Utställningskritik #4 2020, Reflektion

OECD, museer och lokal utveckling efter covid-19

Idéhistorikern och kulturstrategen Klas Grinell reflekterar över hur OECD/ICOM-guiden från 2019 i bästa fall kan komma att stärka kulturens position i en värld efter covid-19.  

Kultur gör en plats värd att leva på. Den lockar dit människor och möjliggör relationer, investeringar och skapar utveckling. Deltagande i kulturella verksamheter korrelerar dessutom negativt med främlingsfientlighet. Kultur skapar en grogrund för tillit, som inte bara gör människor tryggare och friskare utan också bidrar till starkare ekonomisk utveckling. Museer är i många städer de centrala kulturinstitutionerna. Frågan är hur många av dem som realiserar sin fulla potential.


 Göteborgs stadsmuseum, fotoutställningen ”Jobba, leva, bo – bilder av ett samhälle” 2018/2019. Del av utställningen gjordes  i samarbete med fritidsgården Mixgården, Hammarkullen. Mixgården flyttar in under sex veckor och hoppas skapa ”fritidsgårdsfeeling”. Foto: Göteborgs stadsmuseum.
 

2019 lanserade Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD) och International Council of Museums (ICOM) en gemensamt framtagen guide om hur museer kan fungera som motorer för lokal utveckling. I samband med detta arbete öppnade OECD också ett kontor för kulturfrågor i Venedig. Guiden, som har titeln Culture and Local Development, hävdar att museer spelar en central roll i stadsplanering. Museer är viktiga beståndsdelar i en plats attraktionskraft och livskvalitet. Göteborgs Stads museer hade förmånen att vara med som pilotstudie och ta del i utarbetandet av guiden. De följande reflektionerna har väckts såväl i det arbetet som från själva guiden.

OECD/ICOM-guiden handlar om lokal och regional utveckling i en värld av normalitet och stabilitet. Redan före den pågående pandemin fanns det naturligtvis mycket som pekade mot att det inte är en sån framtid som vi står inför. Den alltmer akuta klimatkrisen, förgiftningen och artdöden kommer att sätta våra samhällen och stater under väsentligt större press än covid-pandemin. Från ett traditionellt nationalekonomiskt perspektiv kommer kultur och museer att framstå som en lyx från bättre bemedlade tider. Det är därför viktigt att lyfta fram det perspektivskifte som OECD har genomgått och som avspeglas i deras syn på museerna. Det är ett perspektiv som sprider sig i världen. Nya Zeeland har under landets nuvarande premiärminister Jacinda Ardern exempelvis lämnat det traditionella BNP-måttet till förmån för en välbefinnandebudget som mäter och väger samman fyra olika indikatorer på välmående: socialt kapital, mänskligt kapital, naturligt kapital och finansiellt kapital. 

Att OECDs mål är ekonomisk utveckling framgår redan av organisationens namn. Under merparten av OECDs historia har det handlat väldigt mycket om BNP och tillväxt, och lite om kultur. Det senaste decenniet har detta förändrats. I OECD-rapporten How’s Life? från 2011 presenterades elva indikatorer för välbefinnande som bättre än BNP tänktes kunna fånga och beskriva ekonomisk utveckling. Dessa är:

1. Inkomster och ekonomiskt välstånd

2. Arbete och sysselsättning

3. Boendevillkor

4. Hälsa

5. Balans mellan arbete och fritid

6. Utbildning och färdigheter

7. Sociala nätverk

8. Civilt engagemang

9. Miljö

10. Personlig trygghet

11. Subjektivt välbefinnande

De traditionella idéer om utveckling som satte BNP i fokus utgick från att de handfasta och basala behoven kom först, sedan kom kultur och nöjen som glasyr. Den nya guiden från 2019 närmar sig museers sociala och ekonomiska funktioner med en annan kultursyn, och en förståelse av ekonomi grundad i beteendeekonomiska perspektiv som kan sägas vara mer holistiska än det föregående. OECD utgår här från att välbefinnande, kreativitet och social sammanhållning är förutsättningar för en god ekonomisk utveckling, som i sin tur är ett medel för att erbjuda medborgarna ett gott liv.

Culture and Local Development går kultur från att vara underhållning och nöjesindustri till att bli ett fundament för utvecklandet av socialt och mänskligt kapital. Kanske är det för kulturengagerade personer störande att fortfarande tala om livet och kulturen i termer av kapital. Må så vara. Men för tillfället är det nog ett bra sätt att utmana det ensidiga fokus på finansiellt kapital som dominerat den moderna politiken. 

