Koll på kulturarv

Vad är kulturarv – egentligen? Ett axplock internationella handböcker i ämnet visar på en tydlig etnocentricitet, där kulturarv som begrepp utgår från en europeisk historiesyn. Mellan konservativt kanonkramande och relativistisk identitetspolitik hittar Klas Grinell en nyckel till förståelse av skillnaden mellan kulturarv och historia. 

I Sverige har vi sedan 2017 för första gången en kulturarvspolitik dit också museernas verksamhet räknas. Som en följd av detta har Riksantikvarieämbetet fått ett uppdrag att stödja nationens museer. Vi har till och med fått en museilag. För de mer arkeologiskt orienterade museerna är väl kulturarvsfältet och Riksantikvarieämbetet ganska hemtamt. Konstmuseer kan ha det svårare att känna sig hemma. 

Vad är då kulturarv för något? 

Under de senaste tre–fyra åren har det kommit ett antal internationella handböcker i kulturarvsstudier. Det är ett tecken på att fältet vuxit och nu på allvar etablerat sig i de akademiska rummen. Det borde också vara en bra källa för att få reda på vad kulturarv och kulturarvstudier är för något. De böcker jag tittat på är: 

• The Palgrave Handbook of Contemporary Heritage Research (2015) 
• Wiley-Blackwell’s Companion to Heritage Studies (2016) 
• The Routledge Companion to Intangible Cultural Heritage (2017) 
• The Oxford handbook of Public Heritage theory and practice (2018) 

Jag skriver ‘tittat på’ – det handlar om inalles 134 artiklar inom knappt 2 100 sidor. Jag har inte lusläst dem alla och har ingen ambition att försöka beskriva allt som tas upp i dem. 

Som svensk som tänker skriva om dessa böcker i en svensk tidskrift faller det sig kanske naturligt att leta efter vad de har att säga om Sverige. Inte mycket, visar det sig. Nästan inget, faktiskt. Bara i Wiley-Blackwells handbok finns Sverige indexerat, med ett omnämnande. Professor Kristin Kuutma i Tartu, Estland, har skrivit en artikel om utvecklingen från folklore till immateriellt kulturarv. Där får vi veta att Nordiska museet i Stockholm inrättades 1873 i en ambition att samla folklore för att stärka den nationella självbilden. Däremot finns det i två av böckerna varsin artikel av svenska forskare. I Routledges handbok om immateriellt kulturarv skriver göteborgsantropologerna Staffan Appelgren och Anna Bolin om second-hand som kulturarv, och i Palgraves mer tematiskt upplagda bok finns en artikel om framtidsföreställningar inom kulturarvssektorn av växjöarkeologerna Cornelius Holtorf och Anders Högberg. 

I samtliga fyra handböcker är däremot ’museum’ ett av de indexord som har flest träffar. Kulturarv och museer hör tydligt ihop. Ett annat framträdande tema är UNESCO’s världsarvskonvention, vilket visar att kulturarvsstudier har utvecklats mer ur diskussioner om det materiella, byggda kulturarvet än ur museistudier eller intresse för folklore och immateriellt kulturarv. Det kan man förstå bara genom att bläddra i böckernas index, vilket inte är en så dum metod för att bekanta sig med den här slags översvallande böcker. 

Alla handböckerna är tydligt globala i sina ambitioner och innehåller kritiska diskussioner om hur kulturarv som begrepp och föreställning utgår framförallt från europeisk historiesyn och historia. De visar också alla på kulturarv och kulturarvsprocesser i alla världsdelar. Det blir ganska snart ett myller av lokala exempel som gör det svårt att hålla styr på frågan vad kulturarv egentligen är. Den enda av böckerna som är ämnad att läsa som en mer sammanhållen framställning är Palgraves tematiska presentation av kulturarvsforskning. Där ligger tonvikten på olika perspektiv och sammanhang snarare än på att samla intressanta exempel på samtida kulturarvsforskning. Även Oxford University Press handbok om public heritage inriktar sig på hur kulturarvsstudier genomförs och förstås, i kontrast till de återstående två böckernas samlingar av specifika exempel på samtida kulturarvssituationer och forskning. 

