Utställningskritik #2 2019, Litteratur

Om genus och kulturarv

Gender and Heritage – Performance, Place and Politics
Red. Wera Grahn och Ross J. Wilson
Routledge 2018


Hur genus framställs i kulturarvshistoriska utställningar är en fråga som blivit belyst under 2000-talet. Nu är den svenska nestorn på området, Wera Grahn, medredaktör för en antologi om ämnet. I serienKey Issues in Cultural Heritage är Grahn och Ross J. Wilson redaktörer för Gender and Heritage – Performance, Place and Politics. Karl-Emil Åkerö har läst den.

Förordet av Ross J. Wilson – ”The tyrrany of being normal and the importance of being liminal” – sätter en hoppfull ton. Han dissekerar normalitetsbegreppet på ett intressant sätt. För Wilson är den normal som har kontroll, och genom att definiera andra som onormala skapas en position av fördelningsutrymme. Det innebär att genusperspektivet har blivit perifert utifrån den kulturarvsvetenskapliga diskursen. I detta är det enligt Wilson viktigt att kliva över trösklar, att se det hela som en övergångsrit.

Genusperspektivet är ett kritiskt verktyg från marginalen och bokens syfte är enligt Wilson att visa på dess teoretiska tyngd i en bredare intersektionell analys av kulturarvsstudier. Det vill säga på samma sätt som klass, etnicitet och funktion så är genus ett viktigt perspektiv för att förstå kulturarvet och dess diskurser. Detta är absolut ett intressant perspektiv men boken hade tjänat på att inledas med en introduktion.

Antologin består av 16 texter som på olika sätt berör hur genus görs och konstrueras inom kulturarvet. Dispositionen lämnar dock en del frågetecken. När två discipliner möts är det alltid bra att introducera läsare från de två olika grenarna för varandra. Är boken skriven för sådana som mig, som besitter kunskaper i bägge ämnena, eller för den som rör sig från det ena eller det andra hållet? För den som är intresserad av mötet mellan genusteori och kulturarvsstudier men saknar djupare kunskaper inom ett av fälten hade boken vunnit på att introducera teorierna mer ingående i förordet.

Janet Blakes bidrag, ”Gender and intangible heritage – Illustrating the inter-disciplinary character of international law”, ger en grundlig genomgång av vad kulturarv är. Hon behandlar rättsläget i relation till internationell lagstiftning, med fokus på immateriellt kulturarv. Kapitlet, som är ett av de sista, hade fungerat väl som inledningstext. I stället kastas vi direkt in i Norrköpings industrilandskap där Bodil Axelsson och David Ludvigsson undersöker hur tre guidade turer pratat om kvinnor och deras koppling till Norrköping i kapitlet ”Johanna, Moa and I’m every lesbian – Gender, sexuality and class in Norrköping’s industrial landscape”. Cristina Clopot och Máiréad Nic Craith anlägger sedan ett klassiskt genusperspektiv på Gammeltroende i Rumänien där de undersöker kvinnornas plats och agens i denna rysk-ortodoxa utbrytargren. De svenska forskarna Anneli Palmsköld och Johanna Rosenqvist slår efter det ett slag för makramén som bortglömt (kvinno)hantverk och närstuderar den svenska hemslöjden.

När Smilla Ebeling i sin text ”Naturing gender and gendering nature in museums” studerar tyska zoologiska museer bryter hon av från den fram till dess inslagna vägen. Ebeling tar till sig den heterosexuella matrisen och visar på hur människor har en tendens att ”disneyfiera” (mitt ordval) djur. De narrativ hon pekar på visar hur djur ofta skrivs fram utifrån en förväntad heterosexualitet, med tvåsamhet som norm och där djuren förstås utifrån mänskliga könsroller. Det blir en nästan parodisk framställning om människans desperata vilja att förstå naturen och djuren utifrån sina egna föreställningar om kön, sexualitet och levnadsmönster.

Ebeling utgår från Lorraine Dastons och Gregg Mittmans teori ’Thinking with animals’ för att visa på hur människan använder djuren för att förstå sig själva och samhället de har byggt. Här blir genusperspektivet ett intressant redskap för att skärskåda diskurser, när det adderas till Dastons och Mittmans tankefigur. Framför allt analyseras det heteronormativa tänkandet på ett pedagogiskt sätt. Ett tydligt exempel är hur storken de senaste 200 åren har figurerat som en symbol för barnalstrande. Vid Werratalmuseum i den tyska staden Gerstungen häckar storkarna på museets tak. Detta har lett till att museet använder storken, en fri och icke domesticerad fågel, som symbol för sig själva. Den fria naturen har valt museet som häckningsplats, den västerländska symbolen för att vänta barn har anlänt med våren till Tyskland. Storken blir här en symbol för den heteronormativa kärnfamiljen, en passande familjekonstellation för en fågelart där bägge föräldrarna ruvar på äggen och hjälps åt att fånga mat.

