Utställningskritik #5 2019, Essäer

Utställningens rum som utställningens ram

Den historiska konstsamlingen på Museu de Arte de São Paulo är placerad i ett 75 meter långt, öppet rum. Såväl byggnaden som de ”kristallstafflier” tavlorna är hängda på ritades av arkitekten Lina Bo Bardi 1968 (här efter en restaurering METRO Arquitetos 2015) Foto: courtesy of Metro Arquitetos, photo by Romulo Baratto.

En utställning kan användas till att lagra kunskap, iscensätta berättelser och etablera nya relationer. Den vecklar ut dem i ett rum tillsammans med oss som besökare, och är därmed ett medium som förmedlar och kontextualiserar sitt innehåll på ett unikt sätt. Den är ett rumsligt medium.

De element som utställningen består av är rumsliga element, och utgörs därför av mer eller mindre medvetna former av arkitektur. Med arkitektur menar vi den rumsliga gestaltande gesten, oavsett storleksordning. Landskap, byggnader, interiörer och möblemang – permanenta såväl som flyktiga, tänkta såväl som uppförda – är alla arkitektur, alla är inslag i samma byggnadskultur. Till och med hur vi väljer att placera vår badhandduk på sandstranden är en arkitektonisk gest i all sin alldaglighet. Arkitekturen är vokabulären som den fysiska miljön artikuleras med och som ibland utställningar artikuleras med.  

Som system ska utställningens rum hjälpa oss att rikta blicken, definiera ett utrymme, förmedla ett innehåll, och den består av en brokig ensemble element som ärvts från olika tider. Vi har klassiska element som nischen och podiet, modernt vita väggar och stöttande konstruktioner, och samtida interaktiva ytor som reagerar på beröring. Vanligtvis är dessa utställningens arkitektoniska element en underliggande struktur som inte syns förrän den slår fel, eller när det är meningen att den ska dra uppmärksamheten till sig. Denna palett av komponenter är ramen som vi placerar utställningsinnehållet i. Låt oss därför titta på ett urval av dem, och vad de gör för utställningen.

Hur museirum är utformade och kopplade till varandra påverkar på vilket sätt utställningar upplevs: som sekvenser, återvändsgränder eller genvägar. Här Bill Hillier och Kali Tzortzis space syntax-analys av Tate Britain från 1996. Bild: Space Syntax Ltd.

Kartan

Ofta har du sett utställningen innan du besökt den. I broschyren du vänder på vid biljettdisken, på skylten du sneglade på i entrén, eller på hemsidan du scrollade igenom på vägen dit. Översiktsbilden du såg är ibland så långt abstraherad att bara en tunn svart linje på ett vitt ark förväntas förmedla ett helt gallerirum och en ynka liten siffra ersätter en värdefull artefakt. Andra gånger är kartan över utställningen ett intrikat navigationsverktyg som sträcker sig över flera våningar, med färgkodad vägledning längs möjliga rutter. 

Kartans förenklade värld är nära besläktad med arkitektritningen, som genom sina precist placerade linjer och noggranna skalförhållanden projicerar en ny verklighet ut i rummet. Arkitekter är bekanta med linjer och allt de kan betyda. De vet att ritningen är ett analysverktyg, som fungerar som ett filter – den säger mer om vad den silar bort. Varje linje är en fokusering av din uppmärksamhet, med förmågan att rikta och begränsa, dela upp och föra samman händelseförlopp och informationsflöden. Samtidigt kan den bära på nyanser och mellanlägen som är pekande och prövande på samma gång, utan motsättning.

Linjerna på utställningens karta är också de en indikation på vad som anses vara relevant att lyfta fram. Därför är kartans tunna linjer och fladdriga papperskvalitet besläktad med utställningen som sådan. Bärande berättelser är överordnat bärande väggar.

Utställningen ”The Art of Scent” på MoMA 2013 var den första stora museiutställningen om parfymmakandets historia, och designades av Diller Scofidio + Renfro. Fördjupningar i galleriväggen lät besökare luta sig in i för att ta till sig en viss doft. Foto: courtesy of Diller Scofidio + Renfro, photo by Brad Farwell.

Väggen

Väggen hittar du mellan rummen, bakom det du hängt upp på den. Oavsett om den är en ogenomtränglig slottsmur eller en fladdrande gardin delar den upp och sammanför. Väggen anger riktningar, avstånd, sekvenser, och etablerar relationer: framför, mitt i och bakom; tillsammans och isär; längs med, oberoende av, eller i konflikt med. 