Vad betyder då detta för museerna? Guiden talar i och för sig fortfarande om museer som besöksmål och nav i en regions attraktionskraft för turism. Men viktigare för framtiden är att museerna framställs som centrala offentliga institutioner där människor kan utveckla en hemhörighet och utforska lokala sätt att leva som kanske glömts bort i moderniseringens tid. Samlingarna omtalas som resurser för att förstå platsens specifika förutsättningar, tillgångar och utmaningar. Det kan till exempel handla om att väcka till liv bortglömda, hållbara hantverk och traditioner. Men det kan också handla om att arbeta med fångar för att ge dem en väg tillbaka in i samhället genom att kombinera utvecklandet av samhällskompetenser med en djupare känsla av tillhörighet och tillit. I ljuset av Black Lives Matters uppmärksammande av förtryckets basala roll i västerländska samhällen ställer ett sånt arbete djupgående krav på museerna. Är det kulturarv som förvaltas och presenteras på museerna öppet för alla att i lika grad känna sig delaktiga i? Nej. Så är det ju inte någonstans, vågar jag hävda. 

Men för att ett samhälle ska klara utmaningar, som en pandemi, måste den sociala samhörigheten stärkas. Det kan i sin tur bara göras underifrån. Bara då kan människor komma samman och ta vara på allas kraft och vilja att lösa de utmaningar som vi tillsammans ställs inför. Det handlar inte bara om kulturarv. Så länge välbefinnandet är så tydligt orättvist fördelat, vilket dödlighetssiffrorna i covid-19 i nästan alla drabbade länder visar, kan museerna knappast bli nav för samhällsutveckling. Men samtidigt: på lång sikt är det tydligt att det finns samband mellan kulturutövande, känslor av sammanhang och hälsa. Museernas framtida existensberättigande hänger på deras förmåga att öppna sig som platser där dessa samband stärks, och där historiska orättvisor kan redas ut och diskuteras.

Hur stora förändringar kräver detta? Kraven är olika genomgripande för olika slags museer. Men oavsett huvudman eller storlek är ett museum först och främst ett offentligt rum – en plats där medborgarna kan hantera och utmana samhällets kulturarv och sin egen plats i detta. Visst finns det vissa museer som även framöver främst kommer vara besöksmål och turistmagneter. Det är inget fel i det (även om alla aktörer måste ta sitt ansvar för att utmana efterfrågan på långväga klimathotande turistresor). Men för merparten av Sveriges museer handlar det om att stärka sin roll som offentliga och demokratiska rum som är relevanta för människorna i närområdet. Med utgångspunkt i kulturarv och konst kan museerna ge människor möjlighet att diskutera tillhörighetens villkor, och utforska gemensamma hållbara svar på de utmaningar som de ställs inför i sin närmiljö. 

För att kunna spela en sån social roll behöver de allra flesta museer förändra sina strukturer i syfte att bättre möjliggöra representation och tillgänglighet för alla medborgare. Det handlar till exempel om hur man kan erbjuda vägar vidare för dem som varit involverade i delaktighetsprojekt, så att det engagemang som skapats kan fördjupas och spridas.

Culture and Local Development är ett bra redskap för att diskutera vad ett museum bidrar med lokalt. Den innehåller en rad breda frågor för självskattning, om alltifrån företagssamarbeten och samhällsengagemang till samlingsförvaltning. Frågorna riktar sig såväl till museerna som till de politiker som styr och finansierar dem. På så sätt tvingas dessa mötas och får möjlighet att finna ett gemensamt språk för att diskutera vilken roll som museerna skulle kunna spela som demokratiska arenor och resurser för medborgarnas kreativitet, och därmed som aktörer för samhällets resiliens. Frågor som ställs är bland annat: Hur väl känner museerna till de politiska riktlinjer som styr dem? Används dessa kontinuerligt och konstruktivt? Är museerna utpekade i några av stadens/regionens övergripande riktlinjer? Arbetar museerna aktivt och strategiskt för att bli del av den lokala utvecklingen? 

Ett av guidens syften är att göra museerna till centrala platser för medborgarna. Då kan museerna också komma ifråga för finansiering från de budgetar som viks åt sociala insatser. OECD poängterar allt tydligare att ekonomisk utveckling är ett medel för att skapa välmående samhällen, och lyfter fram forskning som visar att ett aktivt och brett kulturliv ger samhället större kraft att hantera sociala kriser. 

Det är vackra ord, och goda argument. Men för att de ska nå fram och övertyga även utanför kulturvärlden måste museerna visa att de faktiskt vill och kan utgöra den kulturella kraft som samhället behöver för att kunna hantera kriser. I pandemins tid har det blivit extra tydligt att besökssiffror är ett väldigt trubbigt mått för museernas relevans.

För fler argument, verktyg och mått rekommenderas därför OECDs Culture and Local Development: Maximizing the Impact. Guide for Local Governments, Communities and Museumshttps://www.oecd-ilibrary.org/industry-and-services/culture-and-local-development-maximising-the-impact_9a855be5-en

Klas Grinell

K.G. är docent i idéhistoria, föreståndare för Centrum för Europaforskning vid Göteborgs Universitet och kulturstrateg vid Kulturförvaltningen, Göteborgs stad.

Reflektion

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.