Unga murare och gamla minnen

Temat i förra numret, nr 5 2019, var ”SoMe”, alltså sociala medier. Tidskriften uppmärksammade hur museer på kort tid blivit självklara aktörer i sociala medier, med positiva följder som möjligheten att visa många fler föremål för en mycket större publik men också med nackdelar som risken att bli ”digitalt udbrændt” när kraven ökar på närvaro överallt i djungeln av sociala plattformar.

Det senaste numret, nr 1 2020, utgår från en annan vinkel på detta med museernas roll i samtiden. Temat är nu ”Social ansvarlighed” och som en klangbotten under bidragen finns som så ofta frågan hur museer kan bli mer relevanta. Att museer också i Danmark redan har en stor och entusiastisk publik räcker inte när 50 procent av danskarna faktiskt inte besökte något museum alls under förra året. Gemensamt finansierade verksamheter måste vara tillgängliga och uppfattas som angelägna för hela befolkningen, annars hänger museerna och annan kultur löst den dag ekonomin krisar. Det blir vi påminda om just nu.

Arbejdermuseet i Köpenhamn har länge brottats med paradoxen att deras utställningar handlar om arbetarklassen men det är den välutbildade medelklassen som kommer och tittar. Museet ligger på Rømersgade 22 i en byggnad som en gång uppfördes av arbetarrörelsen för arbetarrörelsen. Men de som är huvudpersoner i denna historia hittar inte själva dit. 

Galit Peleg och Josefine Albris är båda anställda på Arbejdermuseet. De beskriver i en artikel hur de gjorde för att försöka nå en bredare publik. I september 2018 öppnade utställningen Håndens Arbejde som ville sätta ljuset på Danmark som hantverksnation och uppmärksamma att praktiska utbildningar förlorat i popularitet (precis som i Sverige). Inom utställningen skapades familjeaktiviteten ”Murer for en dag” där barn i åldern 5–11 år fick gå i murarskola. Efter genomgången utbildning avlade barnen gesällprov: att med minitegel mura en skorsten. 

Resultatet överträffade förväntningarna, på flera plan. Till exempel utgör kvinnliga murare endast 4 procent av den danska yrkeskåren men bland barnen som murade var könsfördelningen jämn. Ännu mer häpnadsväckande var besökstalen: mer än var tredje besökare hade aldrig tidigare varit inne på museet. Säkert har marknadsföringen bidragit till framgången, bland annat fick projektet ”Murer for en dag” sin egen visuella identitet och en reklamfilm som snabbt kom upp i 21.000 visningar. Och äntligen nådde man de ovana museibesökarna vars historia ett arbetarmuseum ska förvalta. 

Pensionerade muraren Jens är morfar till två flickor som i sällskap med honom prövade på museets murarskola. Han kommenterade efteråt att besöket inte bara bidragit till stärkta familjeband, han hade dessutom återfunnit sin identitet som yrkesman och kunde visa barnbarnen vem han var, ”… altså, at jeg har eksisteret engang”. Och när de kom hem letade han fram sitt eget gamla gesällbrev – som såg exakt likadant ut som flickornas!

Bland flera andra läsvärda artiklar i årets första nummer vill jag också nämna ”Alternative eksperter” där Jeppe Wichmann Rasmussen och Sarah Smed från Danmarks Forsorgsmuseum i Svendborg beskriver hur de gör för att engagera de fattiga och utstötta som lever på samhällets skuggsida. Svendborg har Nordens bäst bevarade fattighus och ett uppdrag att samla in välfärdsstatens historia. Vad kan då vara mer logiskt än att kalla in dagens hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka som experter på utanförskap och stigmatisering? I projektet ”Fra udsat til værdsat” har utslagna människor fått utbildning så att de nu är fullfjädrade museiguider med både historiska kunskaper och egna erfarenheter att delge besökarna. Detta har gjort fattighuset i Svendborg till ett rikare ställe, avslutar Jeppe Wichmann Rasmussen och Sarah Smed.

Även Martin Brandt Djupdræts artikel om en minneslägenhet för dementa, ”Erindringslejligheden”, gjorde stort intryck på mig. En rad museer har startat liknande projekt, där museets personal kan ta emot grupper på mellan fyra och tio personer åt gången i en miljö som med hjälp av möbler, föremål, dofter, smaker och ljud ska locka till glädje och igenkänning och därigenom väcka minnen till liv hos personer som drabbats av demens. 

Martin Brandt Djupdræt är förste intendent på Den Gamle By i Aarhus där man har byggt upp flera miljöer med tillhörande program och sedan undersökt effekterna av visningar för dementa. Man startade 2003 med ett kök och ett vardagsrum från 1910. För åtta år sedan kom så ”erindringslejligheten” med inredning från 1950-talet. Den är tillgänglig även för rullstolsburna och anpassad för att väcka slumrande minnen till liv hos målgruppen. Det senaste tillskottet i satsningen på dementa besökare är en trädgårdsdel där egna odlingsminnen ska kunna stiga till ytan medan man med händerna i jorden hjälper museets trädgårdsmästare att plantera om blommor.

Tack vare ett samarbete med minnesforskare på Aarhus universitet har man kunnat mäta effekten hos alzheimerpatienter och sett hur de minnen som väcktes under museibesöket är fler och mer detaljerade jämfört med hos kontrollgruppen som inte deltog i någon visning. Dessutom ökade välbefinnandet i allmänhet, liksom uppmärksamhet, intresse och självkänsla. 

Avslutningsvis en uppmaning i dessa karantäntider: Stöd kulturen! Med kommentarer, förslag, glada tillrop, delningar i sociala medier men förstås också med reda pengar. Och läs! Prenumerera på alla kulturtidskrifter du vill ska överleva, till exempel Danske Museer. Äldre nummer (2011–2019) kan man läsa utan kostnad i Danske museers arkiv. 

Text och foto: Pia Cederholm

PC är författare, pedagog och medlem i UtställningsEstetiskt Forums styrelse