Museer kan göra skillnad

”Museerna ger oss kunskap vi inte hade, väcker tankar vi inte tänkt, och skapar känslor hos människor i hela vårt land. Rådande situation har satt ljus på hur mycket museerna bidrar med till samhället och jag är stolt över det arbete alla museer runt om i landet utför”. 

Så sade kulturminister Amanda Lind i en intervju gjord av Riksförbundet Sveriges Museer i coronakrisens inledande skede. Under de månader som följt därefter har jag fått många anledningar att fundera kring på vilket sätt museerna bidrar till samhället och, inte minst, på hur de skulle kunna bidra mer? Vad finns i museernas samlingar och verksamhet som vi inom museisektorn verkligen kan och vill lyfta fram för att stärka medborgarna och hjälpa till att skapa ökad tilltro till framtiden, denna kris till trots? Och vilken funktion spelar museerna i människor liv? Kan museerna på allvar göra skillnad i samhället?

Pandemin har blåst bort den civiliserade och polerade yta vi kallat verklighet, och blottlagt den inre kärnan. Det märks både på individnivå och i samhället i stort. Därmed också på våra museer. Inom museisektorn handlar verksamheten och de bakomliggande strategierna för denna ofta om att hantera den ibland hårfina balansgången mellan museet som underhållning och tidsfördriv, kontra museet som en aktiv aktör i samhället. Denna balansgång har blottats under krisen. 

Hur museerna förhåller sig till rådande situation skiljer sig från museum till museum. Det finns inget »prejudikat», utan varje enskilt museum har fått finna sin väg. Vi ser därmed museer som valt att gå på i ullstrumporna som inget har hänt, men också museer som har valt att lyfta fram relevanta ämnen i förhållande till pandemin. Personligen tycker jag det är glädjande att se de museer som valt att ösa ur den skattkista som deras samlingar och arkiv utgör vad gäller tidigare erfarenheter av pandemier och liknande perioder i mänsklighetens historia. Museernas hemsidor och i sociala medier har under våren 2020 svämmat över av berättelser från det förflutna, berättelser som skapar igenkänning och som på något vis därför känns trösterika. Kortfattat kan man säga att museerna har bistått med berättelser som gör oss mer mänskliga. Museerna har i skarpt läge trätt fram och visat att de är rum där det förflutna kan återväckas och göra samtidsmänniskan mindre ensam. 

                                                                 *

Döden har under coronatillvaron blivit en ständigt närvarande faktor i allas våra liv. Varje dag får vi höra om nya dödssiffror. Radio, tv och tidningar rapporterar om hur det ser ut här och runt om i världen genom statistik och grafer. Döden finns också i hög utsträckning representerad på museerna, den finns i samlingarna och i arkiven, vilket plötsligt har visat sig vara en tillgång. Många museer har valt att lyfta fram föremål, foton, uppteckningar och arkivhandlingar som berättar om pest, kolera, gula febern, spanska sjukan, polio och AIDS. Fotografier från äldre tiders arbetsförhållanden inom vården visar på allsköns ansiktsmasker och olika varianter av skyddsutrustningar under tidigare pandemier i historien. Gripande berättelser om hur vi människor har hanterat perioder av karantän och isolering grävs fram och delas. 

Men museerna har inte bara visat oss hur döden såg ut, utan också hur livet fortgick och fungerande under perioder av kris. Det har också varit fint att se hur äldre tiders kunskap plötsligt väckts till liv, som hur man laga mat på torrvaror och konserver, torkar och syrar mat. Man skulle kunna säga att det våras för de hushållstips som tidigare generationer använt sig av under krisperioder. 

Konst och litteratur som skildrar människans skyddslöshet lyfts fram, vilka erbjuder både igenkänning och perspektiv. Religionshistoriska och kulturhistoriska museer har uppmärksammat de andliga traditioner som finns i de flesta religioner, som innebär långa perioder av isolering för att nå en djupare insikt. Liknande isoleringsperioder tillämpas i många kulturer under olika tider i historien, till exempel efter barnafödande eller under sorgeperioder. Perioder ägnade åt den inre reflektionen och, inte minst, en förberedelse för att gå in ett nytt sammanhang i livet.

Det är som att coronaviruset medför en ökad identifikation som skär igenom tid och rum, som att historiens människa blir en medmänniska bland oss andra människor; förvirringen, rädslan och oförutsägbarheten inför en ny och skrämmande sjukdom binder oss samman, förenar oss. Vi är inte ensamma om denna rädsla, denna känsla av att världen är uppochner. Kopplingen till konsten och historien blir nödvändig för att vi ska kunna bearbeta det vi går igenom idag med pandemin – all den rädsla och ångest som den skapar men som samtidigt förmår väcka en känsla av sympati både för varandra och med tidigare generationer. 

Som framgått så har museerna sammantaget en bred spännvidd vad gäller ämnesområdet och var och en har sökt hitta sin ingång till Corona. Nobelprismuseet, där jag själv verkar, har till exempel valt att producera en mindre utställning som ska öppna till sommaren som handlar om virus utifrån Nobelpriset. Där kommer vi visa alltifrån olika forskares kartläggning av virus, immunsystemet och vaccin till litteratur inom tematiken, som T S Eliot, som skriver om spanska sjukan i diktverket Det öde landet, och förstås Pesten av Albert Camus. 

