Design som metod och verktyg i brottsutredningar

Forensic Architecture är en London-baserad researchgrupp som består av arkitekter, filmskapare, kodare/programmerare, journalister, forskare, konstnärer och jurister. Grundaren, professor Eyal Weizman, uttrycker att gruppen ”arbetar likt en kriminalteknisk byrå och presenterar bevis i olika offentliga forum såsom media, domstolar, sanningskommissioner och kulturinstitutioner”. Forensic Architectures arbete har ställts ut tidigare, men det här är första gången som det presenteras i ett designsammanhang. Det är också deras första separatutställning i Skandinavien. 

För utställningens besökare är det som att öppna dörren till helt nya synsätt; plötsligt får studier av exempelvis akustik, sprängämnen och spatiala perspektiv andra användningsområden. Genom att tillämpa designerns och arkitektens arbetsmetoder i brottsutredningar kan den övergripande bilden breddas, nyanseras och belysas med utökade och andra former av bevis. 

I utställningen visas tre fall som installationer och för publiken kan det upplevas som att kastas in i en komplex polisutredning, ett avsnitt av serien Homeland eller en samhällskritisk journalistisk granskning av en tragedi som politiska krafter söker mörka. Det blir en ögonöppnare som får oss att både tänka efter och ifrågasätta. Svårigheten med utställningen är samtidigt en av dess styrkor. Den ställer krav på sin publik och det tar tid att sätta sig in i de olika fallen såväl som i Forensic Architectures arbete, men med utställningen får vi ta del av en internationellt uppmärksammad och prisad researchgrupps moderna och nytänkande metoder; den sätter dessutom samtida samhällsproblem under lupp. 

Forensic Architecture tar inte uppdrag av regeringar utan av humanitära och juridiska organisationer, aktivist- och medborgargrupper. De använder avancerad teknik såsom 3D-modellering, audioanalys, geolokalisering och strömningsdynamik och applicerar designmetoder på rapporter, vittnesmål och övervakningsbilder för att få fram kompletterande bevis som sedan presenteras i domstolar, utredningar, museer eller, som i ett av de aktuella fallen, FN:s generalförsamling.

Varför gör man då konst av utredningarna? Enligt museichef Nina Due ger Röhsska museet en kontext till Forensic Architectures arbete inom det samtida designfältet. Hon menar att design kan vara ett viktigt verktyg och en strategi för att öka synligheten och möjligheterna i arbetet med att främja mänskliga rättigheter. Detta är en förklaring till varför tre brottsutredningar blir installationer på ett designmuseum. 

De tre fallen är ”Mordet på Halit Yozgat”, ”Drönarattacken i Miranshah” och ”Branden i The Ali Enterprises Factory”. Den första mordutredningen har fått störst utrymme i utställningen och den visar verkligen Forensic Architectures grävande arbete. Bland annat byggde de en fullskalig modell av internetkafét, där mordet ägde rum, och dimensionerna finns återgivna i en matta i museisalen. Med i utställningen finns också inspelningar av researchgruppens analyser av pistolskott och krutrök, för att försöka utröna om det var möjligt att underrättelsetjänstemannen Andreas Temme, som var på platsen vid tiden för mordet, talade sanning när han hävdade att han inte var ett vittne. Det de kom fram till var att det omöjligt kunde stämma och att Temme troligtvis gjort sig skyldig till mened.  

Det andra fallet tar upp en drönarattack i en byggnad i Miranshah i Pakistan, vilken dödade fyra personer. Här fick Forensic Architecture uppdraget att undersöka det befintliga materialet, en videodokumentation som hade smugglats ut från den militärkontrollerade regionen, av FN:s särskilda rapportör för terrorbekämpning och mänskliga rättigheter. De analyserade videon, återskapade rummet i en digital och fysisk modell och redovisade sedan bevismaterialet i FN:s generalförsamling. 

Det tredje och sista fallet handlar om en tragedi – en omfattande brand i en textilindustri i Pakistan där 259 människor miste livet. Fallet belyser vidriga arbetsförhållanden och konsekvenserna av modeindustrin med billiga kläder. I den här utredningen tog arbetsgruppen hjälp av satellitbilder, fotografier och vittnesmål från överlevande och skapade en 3D-modell av fabriken som finns med i utställningen. 

Som betraktare är det med förfäran man tar del av de tre utredningarna, men det visar hur viktigt Forensic Architectures arbete är, och att det bara är på det här sättet som vi kan närma oss en mer sann och nyanserad version av tragiska och kontroversiella händelser. 

Curator för utställningen är Johan Deurell. På frågan om hur idén till utställningen uppkom svarar han: 

– Med utställningen vill vi visa hur samtida design kan användas som forensiskt verktyg i brottsutredningar. Som designmuseum är huvuduppgiften att synliggöra olika designstrategier och vi arbetar under parollen ”design is everywhere”. Vare sig det gäller historisk eller samtida designkultur tycker vi att det är viktigt att koppla designen till aktuella och viktiga samhällsfrågor. 

Elisabeth Lindstrand är ansvarig pedagog och hon berättar att reaktionerna på utställningen har varit positiva och att det har varit en bred publik.  – Många stannar länge i utställningen och det finns mycket material att fördjupa sig i. Hon säger att de inte har vänt sig till en yngre publik i första hand eftersom det är verkliga och allvarliga brottsmål och mänskliga katastrofer som skildras.  Har det funnits pedagogiska svårigheter och utmaningar i framtagandet av utställningen?  – Själva materialet i utställningen är utformat på ett pedagogiskt sätt, som vi hoppas gör det tillgängligt för en bred publik. Filmerna är t ex tydliga och redogörande i sin form. Alla tre verk som visas har även en fysisk dimension som gör att respektive fall förtydligas (mattan, rummet som blev attackerat av drönare och fabriksmodellen). Förhoppningen är att utställningen ska kunna appellera till alla besökare som är intresserade av den här typen av frågor. 

Som nämndes inledningsvis är den här utställningen inte någon annan lik. Även om Forensic Architecture har samarbetat med museer tidigare, och det ingår konstnärer och filmskapare i teamet, känns både gruppens tvärvetenskapliga arbetsmetoder och hela idén att visa upp kriminaltekniska utredningar på ett designmuseum som något helt unikt och nyskapande. För besökaren kan det vara lite trögt i början att tillgodogöra sig de tre installationerna, men efter en stund blir det alldeles överväldigande. Och i en tid då journalistiken ofta tassar på ytan, och ständigt försöker nå fler mottagare med sensationslystna rubriker, är det befriande att få dyka djupt ner till det verkliga och det som berör. Det ger oss förvisso inga enkla svar, men det breddar definitivt våra vyer.

Kerstin Parker 

K P är frilansjournalist, författare och filosofie magister i historia.