Att utveckla utställningsmediet ligger mig varmt om hjärtat och i flertalet artiklar och antologier under åren har jag lyft vikten av att utveckla utställningsmediet för att möta en ny förändrad värld. Merparten av dagens utställningar trängs i uttrycksformer som känns anakronistiska för vår samtid och underordnas en idé om vad och hur en utställning kan vara. Den utforskande och transdisciplinära anda som är självklar för andra kulturella genrer är inte lika självklar inom utställningsgenren, sett utifrån ett design- och konstnärsperspektiv.
Jag menar att om vi började betrakta utställningen som ett scenkonstnärligt format i skärningspunkten mellan konstnärligt verk, kritisk undersökning och kunskapsförmedling, skulle utställningsmediets potential att vara ett av kulturens mest kraftfulla medier på allvar kunna ta ny fart. Ytterligare en dimension ropar nu på förändringar och driver på utvecklingen av utställningsmediet.
Vi lever i en orolig värld. Jorden är hem för miljoner arter, men bara en dominerar den – Vi. Våra mänskliga ambitioner och aktiviteter har modifierat nästan alla delar av vår planet och nu talas det om att kolonisera en annan planet, Mars. Enanti-antropocentrisk design, i samklang med och respekt för biosfärens ekosystem (mikro och makro), är förutsättningen för att stanna på planeten Jorden, också i framtiden. Hur det posthumanistiska perspektivet kommer att påverka utvecklingen av utställningsmediet återstår att se.
I skrivande stund arbetar vi med utställningsgestaltningen av The Age of Entaglement kurerad av Petra Lilja och Jenny Lee, för SDW20 och Rian designmuseum i Falkenberg. Utställningen utgörs av tre delar, The Human Age, The Conciusness Age och The Entaglement Era. Den rumsliga gestaltningen är tänkt att fungera som en meningsbärande ram som samtidigt problematiserar sig själv. Det är tid att vidga och översätta det traditionella visuella och rumsliga språkets utgångspunkt i former, färger och funktion, till designelement och designval som rör sig längre än symbolik och tolkning, mot verkligheten och levande rum. En ny rumslig grammatik behöver introduceras.
Design och konst utvecklas i ständig dialog med omvärlden. Formgivarens roll har ändrats. Vid sidan av museerna ser vi framväxande designdiscipliner som till exempel metadesign och spekulativ design. Designdiscipliner som syftar till att agera katalysatorer för diskussion, om hur vetenskap, värderingar och samhällsstrukturer kan forma framtiden och förändra beteenden.
Så kallad kritisk design, en term först använd av Anthony Dunne i boken Hertzian Tales från 1999, har vuxit fram som ett svar på de komplexa problem som vår värld står inför idag som inte kan lösas med hjälp av gamla facit och undersöker lösningar som är baserade på process och debatt, snarare än standardiserade svar. Hur kan process och debatt komma till uttryck i gestaltningen av exempelvis framvisandet av museernas samlingar? Hur kan historien som pågående process gestaltas i relationskapande spänstiga möten mellan vår historia, samtid och framtid?
Inom samtidskonsten talar man om relationell estetik, ett begrepp myntat av Nicolas Bourriaud 1996, socialt inriktad konst som fokuserar på mänskliga relationer och social interaktion, verk som bygger på människors respons. Konstnären Tino Seghal, verksam i Berlin, som nyligen hade en intressant utställning på konsthallen Accelerator i Stockholm, skapar medvetenhet om vår värld just genom social interaktion. Seghal kallar sin konst för “konstruerade situationer”, situationer som ofta involverar en eller flera personer som utför instruktioner som upphovsmannen skapat.
Med Seghals konst utmanas rådande konst- och åskådarförhållanden. Verket This progress inleds med en dialog om ”framsteg” mellan utförarna och besökarna, verket växer sedan långsamt fram och skapar ett unikt och personligt innehåll frammanat genom olika mänskliga möten, allt i tomma lokaler. Att på liknande sätt betrakta den kulturhistoriska utställningen som ett mänskligt utforskande och inte som en färdig produkt skulle kunna ge ny välbehövlig näring till mediet. I gestaltningar som kan nå bortom de förmedlingsmässiga ideal som dominerat sektorn alltför länge. Till exempel genom projekt som med en uttalad performativ strategi bjuder in och aktivt involverar publiken i inhämtningen av kunskap i immersiva situationer.
Den bristande efterfrågan på och kunskapen om alternativa utställningsformat inom museerna har medfört en upplevelsemässig stagnation. Att blanda genrer, pröva nya metoder och processer i en än högre grad, är en nödvändighet för att främja utveckling och skapa förnyad relevans. Utställningsmediet står inför stora utmaningar och har att se fram emot omvälvande kreativa förändringar med potential att förnya både besökarupplevelsen och museets roll. Jag ser med spänning fram emot nya mötespunkter och synergieffekter, uppkomna ur nya förmedlingsmässiga grepp tagna utifrån en uttalad ambition att vilja skapa utställningar i synk med tiden. Utställningar sprungna ur nya samarbetsformer mellan både museet och besökaren och museet och designern.
Vi befinner oss i en samtid som både uppmuntrar till och kräver nya metoder, processer och materialspråk. Designern och designmetoder är väl lämpade för leda processer för innovation och förändring. Det är viktigt att det sker genom ett undersökande som tillåter friktion och misslyckanden på vägen. Så utställningsmediet kan bli lika mångskiftande som samhället i övrigt.
Tove Alderin
T.A. är designer och konstnär.
Essä/reflektion
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
Texten är en essä/reflektion delvis skriven utifrån skribentens egen praktik.
Tove Alderin är konstnärlig ledare vid Tove Alderin Studio Stockholm/Köpenhamn.
Uppdrag i urval: Livrustkammaren nya permanenta utställning, Skissernas Museums nya permanenta utställningar, nya Rörstrand Museum 2021, Avesta Art / VERKET, Konstnärlig gestaltning Malmö By57, styrelseledamot Design Sweden.
