Utställningskritik #3 2019, Med barn på utställning, Recensioner

Med barn vid återkomsten av Stadsmuseet i Stockholm

Interiör från Stadsmuseet. Foto: Stadsmuseet press/Mattias Ek.

Axel 4 år går med Jane Karlsson på nyöppningen av Stadsmusset i Stockholm och han fascineras av det brinnande rummet. ”Det var bra, allt var bra” blir slutrepliken från Axel medan Jane är delvis tveksam till bland annat kartor med orienteringsstämplar som ska leda barn genom utställningen.

Stadsmuseet i Stockholm har öppnat igen efter fyra års renovering och ligger nu med all sin glans mitt i den omstridda moderniseringen av trafikplatsen Slussen mellan Gamla Stan och Södermalm i Stockholm. Enorma byggkranar, hetsiga cyklister och strida strömmar av människor som rör sig upp och ner ur tunnelbanan sida vid sida av bilar som krånglar sig igenom bygget pulserar här. Stadsmuseet har tur. Byggnaden är lite underligt placerat i en försänkning i marken. Två böjda trappor leder ner till museets gård vilken skyddar besökare från stadens larm. 


För min son Axel, snart 4 år, börjar äventyret där. När vi tar oss ner för trapporna till den skyddade gården kan jag släppa på kontrollen som gäller när vi rör oss i trafiken ovanför. Nu är det fri lek. Vi spenderar nog en halvtimme där utanför museet. Det finns inte så mycket på gården (än?) men en kan sitta och äta mellis och studera planeten Merkurius. Modellen ingår i ”Sweden Solar System” som är världens till utsträckning största modell av vårt planetsystem, där arenan Globen i Stockholm representerar solen. 

Merkurius. Modellen ingår i ”Sweden Solar System”. Konstnär: Peter Varhelyi

Entrén är lite anonym. När vi kommer nedför trappan ligger ingången tyvärr inte rakt fram utan en måste göra helt om och gå in i vänstra flygeln. Väl inne känns det lite trångt, eftersom receptionen ligger i en korridor. En grupp besökare som ska på visning blockerar vägen.

Vi, Axels kompis och hens vuxna som också är med, går fram till receptionen och jag frågar om det finns något särskilt för barn på museet. Svaret är onödigt tveksamt ska det visa sig när vi väl är uppe i utställningarna. I receptionen fick vi en karta med markerade platser där barnen kunde få leta efter små kistor som innehöll orienteringsstämplar att stämpla kartan med. Axel och hans kompis är lite för små för uppgiften och jag är oavsett ålder tveksam till aktiviteten. Det känns som en kommit på att man måste slänga in nåt kul att göra för barn. Kartan har ingen pedagogisk tanke, barnen lär sig inget, det handlar bara om att leta och hitta alla lådor och därmed besöka alla delar av Stockholmsutställningen.

Däremot finns i nästan varje del av de nya permanenta utställningarna något kul för barn, kul som känns mer genomtänkt. Du kan prova kläder och leka i ett dockskåp, stå på scen och flytta runt saker. Det är bra. Med lite hjälp av en vuxen kan barn också genom leken förstå något av den historia museet vill berätta om. Dockskåpet illustrerar en barnkrubba från 1800-talets andra hälft (tror jag, jag hann inte läsa så noga i vanlig ordning. När en besöker museum med barn måste allt vara intuitivt för att föräldrar ska kunna hänga med). I vilket fall diskuterar jag och Axel hur det ser ut på hans förskola jämfört med vad han ser i dockskåpet och jag tror kanske han förstår att det är skillnad på förr och nu. 

Barnkrubba, daghem, förskola – den första barnkrubban öppnade i Stockholm 1854. 

Stadsmuseet har förutom tur med sin placering också skicklighet. Det känns väldigt lyxigt att få uppleva ett så nytt, fräscht och välgjort museum. Kanske inga stora nyskapande grepp men väldigt genomarbetat. I de helt nya utställningarna får vi en genomgång av Stockholms historia från år 1527 fram till idag. Utställningen är uppdelad i sex delar; år 1527-1630 Kungens stad, 1630-1720 Huvudstaden, 1720-1860 Handelsstaden, 1860-1921 Industristaden, 1921-1950 Modern stad och 1950 – nutid Stad i världen, vilket gör det ganska lätt att hänga med, även om vi på grund av barnen bitvis rusar igenom en hundra år på någon minut. Det jag funderar över är hur Stadsmuseet ska göra nu, med samtiden. Utställningsdelarna är varierande långa men flera täcker runt 100 år och det är inte länge innan det är 100 år sen år 1950. Åtminstone känns det så. Den sista delen Stad i världen känns redan historisk så att säga. 

Stockholm brinner.

Stadsmuseet har verkligen gjort ett efterlängtat återtåg med Stockholmsutställningen. Roligast hade barnen i delen som handlade om häxprocesserna. Där intill fanns nämligen ett helt rum som brann (eld projicerat på väggarna) vilket för barn i utryckningfordons-åldern (läs 3–4 år) förstås var magiskt. Eldrummet medförde att jag och kompisens vuxna hann förfasa oss över de påstådda häxornas öden.

Jag försöker på hemvägen få Axel att berätta vad han tyckte om museibesöket men allt jag får ur honom är att ”det var bra, allt var bra”. 

Jane Karlsson

JK har en bakgrund i museibranschen men är idag kommunikatör på Svenska Afghanistankommittén.

Med barn på utställning

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Stockholmsutställningen
Stadsmuseet, Stockholm
Permanenta utställningar – nyöppning 
Projektledare: Lin Annerbäck
Producenter: Lin Annerbäck, Elisabeth Brenning och Frida Starck Lindfors
Scenografer: Sepidar Hosseini, Tor Cederman och Susanne Deist