landskapet i fysisk form har intresserat Nuno Vicente vars verk behandlar kulturgeografi och naturen kring Siljan. Inspirerad av Adelborgs promenader har Vicente själv vandrat runt sjön och samlat in stenar från olika platser som han sedan arrangerat i en form som motsvarar Siljan. Det är ett försök att framkalla historien genom en fantasi kring det stora meteoritnedslaget som skapade Siljansringen. Ett slags etnografisk konstriktning som vi har sett i olika sammanhang de senaste decennierna.
Ljudverket i Magasinet är gjort av Tatiana Danilevskaya, Radio Ottilia består i fyra ljudfiler där vi kan höra fragment ur intervjuer med Gagnefs lokalbefolkning, uppläsning av Adelborgs texter, musik och andra ljud. En flod av röster som mumlar, sjunger, talar och tystnar.
Utställningen är intressant och sevärd med stor bredd där konstnärerna på olika sätt ”vecklar ut” landskapet och en vidare läsning av Ottilia Adelborgs livsgärning. Verken i utställningen är mycket snyggt och effektivt hängda i de relativt små lokalerna och de textila föremålen och dräkterna från samlingarna tillför en materiell och historisk aspekt.
Det blir också intressant att se hur och om Adelborgsmuseet kan förvalta denna input av nya infallsvinklar på såväl Ottilia Adelborg som på Dalarna och landskapets historia och samtid. Museet byggdes om interiört under 2015 och Adelborgs samlingar flyttades ner till undervåningen med större lokaler, mera tillgängliga för besökare. Man ville visa en bredare bild av Adelborg – hennes verk, person och samtid. Samlingarna av ca 700 spetsar, allmogeföremål, textilier och klädesplagg skulle exponeras bättre. När det gäller museets teoretiska och historiska bas kan man tänka sig många intrikata frågeställningar – kommunens ägande av museet och den dagliga driften som sköts helt ideellt av Ottilia Adelborgs Vänförening och Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga. Presentationen av personen Ottilia Adelborg är utförlig i museet och i det material som finns i informationstexter och hemsidor. Däremot saknas just den historiska kontexten, ett resonemang kring den nationalromantiska rörelsen och de strömningar som var aktuella under decennierna före och efter 1900.
Idag när nationalism och tillbakablickande är så aktuellt tänker jag att det är närmast tjänstefel att inte bredda bilden av Ottilia Adelborg ytterligare och sätta in henne i tiden och sammanhanget med skapandet av turistlandskapet Dalarna. Visst vore det spännande med ett riktigt kritiskt förhållningssätt men med fortsatt respekt för huvudpersonen Ottilia? Gagnefs kommun borde passa på att ta upp tråden nu när konstnärerna har visat hur man kan hitta nya vägar att berätta om historien.
Text och foto (där ej annat anges): Maria Backman
MB är konstnär och konstskribent.
