Utställningskritik #2 2019, Reportage

I sjöjungfrusvans och kaptensmössa

Vad är det här för skepp? Vad är det här för skepp! Jane Karlsson återger ett intensivt besök på Sjöhistoriska museet i Stockholm tillsammans med Axel som fyller 4 år i sommar.  

Att gå på museum med barn är inte som att gå på museum med vuxna, det vet alla som prövat. Oväntade saker händer, som att man kan få se en hel utställning på 5 sekunder eller tvärtom få stå och stirra på samma pryl länge, länge. Och på något sätt hänger den här indoktrineringen kvar om att man inte får röra vid någonting när man är på museum, så även när man faktiskt får röra så är jag ändå på med mitt ”försiktigt, försiktigt!”

Med det sagt, vi gick till Sjöhistoriska Axel och jag för att leka i ett rum som heter Blubb och kolla på båtar. Så beskrev jag det innan vi åkte så han visste vad vi skulle göra och det visade sig stämma ganska bra. Dessutom kunde han ju sitta och säga ”blubb, blubb-blubb” oavbrutet på bussen på vägen dit så bara namnet i sig visade sig vara underhållande.

Blubb är ett lekrum. Det är inte en utställning och har inte heller ambitionen att vara en utställning trots att det finns på ett museum och det tycker jag är skönt. Här har man valt vad man ville göra och gjort just det – ett lekrum.

Det är inte stort. Men två skepp, en bergvägg med undervattensväxter och en sorts hamn får plats. Och en annan del som jag inte blir riktigt klok på.

Ingången är lite spännande med små akvarier, en film där en dykare simmar förbi och ett rör man kan krypa igenom. Axel rusar dock rakt in. Det gröna skeppet i mitten lockar. Man kan klättra upp och titta i kikare. Man kan klättra ner och in och styra med ratten (eller heter det rodret?). Överallt runt omkring ligger utklädningskläder som barnen plockar upp i språnget och tar av och på, sjöjungfrusvans och kaptensmössa.

I det vita skeppet intill kan man åka rutschbana. Den är inte så hög men svängd och ganska snabb. Föräldrar får också plats, till de små barnens lycka. På vissa ställen hänger skyltar som har formen av gamla adressmärkningslappar där den som kan läsa får chans att utöka ordförrådet. På en står det: ”Inte krocka. Lanternor.” Och så en kort text om lamporna på båtar.

Till vänster finns bergväggen och den har flera hål så att man kan krypa in i grottan innanför. Där är det myshörna med ljud att lyssna på (inga ungar står dock still och lyssnar på havsljud i hörlurar), böcker att läsa och kuddar att slänga sig i. Den delen är bra för små barn.

Längst in är det en väg med hål, kugghjul och rör. Jag förstår inte riktigt och Axel är inte intresserad av den delen så vi springer vidare. Axels favoritdel är nog i stället hamnen. Här får man packa och känna efter vad det finns i lådorna och lasta på, även om taljan var trasig just den dag vi var där.

Efter en stund är Axel nöjd och vill kolla på båtar i stället så vi springer upp och ner i museets stora stentrappor. Vi tittar på modeller av gamla skepp. Axel rusar mellan dem och ropar: ”Vad är det här för skepp?!” Och sedan fikar vi i kaféet. Det måste man ju. Och så går vi ner till Blubb igen, vi ska ju ändå ner dit när vi ska hämta våra kläder.

Det är synnerligen smart av Sjöhistoriska att rikta in sig på små barn och föräldrar som målgrupp, för det upplever jag verkligen att de gjort. Mycket av själva utställningarna är anpassade så att barn kan se, man får ta i grejor, kan springa upp och ner och så vidare. Ömtåliga föremål finns i glasmontrar men de är så uppblandade med saker som står framme, olika sjöfartsrelaterade föremål som tampar och relingar, att det inte blir trist.

Kanske tycker den sjöhistoriskt intresserade besökaren att det är jobbigt med alla barn som springer omkring, för det var ganska många, men ska det vara legitimt att ha ett så stort museum för detta ändå ganska nischade ämne tycker jag det är rimligt att man försöker nå fler än dem som redan är engagerade.

Inne i Blubb behöver man inte säga till något barn att vara försiktigt. Det finns inget man inte får röra och i stort sett inget man kan slå sig på. Helt utmärkt som en lekpaus före och efter museibesöket.

Text och foto: Jane Karlsson
JK har en bakgrund i museibranschen men är idag kommunikatör på Svenska Afghanistankommittén.