Boxen på ArkDes! Har ni upptäckt den? På finaste utställningsyta, i hallen som från början hyste den fasta utställning om Sveriges arkitekturhistoria med den berömda samlingen av byggnadsmodeller, ryms nu också ett nybyggt 156 kvadratmeter stort ”rum i rummet”. Där skall ArkDes experimentera med utställningen som form och innehåll.
”Boxen på ArkDes är en plattform för snabbt föränderliga, experimentella utställningar. Boxen ger uttryck för alternativa röster att inspirera till diskussioner om arkitektur, design och deras förhållande till samhället genom radikala och lyhörda installationer, evenemang och interaktioner mellan arkitekter, designers och tänkare. ” Detta är museets programförklaring.
Boxen öppnades juni 2018. Jag som alltid efterlyst just sådana utrymmen för försöksverksamhet och upptäckte den först i maj 2019.
När jag vandrar runt i Nordiska museets jättestora allmogehall som Artur Hazelius ville fylla med ”folkliga fester” (men som nu hyrs ut till privata fester) letar jag alltid efter den ”öppna verkstad”, där magasinsförtrogna och experimentlystna intendenter får plats att tillsammans med fria kulturarbetare göra utställningar med föremål, bilder, filmer och dokument som nu ligger gömda (och glömda) i magasinsmörkret. I nya konstellationer och ur oväntade perspektiv. Aldrig berättade historier skulle kunna lockas ur museets ålderstigna föremål i korsbefruktningen mellan etnologisk forskning, musik, poesi eller bildkonst – beroende på vilka kulturarbetare man vill samarbeta med. (Att bjuda in bildkonstnärer att ”berätta vad de vill” med föremålen under några sommarmånader har varje museum någon gång gjort; min idé är mer metodisk och bygger på permanent verksamhet. Det skall vara museets egen utställningsskola.)
Teatern har de ”fria grupperna” som sätter blåslampan i baken på institutionsteatrarna. Kulturrådet fördelar nu drygt 5,8 miljoner kronor tillfri scenkonst,läser jag på Kulturrådets hemsida. Varje månad utlyser myndigheten bidrag till fria musikgrupper, fria teatergrupper, författare (som per definition är ”fria”) och fria dansgrupper. Även fria bildkonstnärer får relativt mycket pengar. Men de som vill uttrycka sig i den kulturhistoriska eller naturhistoriska utställningens konst? Fria utställare? På 1970-talet fanns de, både bildkonstnärer, arkitektelever och musikgrupper som producerade utställningar och blandade sig i samhällsdebatten på ett mycket fritt sätt. Jag längtar tillbaka till den tiden. Kan inte Kulturrådet* skapa en ny rubriklistan över kulturarbetare som får pengar för att experimentera med sakutställningen** Fria utställare, kan vara kulturarbetare av alla slag som ser utställningen som ett medium värt att undersöka och förändra. Det skulle gynna museerna i hela landet.
I väntan på detta kan alla ansvarsmuseer (finns det ordet fortfarande?) göra som ArkDes. Avstå en liten del av museets ordinarie utställningsyta. Ge den till ”fria” grupper och enstaka särlingar och inled en ny försöksverksamhet (efter Riksutställningar) för att utveckla utställningen som konstnärligt medium.
Knåda formen tills den uttrycker ett moraliskt innehåll, som poeten Åke Hodell (1911–2000) uttryckte sig om målsättningen för sin konkreta poesi.
I UEForum 2007 presenterar poeten Thomas Tidholm sin utställning På Hildings tid. En historia om samhällsförändring som gestaltas av allmogeföremål och bohag ur en arbetares lägenhet i stan, föremål som finns i varje kulturhistoriskt museum (i detta fall Hälsinglands museum i Hudiksvall, se Arkiv). Tidholm redogör för sin syn på museiutställningar. Han utgår från en utställningsidé som han haft men som aldrig realiserades:”Fläskåldern (…) kunde ha blivit en helt seriös utställning om något som är lika sant som något annat. Det gäller bara att se fläsket i historien och dra ut konsekvenserna, påstå att vi är ett Fläskets folk – vår kultur utgår från Fläsket.” Det är tillräckligt sant även om där finns ett intressant inslag av poetiskt godtycke. En utställning behöver ju inte bara illustrera etablerat vetande, den kan ju självklart också lansera något nytt.
Stockholm 12 maj 2019
Eva Persson
EP är grundare av UEForum och utställningsproducent
Post Scriptum
*Den vackra – för vår tid provocerande – konstutställningen Det folkliga självstyretslivsluft, som visades i Mint (Movements in time), ABF-husets återöppnade galleri,har fått pengarfrån bland annat Kulturrådet. Övergivna är fria utställare inte men kanske skulle de få råg i ryggen, om de fick egen rubrik när Kulturrådet härnäst delar ut pengar till fria teatergrupper, fria dansare o s v. Ge utställningen status av konstform! Det fick filmen tack vare Leif Furhammars livslånga arbete som filmrecensent och senare professor i filmvetenskap.
** ”Sak” i ordet sakutställning skall jämföras med sakprosans ”sak”, dvs saklighet. Se upphov och definition under Kontakt
Debatt
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
Utställningskritik välkomnar replik på debatt. Format: Max 3000 tecken inkl. blanksteg innehållande saklig åsikt och understödda fakta. Replik skall vara genomläst och korrad innan den skickas till redaktionen. Replik undertecknas alltid skribentens namn och position. Replik arvoderas ej. Inlägg i debatt/replik kan skickas till susanne@utstallningskritik.se