Ett i sammanhanget relevant initiativ från de mer etnologiskt inriktade museerna är den insamling av minnen från Corona som sker runtom i hela landet. Nordiska museet skriver på sin hemsida: Just nu befinner vi oss mitt i en pandemi, coronaviruset, som påverkar människor världen över. Nu vill Nordiska museet bevara dina erfarenheter för framtidens forskare. Vem som helst kan bidra med sin berättelse, såväl i text som i bild. Det gäller både dig som känner dig påverkad av virusets framfart och dig som inte upplever dig särskilt påverkad. Ditt bidrag blir ett tidsdokument och hamnar i museets samlingar. 

Stockholms stadsmuseum har initierat en insamling av minnen från vård- och omsorgspersonal och understryker att alla bidrag och bilder sparas för framtiden i museets samlingar. Malmö museer gör en samtidsdokumentation utifrån att arbeta och studera hemifrån och samlar in bilder på hur dessa tillfälliga arbets- och studieplatser ser ut. Med dessa initiativ visar museerna för omvärlden att den insamlande verksamheten är viktig, att uppdraget att bevara inför framtiden är något att verkligen värna om. Alla kan bidra till museernas minnesbank. Vilket kan ses som ett svar på mina inledande frågor kring museernas betydelse i samhället – för här framgår att museerna har en betydelsefull funktion i samhället och aktivt bidrar till att stärka känslan av gemenskap och tillhörighet. 

                                                                 *

Att konsten och museernas konstsamlingar blir betydelsefulla för oss går också att urskilja i en inspirerande rörelse som har tagit fart under coronaperioden: att med enkla medel återskapa konstverk och dela på sociala medier. Grundidén är att vi i våra hem iscensätter berömda konstverk ur museernas samlingar och lägger upp på sociala medier med hashtags som exempelvis #tussenkunstenquarantaine (”tussen kunst en quarantaine” är holländska och betyder ”mellan konst och karantän”) och #gettymuseumchallenge. Reglerna är enkla: 1. Välj ett konstverk 2. Använd tre grejer du har hemma 3. Dela på sociala medier. Rörelsen parar en kärlek till konsten, historien och minnet med uppfinningsrikedom, humor och kreativitet av sällan skådat slag. Långtifrån alla dessa ”hemmagjorda” bidrag har koppling till corona, men ofta nog, ibland genom valet av konstverk, som Ofelias död och Guernica, ibland i valet av attribut som toapappersrullar och skyddshandskar. Flödet har gett mig en tankeställare – den här rörelsen vilar på en stark tilltro till medborgaren som en medspelare, en ”partner in crime”– hur kan vi på museerna ta tillvara på den kreativiteten och det engagemanget i vår fortsatta verksamhet? Kan vi istället för den rådande paragdigmen, som förenklat uttryckt utgår från att konstmuseer syftar till estetisk fostran och bildning, fokusera på det faktum att konsten är ett sätt bland många att tolka och beskriva vår existens, och därmed låta konsten bli relevant för fler?

Slutligen, majoriteten av stockholmsmuseerna valde i ett tidigt skede att stänga helt för besökare. Som boende i Stockholm har jag själv förvånats över hur mycket jag saknat att inte kunna kila in på ett museum, ta en fika, se en utställning, bläddra i någon bok i museishopen. Jag vill mena att museerna är gravt underskattade som ett publikt rum, inte bara för lärande och umgänge, utan för reflektion, som en plats där vi på egna villkor ges utrymme att tänka nya tankar tillsammans med andra. Museet är likt ett andrum i den pågående ständigt framrusande samhällsapparaten och många med mig menar att museerna i det sekulära samhället har en funktion som liknar kyrkan. I coronatider hade det museala rummet, det andrummet, behövts mer än någonsin. Den insikten kommer jag bära med mig när vi vaknar upp från coronamardrömmen och går in i postcorona-eran. För då blir det viktigare än någonsin för oss inom museisektorn att på allvar fundera kring vilken roll vi vill spela i framtiden och vilken relation vi vill ha till våra besökare. Världen kommer att se annorlunda ut, förhoppningsvis lite mer mänsklig, lite varmare och den kommer att förlita sig mer på vår vilja att leva tillsammans. I den världen har museerna ett ansvar att fortsätta skapa rum för mening och reflektion. Rum som kan göra skillnad. 

Clara Åhlvik 

C.Å har arbetat med utställningsproduktion på såväl nationella som regionala museer och oberoende organisationer i över 20 år. Hon har kurerat stora utställningar om alltifrån Dinosaurier och Vikingar till samtidskonst på B001 Framtidsstaden, Craftwerk 2.0 och Ond design. Senaste större utställning är På Scen/On Stage på Scenkonstmuseet. Idag verkar hon som utställningschef på Nobel Prize Museum.