Även svarta modeller har namn

Le modèle noir de Géricault à Matisse
Musée d’Orsay, Paris
26/3 till 21/7 2019

---

Bland de uppgifter museer kan ta på sig finns att lyfta fram och fördöma övergrepp som begåtts genom historien och som fortsätter att förgifta kulturarvet. Kenneth Hermele ser en utställning som säger sig vilja ställa till rätta. Men når man ända fram?

Det är ingen kö när vi kommer till Musée d’Orsay i Paris, den gamla järnvägsstationen på Seines vänstra strand som 1986 gjordes om till museum. Men inne på den nyöppnade huvudutställningen Le modèle noir – den svarta modellen – är det tjockt och vi måste tränga oss in när vi kommer dit ett par dagar efter vernissagen. Blir det för mycket folk stoppar vakterna tillflödet temporärt och låter publiken stå i fållor tills tillräckligt många besökare har lämnat utställningen.

Utställningen är uttalat politisk om än inte särskilt kontroversiell. Till den lite självklara känslan bidrar den konventionella presentationen: tavlor och fotografier hänger i rad på rad, några glasmontrar står mitt i rummen och när vi kommer till 1900-talet får vi rörliga bilder på väggarna. Tiden har äntligen kommit att erkänna svarta människors roll i det franska konstlivet från tiden för slaveriets bannlysning till mitten av 1900-talet, en period om ungefär 150 år, säger presentationen. Men det rör sig mest om att svarta modeller förvandlas från anonyma ansikten och kroppar, närmast pornografiska föremål, till uppskattade aktörer i konst och liv, flera av dem älskarinnor och, ja, medmänniskor i den franska konstnärskolonin vid den tiden.

Utställningen har fått mycket uppmärksamhet i fransk press och omdömena har varit översvallande, även om historikern Pap Ndiaye, som ingår i utställningens vetenskapliga råd, i tidningen Libération lite syrligt påpekar att Frankrike i princip inte kan erkänna betydelsen av ”ras”. Många länder, från USA på 1960-talet till senare års utställningar i Storbritannien och Holland, har varit inne på detta område långt före Frankrike. Även denna utställning har en föregångare i en utställning i New York förra året som drevs fram av konstvetaren (och före detta finanskvinnan) Denise Murrell (Posing modernity: The black model from Manet to Matisse to today). Här i Paris har utställningen fått avgränsningen i tiden ”från Géricault till Matisse”, men den viktigaste tavlan är liksom i New York Manets ”Olympia” från 1863. Det är ett porträtt av en naken vit prostituerad kvinna med en svart påklädd tjänarinna. Murrell hade chockerats av att ingen under hennes utbildning med ett ord låtsades om den svarta kvinnan – den svarta katten i tavlans högra hörn fick mer uppmärksamhet. Utställningen i New York, och nu i Paris, ändrar på det.  

Men även om d’Orsay således inte är först ute är utställningen synnerligen omfattande och rör sig från ikoniskt konstverk över dans, litteratur och sport, och utställningen skyggar verkligen inte för den rasism och nedlåtenhet som drabbade alla som kunde göras främmande – annorlunda – än den fransk-vita typen. Alexandre Dumas den äldre (av blandat ursprung) fick tåla karikatyrer där hans påstådda afrikanska drag överdrevs på ett sätt som annars bara drabbade franska judar. Faktiskt är rasistens föreställningar förvånande lika för svarta och judar: stora och köttiga läppar, utstående ögon, stor näsa, krulligt hår, antingen giriga (om de är framgångsrika) eller smutsiga (om de är fattiga). Och jag stannar slagen framför ett fotografi från Lucien Simons konstateljé där han tronar i mitten omgiven av sina väl påklädda studenter – både män och kvinnor – och en ensam, naken svart kvinna mitt ibland dem, deras anonyma modell. Bilden är tagen cirka 1930.

Utställningen gör halt före mitten av 1900-talet, filmen och masskulturen har kommit och ger nya tillfällen att se svarta dansa och sjunga, boxas och brottas, med första världskriget blir de soldater i fransk uniform. Josephine Baker framstår här som det tydligaste exemplet på hur en begåvad svart amerikansk kvinna var tvungen att himla med ögonen, visa brösten, anta utmanande poser och samtidigt le i decennier innan hon kunde erövra en plats på den franska parnassen.

Studenter från konstskolor har inbjudits att bidra med en sorts kommentarer till utställningens tema, och först här blir tonen lite argare. I stället för de målningar som hyllar vita fransmän och kvinnor i samband med slaveriets avskaffande – där slavarna föll på knä och omfamnade sina vita befriare utan tillstymmelse till ilska över det förtryck de varit utsatta för av just samma vita kolonisatörer – vänder dagens konstskolestudenter på perspektivet: svarta män och kvinnor befriar tacksamma vita slavar. Och med ens ser vi hur förljuget historiemåleriet är. Flera tavlor förhåller sig till Manets ”Olympia”, positioner byts, den nakna kvinnan är nu svart, den tjänande vit, även katten får ny färg.

Utställningen har grävt fram namnet på den kvinna som står modell på den målning man öppnar med, Marie-Guillemine Benoists ”Porträtt av en negress” (från 1800); nu heter målningen ”Porträtt av Madeleine”. Det är sista steget på den väg som många museer vandrat när de försökt lösa historisk rasism, från rasistiska benämningar – ”porträtt av mulatt” exempelvis – till ett gradvis erkännande av modellens människovärde i flera steg av ”omnämningar”, från ”porträtt av svart kvinna” till ”porträtt av kvinna” för att här äntligen ge kvinnorna ett namn, ett eget liv, både som modell och som musa och ganska så ofta som älskarinna. Men, berättar fransk press, den nyhet som sade att även ”Olympia” skulle byta namn till ”Laure” efter den svarta modellen var falsk, det är ändå den vita Olympia som är tavlans huvudperson.

På utställningen ser jag att publiken nästan uteslutande är vit, eller i vart fall icke-svart – med undantag för den svarta kvinna som städar museets toalett. Jag undrar vad hon tänker om alla oss vitingar som står i beundran inför de svarta kropparna, har hon någon synpunkt på all den svarta hud som exponeras inför våra blickar? Tycker hon det räcker att vi nu vet att modellerna heter Madeleine, Laure, Jeanne och John? Journalisten Philippe Lançon påpekar i Libération att Paris i slutet av 1800-talet hade en svart borgmästare (han nämner inte hans namn!) men att det inte varit möjligt sedan dess. Han ställer frågan: och idag?

Det är kanske en billig poäng, men jag tror inte att insikten om undanträngningen av de svarta modellerna ännu har börjat påverka Musée d’Orsay: alla de 24 verk museet lyfter fram som museets ”måste ses” avbildar vita. Det enda undantaget är en målning av två kvinnor på Tahiti signerad Paul Gauguin. Den heter ”På stranden”.

Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och författare.