När jag kommer till kapitel sju, ”The fleshyness of absence – The matter of absences in a feminist museology” av Arndís Bergsdóttir och Sigurjón Baldur Hafsteinsson kan jag äntligen sätta fingret på vad det är jag saknar i antologin. Här är det nämligen det som är frånvarande som står i fokus. Texten utgår från penismuseet The Phallological Museum och dess utställda föremål av en manslem från Det gömda folket, Huldufólk. Det gömda folket är mytologiska väsen som tillhör Islands folklore. Rent praktiskt består artefakten av en tom monter, där bara de som kan se Det gömda folket kan se föremålet. Här uppstår frågan om materialitet, med utgångspunkt i Karen Barads teorier om frånvaro. Frånvaro är enligt Barad inte samma sak som ingenting, eftersom frånvaro grundar sig på att något saknas, inte på att det inte existerar. I och med att vi har en monter så förstår vi vad som inte finns där. I antologin blir det här tydligt vad som är frånvarande: närvaron av ett kritiskt perspektiv på maskuliniteter.

Texterna i antologin gör en insats genom att presentera bortglömda och osynliggjorda kvinnor och kvinnohistorier. Det känns dock på sina håll daterat. Flera av bidragen utgår till exempel från Judith Butlers teorier från 1990-talet. Det genusvetenskapliga fältet har breddats och vidareutvecklats sedan dess, bland annat av Sarah Ahmed. Ahmed har exempelvis lanserat teorin om ’sticky masculinity’, alltså hur mansroller påverkas av levda erfarenheter och vilka erfarenheter som fastnar på och därmed formar individen. Detta är en vidareutveckling av likväl Butlers teori om den heterosexuella matrisen som Raewyn Connells teori om hegemonisk maskulinitet.

Vissa av texterna har också missat en grundläggande del i Butlers teori, och grunden för det normkritiska perspektivet, nämligen att studera vad som upprätthåller avvikande i stället för det som avviker. Det är så klart viktigt att presentera kvinnor som raderats ur historien på olika sätt, men det är också problematiskt att stanna där utan att undersöka vilka diskurser som har upprätthållit den praktiken. Diskurser som även påverkar de narrativ som finns kring män, manlighet och maskulinitet i kulturarvet och som i förlängningen har påverkar det västerländska historiebruket på många sätt. När det görs är det i relation till kvinnohistoria, inte ett försök att förstå och undersöka mansroller som sådana. Och detta inte därför att det är viktigt att prata om män eller om mäns historia per se, utan för att visa på genusvetenskapens bredd som mer än ett fält om kvinnostudier och marginaliserade grupper. Det är också ett fält som undersöker och förhåller sig till hegemonier och hur dessa påverkar samhälleliga diskurser. När antologin ändå ger utrymme för andra delar av paraplyet – så som intersektionalitet, postkolonialism och queerteoretiska studier av HBTQ-spektrumets kulturarvsskapande –  är det problematiskt att tappa en så grundläggande del av den teoretiska utvecklingen.

Det för mig över på en annan central punkt inom kulturarvsforskningen, nämligen den om den kurativa processen. Att presentera kulturarv är att välja och välja bort. Vad ska visas, vad ska inte visas? Överfört till antologin så blir frågan: vilka texter och ämnen har valts bort? Det hade varit en intressant aspekt att ta med, just eftersom frånvaro är en så essentiell del av kulturarvets diskurs. Det är en aspekt som inte berörs i boken, vilket är synd. Det ska dock sägas, avslutningsvis, att antologin tar ett stort kliv framåt vad gäller att sammanföra genusvetenskapliga teorier med ett kulturarvsbaserat material. Vi får hoppas att det banar väg för fler antologier av det här slaget som får en möjlighet att gå ännu djupare. Överlag håller Gender and Heritage – Performance, Place and Politics en hög vetenskaplig nivå och presenterar intressanta teoretiska texter och studier av praktiskt kulturarvsarbete. 

I den avslutande texten redovisar Wera Grahn, som doktorerat på genusrepresentation på museer, en historik och beskriver sedan hur museer praktiskt kan arbeta med frågan utifrån den modell hon har utvecklat. Det är en text som lämnar den teoretiska ramen och går in i museets linjeverksamhet. Grahn problematiserar den tendens till projektsjuka och eldsjälssyndrom som präglar museiväsendet. För även om det finns många viktiga perspektiv som museer bör arbeta med, är den springande punkten huruvida det prioriteras av museets ledning och styrelse eller inte. Om det inte finns en grundad kompetens hos den tillsvidareanställda personalen och en tydlig skrivning i styrdokumenten, finns det små möjligheter till ett konstruktivt långsiktigt arbete. Ledningsperspektivet är en fråga som lätt glöms bort, men inte med Wera Grahn i närheten. Grahn fungerar som en garant för brobyggandet mellan det teoretiska ramverket och de mer praktiskt orienterade texterna som tenderar att fastna i sitt eget perspektiv.

Foto: Kristoffer Hellman

Text: Karl-Emil Åkerö
KEÅ är författare och föreläsare.


Fotnot:

Karl-Emil Åkerö är nämnd i texten Johanna, Moa and I’m every lesbian – Gender, sexuality and class in Norrköping’s industrial landscapes acknowledments och har tidigare varit anställd som forskningsassistent hos Bodil Axelsson, vid Linköpings universitet.