UEForum #6 2018, Världen

Rapport från Shanghaibiennalen

Den 12:e omgången av Shanghaibiennalen presenterar 70 konstnärer från 26 länder i ett stort gammalt elverk vid floden Huangpo i centrala Shanghai. Temat är ”proregress” – ett begrepp hämtat från den amerikanske poeten E. E. Cummings, om att blicka bakåt och framåt, samtidigt. År 2000 stängde polisen biennalen, arrangerad av Ai Weiwei och Feng Boyi. Det kommer inte att hända denna gång, konstaterar Wilhelm Östberg och Lotta Lagercrantz.

Shanghai-biennalen (visas till och med 10 mars 2019) är nu inne på sin tolfte upplaga. Den är inrymd i Shanghais f.d. elverk, en rå industribyggnad invid Huangpu-floden, som flyter genom Shanghai; likheterna med Tate Modern vid Themsen är slående. 

Konstscenen i Shanghai, och Beijing, Hong Kong, Taipeh är livlig och kommersiellt är den kinesiska konstmarknaden näst störst i världen. Att det bara skrivs om Shanghaibiennalen i specialiserade konsttidskrifter känns som en allt mer daterad prioritering. 

Runt Power Station of Art byggs det för fullt. Det gamla industriområdet förvandlas till ett modernistiskt arkitektureldorado av utställningslokaler, gallerier och restauranger. Men det är bara ett av flera konstcentra i Shanghai. Veckan innan Biennalen öppnade pågick dessutom två stora konstmässor där mer än 200 av de internationellt viktigaste gallerierna visade upp sig.  

Temat för Shanghaibiennalen denna gång är ett begrepp hämtat från den amerikanske modernistpoeten E. E. Cummings: proregress. Att samtidigt vara både framåt- och bakåtblickande. Inspirationen kommer också från ett kinesiskt begrepp 禹步, yubu, som beskriver en sällsam rörelse i en taoistisk dansritual. Det ser ut som att dansaren rör sig framåt medan denne i själva verket befinner sig i en bakåtrörelse, skriver Cuauhtémoc Medina (Mexico), Biennalens huvudcurator. Vi trodde att demokrati, mänskliga rättigheter, miljö- och klimatmedvetenhet var självklara erövringar, men tycks nu istället på väg mot nationalism och klimatförnekelse. Proregress. 禹步, yubu.

Biennalens underrubrik, ”konst i en tid av historisk ambivalens”, ska man inte förstå som ett pendlande mellan nu och då utan som att undersöka den instabilitet man menar karaktäriserar vår tid och att ”intensifiera upplevelsen av historisk förändring i våra samhällen”. 

Vi är förväntansfulla. Hur kommer detta svårfångade tema gestaltas av 70 konstnärer från 26 länder? De har hela 15 000 kvadratmeter utställningsyta på sig.  

Men här måste vi först skjuta in en parentes: ”Modernautställningen”, som visas vinter 2018 på Moderna museet i Stockholm, heter ”Med framtiden bakom oss”. När den utställningens båda kuratorer ska presentera sitt tema berättar de om de sydamerikanska aymarafolkens tidsuppfattning, om hur människan rör sig ”med ryggen vänd mot framtiden och blicken riktad mot det förflutna.” Både i Shanghai och Stockholm vill man alltså konfrontera historien för att förstå samtiden, samtidigt som man ställer sig tveksam till framtiden. Egendomligt sammanträffande!

Entrén

Det första man möter, när man passerat de stora glasdörrarna in i den gamla industribyggnaden, är en ganska härlig kommentar till ”proregress” formulerad av Fernando Sánches Castillos (Spanien). En anslående bronsskulptur visar en man från Upplysningstiden som alldeles tappat balansen. Från överkroppen hänger en inbjudande trägunga. Vad hände med Monumentet? Med upplysningstidens landvinningar? Är tanken att vi ska slå oss ner i gungan för att fundera över tidens instabilitet och vår egen aningslöshet?

Fernando Sánches Castillos verk är en av de få skulpturer som visas. Nästan lika få är målningarna. Biennalen fylls av installationer och videoverk. Man vandrar in och ut ur mörka rum med storskaliga videoprojektioner. 

Invid Monumentet som kom av sig fylls entrégolvet av flyttkartonger instoppade i hållare gjorda av armeringsjärn (Enrique Jezik, Argentina, ”In-Hemmed, in-Ground”). Kanske en kommentar till superkonsumismen i Kina? Men flyttkartonger blir ofta också liggunderlag för hemlösa; fler tolkningar öppnar sig. Kartongerna bildar gångar som besökarna rör sig i medan tankarna kretsar kring inlåsthet, hinder, maktlöshet. En labyrint att förlora sig i.