 Min huvudfråga till handböckerna är alltså den naiva: vad är kulturarv egentligen? The Palgrave Handbook of contemporary heritage research menar i sin introduktion att “Heritage is a version of the past received through objects and display, representations and engagements, spectacular locations and events, memories and commemorations, and the preparation of places for cultural purposes and consumption” (s. 1). Det är inte lite det. Det påminner om UNESCOs definitioner av kulturarv som är så inkluderande att alla spår av mänsklig verksamhet, och det mesta av naturen, är heritage. Det väcker frågan om heritage verkligen är det samma som kulturarv, eller om det kanske är ett bredare ord som vi inte riktigt har något begrepp för på svenska. På engelska går det ju att skilja på naturarv och kulturarv på ett sätt som vi inte riktigt kan. 

The Oxford Handbook of Public heritage theory and practice skriver att kulturarvspraktik blir till i och med ”beslutet att bevara något och lämna det vidare till kommande generationer”. Wiley Blackwell’s Companion of Heritage studies öppnar å sin sida med ett kapitel om “nya kulturarvsstudier”. I detta nya perspektiv ses kulturarv som en konstruktion i människors sinnen som fäster vikt vid vissa platser, föremål och företeelser. Kulturarvsarbete handlar därmed ofrånkomligen om politik och kulturella praktiker. 

Detta fångar ganska väl utvecklingen inom kulturarvsstudier och förklarar nog också dess exponentiella tillväxt. Så länge det handlade om kulturvård var det ett avgränsat ämne för konservatorer, antikvarier och intendenter. Nu ligger fokus på urvalsprocesser, minne, identitet och vilka värden som våra val av kulturarv vilar på. 

I handböckerna syns lite av den oro för en total relativism som detta perspektiv har väckt hos de som tycker att det klassiska urvalet fortfarande är bra och rimligt. Handböckerna präglas fortfarande av en vilja att bevisa kulturarvets dynamiska, samtida, arbiträra och politiska karaktär. Något av det som i Sverige uttryckts med verbet kulturarva. 

Gång på gång när jag bläddrar mig fram och tillbaka i böckerna fastnar jag i Palgraves Handbook of Contemporary Heritage Research. Här hittar jag faktiskt några handfasta svar på mina frågor. Det är nog ingen tillfällighet att det är den bok som också innehåller en kontinuerlig diskussion med David Lowenthals klassiker The Heritage Crusades and the Spoils of History. För att komma runt den fruktlösa pajkastningen mellan konservativt kanonkramande och relativistisk identitetspolitik som kulturarvsdebatten tenderar att fastna i tycker jag att Lowenthals distinktion mellan kulturarv och historia fortfarande är en nyckel. Kulturarv handlar – som handböckerna med tydlighet visar – om hur människor förhåller sig till det förflutna, vad det förflutna betyder för dem. Ingen kan kulturarva fel. Historia däremot handlar om att tolka de spår från det förflutna vi har tillgång till, och försöka lista ut vad som hänt och varför. 

Eftersom de spår vi har är få och vinklade kan vi aldrig berätta en objektiv historia om hur det varit. Men jag tror ändå det är viktigt att göra skillnad mellan kulturarvande och historia. Inte vem som helst kan skriva historia. Det kräver speciella färdigheter. Alla har en rätt att förhålla sig till det förflutna och i relation till det försöka förstå vilka vi är nu. Museer är i sina bästa stunder platser för respektfulla möten mellan dessa två aktiviteter. När de respekterar varandra och förstår sina olikheter blir det intressant. När de hamnar i konflikt kan det gå illa. Det kan man lära sig av det myller av exempel som handböckerna i kulturarvstudier ger.