Nytt museum för gamla utställningar?

Efter femtio år hade utställningen väl gjort sin tjänst? Den ekonomiska och tekniska utvecklingen hade lagt jordbrukssamhället bakom sig. Och som nydanande utställningsestetik hade väl utställningen spelat ut sin roll?

En radikal och inflytelserik museiman i Umeå, Per-Uno Ågren, ansåg djärvt nog att museet i stället för att riva borde bevara utställningen, eller snarare viktiga delar av den – som museiföremål. Är han galen? tänkte jag. Hur skulle det nu gå med den statligt påbjudna förnyelsen av utställningsmediet i svenska museer? (Jag tänker på Mus -65, en utredning jag själv tog aktiv del i och som Per-Uno i alla sammanhang var den förste att propagera för.) Var skulle nytänkandet då få plats – rent fysiskt? Förresten skulle den gamla utställningen snart nog försvinna in i magasinet, i sällskap med merparten av museets övriga föremål. 

I väntan på … vad då?

Per-Uno Ågren blev sedermera Sveriges förste professor i museologi. Idag förstår                         jag den pedagogiska tanken bakom Per-Unos förslag. Hans övertygelse att museerna lär också av sin egen historia har inspirerat mig till funderingar kring ett särskilt museum, ett metamuseum, för epokgörande utställningar i Sverige.

Sveriges museer ägde 2010 tillsammans cirka 70 miljoner föremål (enligt Myndigheten för kulturanalys). Nästan alla ligger gömda i magasin. Då och då plockas en liten sak upp och visas i en ny basutställning eller en tillfällig utställning. 

Vad skall man göra med dessa miljoner magasinsföremål? Ja, varför inte öppna nya museer för gamla utställningar? Med utställningshistorien och dess förändring i åtanke och som inspirationskälla.  

Om man gav resurser åt ett metamuseum över museiutställningens historia under de drygt hundra år som museerna stått i folkbildningens tjänst, skulle tusentals föremål som i dag sover i mörka magasin komma upp i ljuset igen och bli tillgängliga för en modern, men i vissa avseenden historielös, publik. Samtidigt skulle detta bereda plats för nästa generations föremål i de nu fullproppade magasinen. Över hela landet väntar övergivna fabriksanläggningar, nedlagda skolor och snart även tomma stormarknader på att fyllas med nytt innehåll.  

Naturligtvis kan inte hela utställningar få plats, inte ens i en Ica Maxi-anläggning! Man måste nöja sig med pregnanta detaljer ur sådana utställningar som givit föremål nya roller, introducerat ny pedagogik eller stuckit ur genom osedvanlig skönhet. Och naturligtvis måste ”paradigmskiften” uppmärksammas och förklaras. Associativa kombinationer av fysiska föremål och digitala medier skall vara vägledande. Såväl tekniskt och gestaltningsmässigt som innehållsmässigt skall museet avvisa all nostalgi. 

Låter det utopiskt? Eller tycks det vara en viktig uppgift som alla museiarbetare borde ägna en tanke?  Det vill säga: låta magasinsföremål som en gång varit livsviktiga i samhället (och i museernas utställningar) visas på nytt och tolkas ur vår tids historiska perspektiv. Nutidens utställningsformer jämförs med ursprungliga presentationsformer på så sätt att mötena mellan gammalt och nytt skapar diskussion om hur estetik, teknik och ideologi har påverkat utställningsutvecklingen. 

En konstnärlig gestaltning med både allvar och humor och med tydlig pedagogisk riktning skulle kunna göra utställningsmuseet till en skola för mediestudenter och vidareutbildning av museiintendenter, bli en mötesplats för museiforskare, frilansande utställningsarkitekter, grafiska formgivare, musiker som vill pröva nya scener liksom litterära berättare och den populärvetenskapliga journalistiken. Allt för att väcka intresse för utställningsmediet, dess historia och – framtid!

I snart 200 år har det kulturhistoriska museisamlandet berättat om ”de andras” (böndernas, borgarnas och övre ståndens) liv. Nu är tiden kommen att gestalta museiutställningens egen historia. I dess rätta medium: det rumsliga.

Observera!

Detta är ett debattinlägg med många frågetecken. Jag vill gärna få läsarkommentarer. Betyder svensk utställningshistoria något för er som arbetar på museum? Hur tillgodogör ni er den och använder den? Vad säger övriga läsare av Utställningskritik, frilansande kuratorer, historiker av facket, grafiska formgivare, utställningsarkitekter? Har historien om ”vårt” medium något att lära er? Kan den inspirera er? Skriv en rad till Utställningskritik.

Eva Persson

EP är grundare av UEForum och utställningsproducent.