Från övervåningarna ser man att flyttkartongerna grupperats så att de bildar kinesiska tecken och råkar man då stå invid en kinestalande besökare kan man få veta att det på mandarin står ”ett steg framåt, två tillbaka”, alltså en variant av Biennalens tema. Hmm. Med ens blev verket mer illustrativt än spännande. 

Den kubanske konstnären Reynier Levya Novo målar vitt på en vit vägg. Ett slags ”Proregress”, kan man kanske tycka. Installationens titel ”Nothing about nothing” antyder väl också att inget just förändras trots att konstnären målar på. Eller handlar det om whitewashing? Vad som i så fall målas över förblir okänt.

I ett videoverk av den belgiske konstnären Francis Alys strävar en åldersstigen Folkabubbla uppför en lerig sluttning, orkar inte hela vägen upp utan glider tillbaka, tar ny sats och försöker igen och igen. Händelseförloppet stämmer förvisso in på begreppet proregress. Lite kul, visst, men också lättköpt, illustrativt.

Vi tänker det samma inför videoverket ”Redresssed” av Ilya Noé (Mexico). Framför fasaden till Berlins stadshus, inklätt i byggnadsställningar för en renovering, rör sig konstnären bakåt medan hennes ben tycks trava framåt. Lite kul att se hur hon formar stegen och Berlins stadshus fångar i sig självt olika tidsepoker. Men… när konstnärerna illustrerar Biennalens tema snarare än att lägga till något eget, har inte curatorernas pekpinnar då varit väl dominerande? 

Andra världar 

I en trång passage, där det hela tiden samlas åskådare, finns två cylindrar där den ena visar DNA från en influensabacill och den andra den mexikanske konstnären Rafael Lozano-Hemmers eget DNA. Mönstren ser ganska likartade ut samtidigt som komplexitet skiljer sig radikalt. I DNA-sekvenserna dansar också små bokstäver runt och bildar otydbara ord som snart löser upp sig. Det är vackert och gåtfullt. Står man kvar invid cylindrarna ett tag märker man att en del besökare återvänder och läser informationstexten invid verket på nytt. Vi frågar några om de förstår. Nej. Det gör inte vi heller. Men det är vackert och det är som om vi från den gamla industrilokalen ser ut i universum och in i vårt innersta. Man går gärna med på att också den här installationen på något vis fångar fenomenet ”proregress”.

Ännu ett försök att avlyssna andra dimensioner är ett videoverk av Jennifer Allora och Guillermo Calzadilla (Puerto Rico). Det utspelar sig invid ett jätteteleskop, Arecibo Observatory, i den puertoricanska urskogen. Konstnärerna låter omgivningens papegojor fundera över det egendomliga i att människorna lyssnar ut i rymden efter liv men negligerar deras, och urskogens, röster. ”Vi är en icke-mänsklig art i stånd att kommunicera med människorna. Är inte vi just det som de söker?”

Med fyra fotografier porträtterar Alfredo Jaar (Chile) en vietnamesisk flicka han mött i ett flyktingläger i Hongkong 1991. Flickan tittar in i kameran, blyg och nyfiken på en gång. Små variationer i uttrycket. Aningen mer kontakt med fotografen på någon av bilderna, mer inåtvänd på en annan, lite gladare, lite mer generad. Det betraktaren känner är närhet – och hopp. Inte kan någon vilja avvisa den här lilla flyktingen. Man kan bara vilja henne gott.  Verket heter ”A Hundred Times Nguyen”. Konstnären fyller en hel sal med serier av de fyra bilderna. Det är en aning variation i ordningen som bilderna monterats i, och det uppstår en nästan osynlig rörelse mellan bilderna. Installationen blir levande istället för monoton. 

Bilderna har visats tidigare. De finns också utgivna i bokform, av Moderna museet i Stockholm, 1994. Inte ett nytt verk alltså, men bilderna är underbara, och i den undersökning som Shanghai-biennalen 2018 gör av världens utsatta läge ger de fyra fotografierna närhet och deltagande. Samtidigt mäter de också upp det astronomiska avståndet mellan ett flyktingläger och en av världens mer prestigefulla konsthändelser. Vad hände den lilla flyktingflickan? Varför har konstnären inte följt upp blicken som sökte hans? 

För övrigt: på Amazon kan man just nu köpa ett antikvariskt exemplar av boken ”A Hundred Times Nguyen” för 343 dollar. Proregress?

Foto: Alfredo Jaar

Man går runt bland de många rummen och projekten och så möter man med ens något som talar utifrån ett särskilt allvar.  När den mexikanske konstnären Yishai Jusidman besökte Andra Världskrigets koncentrationsläger såg han blå färgstänk på en del av väggarna i gasugnarna. De visade sig härröra från gasen Zyklon B, som på murbruket omvandlats till preussiskt blått. I ett rum på Biennalen, fyllt av en märklig stillhet, hänger nu hans bilder från Förintelsens landskap utförda i preussiskt blått. Samtidigt pågår utanför Biennalen, på Tank Shanghai Museum, en större utställning med Jusidmans målningar från Förintelsen. Alla i preussiskt blått: järnvägsspår, hus, föremål, gaskamrar. Bland alla flerkanaliga videoverk och installationer på Shanghaibiennalen blir Jusidmans målningar oavvisliga och uppfordrande.

