Utställningskritik #2 2019, Världen

Teceremoni utan eftersmak

TeamLab Borderless, Odaiba, Tokyo
TeamLab, Hideaki Takahashi


Om man hade obegränsat med resurser, både i form av pengar och teknik, vilken sorts utställningar skulle man skapa då? Och i vilket syfte? Utställningar kan ju skapas för sin egen skull, för att dra publik till allehanda märkvärdigheter. Eller så kan de försöka förändra världen till det bättre. Sådant grubblar Olov Amelin på efter ett besök i Tokyo.

På bordet framför mig står en tom glasskål. Bordet är mörkt, belysningen dämpad. På väggen projiceras några abstrakta rörliga former. En servitör har precis kommit ut genom ett draperi i väggen och placerat skålen framför mig på det långa u-formade bord kring vilket ca tio besökare kan sitta. Han hämtar också den lilla kapsel med teblad som jag köpt vid entrén. Jag valde ett kamomillte. Strax återvänder han med en tekanna med mitt färdigbryggda te. Det doftar härligt när han häller upp det i skålen. Servitören som på japanskt manér sköter denna ceremoni avlägsnar sig genom draperiet.

Till min förundran börjar en lysande punkt i teet växa. Snart har en blomma vuxit fram på dryckens yta, i gröna, gula och röda färger. Jag lyfter skålen och smakar på det utsökta teet. Blomman finns kvar där, men nu börjar kronblad dyka upp på bordsskivan, i olika mönster och färger. Upplevelsen är surrealistisk och väldigt fint gjord. Vi sitter länge och förundras över hur man fått ihop detta tekniskt, utan att det för den skull förtar upplevelsen av denna smått fantastiska installation.

Jag har precis gått in i den teservering som finns i TeamLabs gigantiska installation Borderless i Tokyo. Det är samma grupp som byggt denna megastora digitala ”upplevelsepark” som gjorde den första, mycket omskrivna utställningen på konstmuseet Amos Rex i Helsingfors, fint beskriven av Ulla Arnell för UEForum i september 2018. I Tokyo invigde man sin permanenta utställningshall i juni 2018 och ännu ringlar köerna långa utanför den ca 10 000 kvadratmeter stora utställningsytan. Några av installationerna känns igen från Helsingfors, många andra är nya och inte minst gjorda i ett större format.

Deras utställningar produceras nu för en lång rad institutioner runt om i världen, med tonvikt på Japan, Kina och Sydostasien, men flera andra länder får snart sina digitala upplevelser signerade TeamLab. Precis som Ulla så blir jag hänförd av flera av installationerna. Det är vackert och lekfullt – en slags Alice i Underlandet-känsla där man kan lägga sig på golvet och njuta av havsvågor, sätta sig på en kulle och låta sig översköljas av ett digitalt vattenfall, eller röra sig i ett rum där strängar av ledlampor ständigt skapar nya tredimensionella mönster.

Efter några timmar i denna miljö börjar dock en viss mättnadskänsla infinna sig. Ljudet i utställningarna är snarlika loopar som tyvärr känns lite för tv-spelsmässiga. Upphovsmannen Hideaki Takahashis musik gör helt enkelt inte särskilt starkt avtryck hos mig. Det blir lite väl mycket hissmusik. Och någonstans här finns min främsta invändning. Installationerna må vara vackra och roliga, men när de gör anspråk på att vara konst så börjar det skorra falskt. Jag liknade utställningen vid Alice i Underlandet, men här saknas svärtan som så tydligt är närvarande i Lewis Carrolls ikoniska bok. Det kan vara meditativt, vackert, roligt, interaktivt, snyggt och tekniskt imponerande. Men det är bara det – några ytterligare dimensioner finns inte där. Av det kan det bli bra underhållning och några timmars förströelse. Men konst? Nej, jag tycker inte det.

Det skulle vara mycket intressant att se ett tekniskt så drivet team, med de till synes oändliga tekniska resurser de verkar ha, ta sig an ett tema som var mer komplext än att se blommor blomma, vågor bölja eller fiskar simma. Jag är övertygad om att det skulle gå. Teceremoniinstallationen involverar i stort sett alla mina sinnen, syn, lukt, smak, känsel och hörsel. Tänk om jag som utställningsproducent hade den verktygslådan för att berätta om klimatkris, flyktingkris, ensamhet eller något annat brännande ämne.

Nåväl, konst kan förstås få vara bara vackert. Ta till exempel Monets oljemålningar av näckrosor som är vackra och tekniskt briljant utförda. Ingen skulle ifrågasätta att det var konst – dessutom av högsta klass. Jag tycker inte man nått riktigt dit hos TeamLab i Tokyo. Teknikglädjen är ofta större än den konstnärliga höjden – intrycket blir ojämnt.

Gå och titta på den här installationen i Tokyo – eller på närmare håll om du råkar stöta på någon av deras installationer runt om i världen. Den här typen av utställningar kommer vi definitivt få se mer av i framtiden – de har förutsättningar att bli ”blockbusters” varhelst de visas. Mitt besök var definitivt väl använda och underhållande timmar trots att jag inte tycker att de konstnärliga ambitionerna håller jämna steg med det tekniska överdådet! Och för oss i branschen är det intressant att se vad dagens teknik medger om man har en utställningsbudget som sannolikt varit niosiffrig …

Text och foto: Olov Amelin
OA tillträder som vd och landsantikvarie på Jamtli hösten 2019.