Utställningens väggar är tätt förknippad med “den vita kuben” och dess ideologiskt laddade historia. Ibland är den aldrig helt vit eller ens en kub, men namnet beskriver ändå galleriväggens egenskaper. För det första, förmågan att artikulera en geometri i rummet – en kub eller något annat. Och för det andra tabula rasa-idealet, att börja från ett blankt ark. Det vill säga, att kunna gå tillbaka till det tillståndet genom ett par strykningar med färg, exempelvis vit. 

Utställningsväggen så som vi idag känner den byter skepnad så ofta att den inte har ett namn, utan många. Den är tillfällig avskärmning, projektionsyta, ljudabsorbent. Når den ens hela vägen upp till taket? Når den ner till golvet? Är den fristående eller del av en hel labyrint? Öppnar den sig, så att vår blick kan passera igenom? Så att vi kan passera igenom? Väggen möter oss som ett papperstunt membran men bakom det döljer sig en tätt packad sandwich. Avlagringar av gamla konstruktioner, tekniska installationer, estetiska uttryck, funktionella nödvändigheter och rumsliga definitioner.

Eremitaget i St Petersburg har troligen världens största ”samling” av utställningsmontrar, från Katarina den storas dagar till sovjettiden. I OMA:s utställning ”Display of displays” visades ett urval av dem tomma och därmed som historiska artefakter i sin egen rätt. Foto: Image courtesy of OMA, photo by Ragina Svetlana.

Montern

Montern gör det som arkitekturen i allmänhet gör. Den strukturerar kroppens rörelse i rummet. Montern placerar oss runtom, inte genom eller förbi. Den definierar ett innanför och därmed också ett utanför. En sfär för det utställda, det som ska hållas inom synhåll men bortom räckhåll, och en annan sfär för allt det andra.

Skillnaderna som utgör monterns skyddade innandöme definierar det utställda: dess stöldbegärlighet, dess skörhet, eller dess känslighet för atmosfärens skiftande luftfuktighet, partikelhalter och ljusnivåer. Dess behov av vår omsorg genom avstånd. Men montern är också en illustration av hur utställningens element riktar besökarens sinnen. Montern sätter villkoren för hur det vi ser ska ses: framifrån eller bakifrån, från alla sidor eller bara ovanifrån. Hur det ska ses bredvid något annat, eller som solitär. Hur det ska möta oss i ögonhöjd, på avstånd, eller så nära som möjligt.

En monter kan vara allt en utställning kan vara. Ett objekt som skapats för att genomskådas, en sorts lins som bokstavligen ska bryta och fokusera vår blick. Den apparat som vi ska upptäcka en aspekt av världen genom.

Den klassiska svenska fällpallen är lika mycket en del av museets inredning som den är en del av den guidade turen. Ritad 1995 av A&E Design, och ingår idag i bland annat Nationalmuseums möbelsamling. Foto: courtesy of A&E Design.

Bänken

Att sitta i avskildhet, på rad eller i cirkel är en inledande arkitektonisk handling. Den etablerar en första struktur som organiserar vårt förhållande till varandra i rummet, och vårt förhållande till de föremål vi omger oss med.

Sittplatsen i utställningens rum är en påminnelse om att utställningen består av estetik och etik, men också empati. En museibänk är någonstans att sitta för trötta ben. Eller lägga sig ned, ställa sig på, eller hoppa över. Men oftast sitta. Bänken är en del av det konventionella interiöra sceneriet på museer. Hur och var den står är ett tecken på vilken typ av museirum det rör sig om, och vilken typ av händelser som förväntas utspela sig där. På sätt och viss speglar den sin omkringliggande miljö och dess proportioner. Som symbolisk möbel talar den fortfarande om en form av kontemplation, om en riktad uppmärksamhet som lämnar kroppen och blir en oförfalskad och öppen mottagare av utställningens innehåll. Detta är ett idealiserat tillstånd.

Men bänken sätter oss i en riktning, den sätter oss i en ögonhöjd, den sätter oss på ett avstånd. Den sätter oss kanske för oss själva eller i sällskap. Bänken hjälper oss att vila, och därmed också att röra oss. Vi stannar upp, vi byter kroppsställning. Vi riktar vår uppmärksamhet mot en karta, en vägg, en monter.

Carin Kallenberg och Björn Ehrlemark

C K  och  B E  producerar utställningar och publika program genom initiativet Arkitekturens Grannar.

Essä / Reflektion

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.