Ett annat verk att ta på stort allvar är ”2016 in Museums, Money, and Politics” av Andrea Fraser (USA). 2016 är året då Donald Trump blev USA:s president. I en 944 sidor tjock volym visar Fraser hur ett stort antal av bidragsgivarna till 125 konstmuseer i USA samtidigt också stödde högerradikala initiativ. I tårtdiagram visas republikanskt orienterade bidragsgivare i rött och demokratiskt i blått. Det är väldigt rött. 

Påverka?

Hur går det då med Biennalens båda grundbegrepp, proregress, och 禹步; ambitionen att fånga in det som karaktäriserar vår utsatta, instabila tid? De tre iscensättarna, en från Mexico, en från Columbia och en från Kina, lägger ut ett öppet fält för besökarna att röra sig i. Det finns ingen katalog och presentationstexterna av de enskilda verken förhåller sig inte direkt till Biennalens tema utan är mer allmänt kritikerlingo (”strukturerade oavläsliga original”, ”ett mångtydigt kluster av betydelser”, ”verket rör sig kring ljus och tidens gång och processen att nå verkligheten”, ”unikt, och oanvändbart; ett slags dysfunktionalitetens rofyllda miniatyrtempelkomplex”, osv.). Vi roar oss med att läsa några texter som hör till ett annat verk än det vi står inför. Det går hyggligt bra. Där två installationer möts råkar vi stöta på två andra besökare som frågar oss om vi förstått vilken text som hör till vilket verk? Tillsammans börjar vi blanda texter och verk lite hipp som happ och med ens har vi hamnat i eget relationellt konstverk.

Biennalens curatorer verkar snarare vilja spegla en allmän känsla av vår samtid än gripa in i den. Biennalen rymmer dock några exempel på konkreta interventioner. Ett kommer från Amazonas. Ett multinationellt företag förhandlade med Ecuadors regering om att få utvinna olja i sarakuyufolkets område. De tog sin sak till domstol och hävdade att skogen inte är ett objekt som kan exploateras utan en kännande varelse med juridisk rätt till sin existens. Skogen blev den kärande. Naturens rätt att existera och sarakuyus rätt att överleva på sina marker sammanföll. Allt detta presenteras i en dokumentär av Ursula Biemann (Schweiz) och Paulo Tavares (Brasilien), som lika gärna kunde varit ett tv-program som ett bidrag till en konstbiennal. Dessutom utspelade sig domstolsprocessen 2003. Även om frågan om naturen som subjekt både är viktig och allt annat än uttjatad, och videon är sevärd, så känns presentationen femton år senare ändå lite halvhjärtad på en biennal som ska spegla rörelser i tiden.

Detsamma gäller bidraget om experimentstaden Auroville i Indien. 1968 tog en fransk filosof, Mirra Alfassa, initiativ till vad som tänktes bli ett utopiskt samhälle. Intresse för meditation, indisk filosofi och efter hand också någon dos hippiekultur skulle skapa ett idealsamhälle byggt på fördjupat medvetande, jämlikhet och varsamhet med naturresurser. Två konstnärer, Christoph Draeger (Schweiz), och Heidrun Holzfeind (Österrike), båda verksamma vid Konsthögskolan i Umeå, berättar historien om denna 50-åriga utopi genom dokument och föremål. 

I en domformad struktur (associerar till arkitekturen i Auroville) kan man slå sig ner och studera dokument från Auroville och se en filmad intervju med en arkitekt som varit med från början. I ett angränsande rum visas en färsk dokumentär. Medlemmar i samhället, äldre och yngre, berättar kortfattat om hur de ser på sina liv i Auroville.  Man får en bild av vardagen och de frågeställningar som upptar medlemmarna, men inga uppföljande frågor ställs. Det gäller hela presentationen. Auroville problematiseras inte utöver vad dokumenten och medlemmarna säger. 

Idag är Auroville hem för 2 500 personer, istället för de 50 0000 man en gång tänkte sig, och knappast ett trovärdigt framtidsalternativ. Auroville passar väl in i temat ”proregress”. En framåtrörelse som inte i grunden förändrar något. Själva presentationen är omsorgsfullt gjord, men påminner mer om en museiutställning än ett bidrag till en konstbiennal. Nog längtar man efter mer utmanande sätt att kommunicera än en dokumentär, arkivbilder och diverse gulnad memorabilia. 

