UEForum #1 2019, Världen

En man, en stad och fem museer

Odense är starkt förknippat med stadens världsberömde son, författaren Hans Christian Andersen. Det har man förstått att ta vara på. Irène Karlbom Häll gör ett återbesök i H.C. Andersens 1800-talsvärld.

Till H.C. Andersens 200-årsdag 2005 byggdes det rätt så intensivt i Danmark. Jag var där i slutet av 2004 och alla unga danskar jag träffade hatade redan födelsedagsbarnet. Själv var jag nyfrälst Andersen-fan och oändligt förtjust i barnkulturhuset Fyrtøjet i Odense som i sin generositet överträffade det mesta. Jag var mer eller mindre beredd att flytta in. Där fanns ett sånt överdåd som ändå helt byggde på barnens egen lek och aktivitet.

När jag återvände med ett leksuget barn 15 år senare var Fyrtøjet på gång att rivas och Odense hade satsat på en nystart i det museala. Man får nu fem närbelägna museer på en enda biljett, med viss inbyggd morot i form av en present för den som går till alla fem. Vilket jag misslyckades med eftersom mitt barn fastnade i timtal, förtrollad i barnkulturhuset Fyrtøjets nya lekmiljö Elverhøj. Hon hade lätt kunnat vara nästan lika länge i den mer traditionella men lika lekbara sekelskiftesmiljön Børnenes Baggård, en del av det nya stadshistoriska museet Møntergården – som också det höll hög klass. H.C. Andersens födelsehus räknas som museum två och barndomshemmet som museum fem.

Välförsett med utklädningskläder på Elverhøj.

Starkast intryck gjorde Elverhøj. Den suggestiva och diskreta ljudmiljön inne i älvornas värld försatte snabbt både vuxna och barn i en behaglig trans. Där fanns även mängder med integrerade sittplatser. Tur, för detta är en miljö där barn kan vistas i timmar. Utbudet och kvalitén på utklädningskläderna borde få de flesta museer att skämmas: kläderna finns även i vuxenstorlek och i modeller som tar hänsyn till att vi har olika kroppar. Det enda som slog mig som lite synd var kanske den outtalade ”självklara” uppdelningen i pojk- och flickdelar, där flickornas del var nästan dubbelt så välförsedd.

Miljöerna är genomarbetade, med en grad av öppenhet som inspirerar men lämnar mycket till besökarens fantasi. Miljöerna är inte bestämda till någon specifik saga men bär en tydlig Andersen-stämning. De är fyllda med ”riktiga grejer” från det gjutna badkaret till schackspel och fjäderpennor. De är riktiga och man får leka med dem. Bara maten är fejk. Ljudmattan och ljussättningen hjälper till att skydda de olika bubblor av lek som uppstår från att störa varandra, långt från alla havererade, slamriga och kaotiska barnmiljöer där de få och ofta trasiga kläderna provas och kastas.


Helt andra förutsättningar har Børnenes Bagegård, en rekonstruerad arbetarmiljö från 1800-talet men med enkla medel – griffeltavlor här och var – som leder in i lek, arbete och umgänge med den osynliga sekelskiftesfamilj som bor där, men bara verkar ha gått ut en stund. Samma förtroende för besökarna, samma lekfullhet och befriande brist på pekpinnar och överförklarande texter. Man lär sig om hur det var förr inpå kroppen, i de hårda sängarna där man får bädda ned sig, i verkstan och ute på gården.

Møntergårdens entréhall.

Stadsmuseet Møntergården har en anslående entréhall med ett gigantiskt äpple och utställningarna känns samtida och proffsiga. Jag ska inte ge mig in i någon recension av denna del eftersom min tid där blev kort, men helhetsintrycket var jättebra, en film där man for genom historien komplett med lite chockeffekter dröjde sig kvar i minnet.

Historikern, arkeologen och konservatorn berättar. Men var är gestaltaren och förmedlaren?

En del av Møntergården heter Histotoriet och verkar inriktad mot skolor. Där får ”Historikeren, Arkæologen og Konservatoren” berätta om sitt arbete. En form av utställning som museimän brukar älska att producera, vem vill inte lägga ut texten om sitt jobb? Lite surt konstaterar jag att ”Gestaltaren” och ”Förmedlaren” i vanlig ordning inte existerar i berättelsen, de är osynliga som yrken. Den här delen är ganska torr men kan säkert vara en upplevelse för barn som kommer, särskilt om de möter pedagoger i miljön vilket man får förutsätta. De interaktiva momenten är som på de flesta håll svåra att knäcka på egen hand om man inte är exceptionellt envis. En ganska ordinär museiutställning men välgjord i sin genre.

Utanför Histotoriet finns en konsertflygel i brons och när man sätter sig på pallen strömmar pianomusiken från en obestämd plats i miljön. Vem kan motstå att släppa loss sin inre Liberace? Fint grepp också med den staty på H.C. Andersen, visserligen i skala större än verkligheten men liksom nedgrävd i marken från midjan och nedåt, vilket gjorde honom vänlig trots sin storlek. (Han var också i verkligheten en väldigt stor person, en jätte i sin tid.)

Stiliserad utformning på H.C. Andersen-museet.

Vi såg också snabbt det nya H.C. Andersen-museet, som var sig ganska likt i sina nya lokaler, kanske var utformningen ännu lite mer stiliserad och präglad av hans klippdockor än sist. Helt okej och konsekvent med många vackra anslående rum. Man befann sig hela tiden som en lilleput i HC Andersens klippta världar.

Kort sagt, Odense är en varm rekommendation vare sig man är ute efter en familjesemester eller ett musealt studiebesök. Och något att lära för andra städer hur man kan låta ett antal närliggande museer samverka till en heldagsupplevelse.

Text och foto: Irène Karlbom Häll
IKH är journalist och utställningsproducent.

Läs mer i UEForum: Dyveke Skov Larsen och Mette Stauersbøl Mogensen skrev om Histotoriet i Odense i #3 2018.