Färgstark samlarglädje i Mexico City

Att samla på produktförpackningar och andra vardagsföremål är en hobby som, om den spårar ur, kan röra sig åt det patologiska hållet. För sex år sedan dök tvångsmässigt samlande upp som en ny diagnos i den psykiatriska diagnosmanualen DSM-5. De senaste åren har dessutom ideal om minimalism och den otroligt populära japanska städgurun Marie Kondos idéer om ett rent sinne genom ett prylfritt hem dragit fram genom västvärlden och sänkt storsamlandets status. 

Museet Museo del Objeto del Objeto i Mexico City liknar ett uppror mot allt det där, med en gigantisk samling av läskflaskor, skokrämsburkar, färgburkar, tandkrämstuber, insektsgiftsförpackningar, köksredskap, leksaker, kulspetspennor, reklamskyltar, skrivmaskiner, gamla radioapparater och mycket annat. Här finns 100 000 vardagliga föremål, de äldsta från tidigt 1800-tal.  

Prylsamlande är populärt i Mexiko, särskilt i huvudstaden med dess kaotiska loppmarknader som sträcker sig över hela stadsdelar. Få andra mexikaner har ägnat sig lika intensivt åt detta som den 77-åriga designbesatta affärsmannen och PR-makaren Bruno Newman. Han har genom åren kommit över 30 000 produktförpackningar och andra föremål och finkammar fortfarande Mexico Citys loppmarknader varje vecka. Samlingen började på ett soffbord i hans jugend-hus i ett lummigt kvarter i stadsdelen Roma Norte i Mexico City, men växte snabbt. Huset gjordes år 2010 om till Museo del Objeto del Objeto (på svenska ungefär “museum över objektets syfte”), där ytterligare 70 000 prylar, utöver Bruno Newmans donerade samling, visas upp i tillfälliga utställningar om mexikansk vardagsdesign. 

Distriktet Colonia Roma, som är spelplats för den Oscarsnominerade filmen Roma från 2018, har under de senaste åren varit centralt i en renässans för Mexico City. Jättestaden, som på 1990-talet hade ett internationellt rykte som överbefolkad, förorenad och med skyhög brottslighet, har blivit tryggare och något renare. Även om många problem finns kvar har Mexico City på senare år gjort sig känd för en spännande konst- och designscen som tillsammans med låga hyror och billig öl lockar till sig unga kreativa från USA och Sydamerika. Många hamnar i Roma Norte, i norra Colonia Roma. Roma Norte var en gång ett överklassområde men efter att stora delar av stadsdelen förstördes i det stora jordskalvet i Mexico City 1985 befolkades den i stället av bohemer, författare och konstnärer. På senare år har området gentrifierats, med hippa barer, designbutiker och caféer.

På Museo del Objeto del Objeto i Roma Norte pågår just nu utställningen México a Color, som fokuserar på användandet av färg i mexikansk design. Den består av drygt tusen föremål som sorterats in i åtta tematiserade rum, från folkkonst och traditionella föremål till industrialiseringens produktdesign. På bottenplanet finns exempel på det förstnämnda, med traditionellt färgat garn och krukor från mexikanska ursprungsbefolkningar. Mexiko är ett färgstarkt land, när det gäller såväl mat som husfasader, konst och till och med kyrkogårdar, som ofta har gravkapell och gravstenar i illgrönt och turkost. I samband med att landet moderniserades under decennierna efter andra världskriget stöttade staten en färgstark konstnärlig estetik som användes för att presentera en fördelaktig bild av landet inför de egna invånarna och internationellt. Ett rum på utställningen ägnas åt sådana bilder på kvinnor i kulörta folkdräkter och män med gula sombreros. Trots satsningarna har landet genom åren inte kunnat skaka av sig ett fenomen som kallas “malinchismo”. Det refererar till mexikaner som ser ner på det egna landet och beundrar amerikaner och européer, något som märks i konsumtionsmönstren. Rika mexikaner undviker helst mexikanska produkter, så som inhemskt producerad design, trots den kreativa boomen i huvudstaden.

En våning upp på Museo del Objeto del Objeto berättas historien om det moderna Mexiko, genom stiligt arrangerade och färgkoordinerade vardagsföremål, som utgör större delen av utställningen. Ett av rummen går helt i en särskild lilatonat rosa nyans, med skivomslag, sminkprodukter godis, leksaker och masker från “lucha libre”, den populära mexikanska teaterbrottning där trikåklädda muskelberg låtsas slåss inför publik. Färgen kallas “Rosa Mexicano”, mexikanskt rosa, och är en del av landets visuella identitet som syns på allt från vissa ursprungsbefolkningars kläder, som färgats av ämnen från det i Mexiko vanligt förekommande anattoträdet, till taxibilarna i Mexico City. Den återkommer också i byggnader designade av landets mest kända arkitekt, Luis Barragán. Bilder på dessa figurerar i ett annat av utställningens rum med fokus på färgens roll i mexikansk arkitektur. 

Utställningen, som sponsras av en mexikansk färgtillverkare, är snyggt utformad, men brister i bland när det gäller att kontextualisera de utställda föremålen. Texterna intill dem är stundtals ytliga och trots namnet på museet saknas ofta förklaringar till de olika objektens syften och ursprung. Men utställningen är underhållande, vilket även de mexikanska besökarna i olika åldrar som klivit in i Bruno Newmans yviga samlarvärld, verkar tycka. De yngre besökarna poserar och instagrammar med färgkoordinerade medicinburkar och skivomslag som fond, medan pensionärerna tittar leende och nostalgiskt igenkännande på en oöppnad giftröd läskflaska från 1960-talet och andra föremål från museets samling som både fungerar som en katalog över mexikansk produktdesign och, framförallt, som en hyllning till själva samlandet. 

Jonas Cullberg
JC är frilansjournalist bosatt i New York, USA.