Väljer man ett ord som Proregress som tema kanske man kan fånga något i vår samtid. Gott så, men det innebär också att man ställer sig utanför allt som pågår inom kultur- och forskarvärldarna, inom civilsamhället och bland företag för att rädda klimatet och hitta lösningar på de väldiga migrationsrörelser världen står inför. Shanghaibiennalen är helt enkelt blek när det gäller ställningstaganden i samtiden. Kanske kunde man inte vänta att den skulle ta upp uigurernas situation i Xinjiang, Kinas expansion i Sydkinesiska sjön eller fängslade kulturarbetare, men något försök att utmana i samtiden hade varit inspirerande. Voluspa Jarpa (Chile) låter hemligstämplade dokument singla ner i ett ljusschackt i en jättelik mobil. Det är vackert och förhoppningsfullt om man tänker att de sprids för vinden. Men inte direkt utmanande. 

Konstnärer måste förstås inte vara aktivister. Och visst finns det ett värde i att förbryllas. Men sedan då? En installation av UuDam Tran Nguyen (Vietnam), delvis producerad i samarbete med Bildmuseet i Umeå, får stort utrymme. Den visas i entréhallen. Vi fascineras men får ingen rätsida på det hela. 

Verket heter Time Boomerang och det verkar ju stämma perfekt på Biennalens tema Proregress: något kastas fram, beskriver en bana, och återvänder till utgångspunkten. 

Så, vad händer i Time Boomerang?

Konstnären gör en avgjutning av sin hand och visar arbetsprocessen i gjutmodeller och en video om själva framställningen. Han gjuter också gipstavlor som återger världskartan i en projektion med Asien i centrum och igen får vi följa tillblivelseprocessen; silikonformarna liksom de färdiga avgjutningarna visas i utställningen. Besökarna trängs framför filmerna. Här finns något att lära, att förstå.

En flygplanstrappa som olika personer (visat i video) går uppför i tur och ordning och släpper ner gipstavlorna med världskartan mot marken. I utställningen ligger spillrorna i en hög nedanför flygplanstrappan. Världen går under? Asiens framgångar är illusoriska? Vi befriar oss från tidigare mått på världen? Eller mer direkt vänt till oss besökare: vi flyger till Shanghai, ökar rejält på växthusgaserna och bidrar till att förstöra vårt jordklot. Men visst är det roligt med en resa?

Detta är alltså ett konstverk som krävt stora resurser, skapar ansenliga utsläpp av växthusgaser, och som på något vis vill binda samman världen och säga något om vår belägenhet. Men vad? 

Många besökare dröjer sig kvar i installationen, inte minst vid filmen som visar konstnärens arbete med materialen. Vid de filmade flygningarna, flygplatserna, båtfärderna uppstår en lockande frihetskänsla. Världen tycks öppen. Vi som betraktar filmerna hör till dem som har giltiga pass.  

Konstnärens hand finns avgjuten som bronsskulptur i en monter. Men fingertopparna är avhuggna. De avhuggna fingertopparna, guldglänsande, monteras i genomskinliga cylindrar, som konstnären flyger till olika världsdelar och sänker i havet. Innebörd? Offer till det livgivande vattnet? Eller?

Installationen handlar, i Biennalens språkbruk, om att röra sig framåt (flygresorna) men också om det återblickande; i alla fall om man ser de gyllene fingertopparna som någon slags guldglänsande reliker som blir minnen på havsbottnen? 

Vi begrep alltså inte. Men vi kan ju fråga Bildmuseet i Umeå som var med och genomförde sänkningen av en gyllene fingertopp i Kvarken och som ställt ut den delen av UuDam Tran Nguyens verk. Och verkligen, nu klarnar det lite. I katalogen till Bildmuseets utställning Mien Meo Mieng /Contemporary Art from Vietnam (2015) kan man läsa att handen är ett sätt att mäta saker och områden. Handen som mätverktyg förlängs när fingertopparna sänks i havet på olika kontinenter? Gränser tänjs ut och nya geografier skapas? 

Kanske menade konstnären så? Eller något annat.  

Kanske var ändå proregress inte ett skarpt nog verktyg för att säga något riktigt väsentligt om vår samtid.

2018 befinner vi oss långt från den ryktbara alternativutställningen ”Fuck off”, som Feng Boyi och Ai Weiwei anordnade i samband med den tredje Shanghaibiennalen år 2000. 46 konstnärer deltog och udden var riktad både mot kinesiska institutioner och en västerländsk konstpublik. ”Vi ville säga världen något och det vi sa var ”Fuck off”. Polisen noterade budskapet och svarade med att stänga utställningen.

Det kommer inte att hända denna gång.

Text och foto (om ej annat anges): Lotta Lagercrantz och Wilhelm Östberg

LL är konstnär. WÖ är docent i socialantropologi