Utställningskritik #5 2020, Reflektion

Museerna i Fisksätra

I våras var jag nyfiken på några museer utanför Stockholm. Jag ville ta reda på om, och i så fall hur, tre till synes helt olika museer samverkar med varandra. När jag åkte hem var frågorna andra och av allvarligare slag. Strax efter mina museibesök drabbades Sverige av coronapandemin och mycket stannade av. Nu måste livet fortsätta. Frågor som kommit i skymundan måste åter få ta plats och museisverige måste mobilisera. 

Fisksätra ligger i Nacka, en av Sveriges rikaste kommuner. Saltsjöbanan som går dit passerar sjönära grosshandlarvillor och exklusiva nybyggen. Väl framme ändrar sig bebyggelsen. Här står rader av stora huskroppar byggda i början av 1970-talet. Fisksätra är Sveriges i särklass mest tätbefolkade tätort och har invånare från drygt 120 nationer. 

Mitt första besök blir på det kommunala museet HAMN. HAMN, eller Historiearvsmuseet i Nacka, började som ett EU-finansierat projekt. Målet var att ge utrymme för områdets historia från Vikingatiden till idag. 2014 öppnade museet i Saltsjö Pir, en nyrenoverad byggnad med restaurang och olika marina verksamheter. 

HAMN beskriver sig som ”Sveriges första slagfältsmuseum – museet som berättar historien på plats”. Till grund för utställningarna ligger gedigen forskning och arkeologiska utgrävningar. Museet har en basutställning som berättar om platsens historia, men också om Fisksätra idag. Utställningen rymmer inlånade föremål i säkerhetsmontrar, interaktiva stationer, sittplatser för att betrakta utsikten, fördjupande böcker i shopen och möjlighet att fika. Här finns med andra ord de flesta inslag som ett museum brukar ha, även såna som skvallrar om museets begränsade ekonomi. På HAMN vill man att besökaren ska titta, lära, känna, tänka, förstå, uppleva och upptäcka. Museet har en verksamhet vars ambitioner ligger på samma nivå som många etablerade museer. Jag återkommer till varför allt detta är viktigt att nämna.

Nästa besök är på Leksaksmuseet, som ligger i samma byggnad som HAMN. Leksaksmuseet beskriver sig som ett samlarmuseum och har funnits sedan 1980. Det låg tidigare vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm och har nu senast varit sambo med Spårvägsmuseet på östra Södermalm. De som besökt museet i dess tidigare lokaler kommer känna igen sig. I äldre vitrinskåp och montrar ryms mängder av föremål. Det är bilar, tennfigurer, dockor, Märklin, Star Wars och mycket annat. Att det är ett samlarperspektiv bakom museet råder nog ingen tvekan om. Leksaksmuseet drivs av Stiftelsen Hobby och Leksaksmuseum och presenterar sig som ett litet museum till yta och resurser men med fantastiska samlingar. En beskrivning som sammanfattar museet väl.

Efter att varit på de två museerna på norra sidan av Fisksätra var det dags att gå över Fisksätravägen till Fisksätra torg för att besöka Fisksätra museum. I två rum och kök ryms en verksamhet som är betydligt större. Fisksätra museum är tio år gammalt och har sedan 2014 legat vid Fisksätra torg. En mer central placering i området får man leta efter. Museet beskriver sig som ett kulturpolitiskt laboratorium som ”ska undersöka och konstnärligt gestalta vardagens villkor och livets stora frågor”. Eftersom museet är mer en samlande kraft än ett besöksmål är det som plats mindre intressant. I nära samarbete med Fisksätraborna och andra aktörer prövar man nya former för vad ett museum kan vara. Just nu pågår jubileumsutställningen ”Därför!”, som är en presentation av ett flertal projekt som museet har genomfört. Projekten är många och angelägna. När jag besöker museet pågår ett första möte om ett samarbete med studenter från Konsthögskolan.

Efter de tre museibesöken sätter jag mig ner och konstaterar att det inom en liten radie ligger tre väsensskilda museer. De drivs i olika former och med olika syften. HAMN är ett kommunalt museum med historisk förmedling som uppdrag. Man ska på ett tillgängligt sätt skapa intresse för historia, förmedla kunskap, locka skolor samt vara relevant för lokalbefolkningen. Leksaksmuseet är ett klassiskt samlingsmuseum med möjlighet att se en mängd föremål. Fisksätra museum är motsatsen. Här är processen, mötena och samtalen i fokus. Museet arbetar genom konsten och tillsammans med lokalsamhället med olika samhällsfrågor.

Det enda gemensamma är nog platsen. Och Nacka kommun. Jag börjar fundera på museernas förutsättningar. Hur är de egentligen?

Leksaksmuseet är en stiftelse. Bland sponsorerna nämns Nacka kommun, som uppger att man gett olika projektstöd under 2018 och 2019.[1] För 2020 har museet tilldelats ett verksamhetsstöd på 300 000 kr. På grund av covid-19 har den ekonomiska situationen för Leksaksmuseet blivit allt svårare.[2]

Det kommunala museet HAMN, som ter sig som ett typiskt historiskt/kulturhistoriskt museum, drivs till skillnad från vad jag trodde däremot inte alls av kommunen. Nacka kommun har lagt ut mycket på entreprenad, så även historieförvaltningen. För närvarande drivs HAMN av Stiftelsen Kulturmiljövård, som har ett femårigt avtal med möjlighet till förlängning två plus två år. Kommunens krav på verksamheten är höga, men förutsättningarna för att klara av den löpande driften är små.[3] Och det syns. Men det är inte det stora problemet. En upphandling styrs av de krav som beställaren, det vill säga Nacka kommun, ställer. Vad innebär det om den politiska viljan vill ändra historieskrivningen? Vad händer med principen om att politiker bör hålla ”en armlängds avstånd” till museet? Avståndet finns inte. En anbudsgivare som vill fortsätta sin verksamhet är inte en självständig röst. Vad händer om fler kommuner lägger ut museidriften på entreprenad? Är museilagen att betrakta enbart som en rekommendation? 

Det kan vara värt att nämna att Nacka kommun fick två anbud vid upphandlingen för driften av HAMN: dels från Stiftelsen för kulturmiljövård, dels från Libery Group AB. Företrädarna bakom det förlorande anbudet har ett engagemang i många tusen bolag i nästan trettio olika branscher. Tusentals av deras företag har upplösts på olika sätt. Detta bolag var nystartat vid anbudstillfället men är nu upplöst, likt många av de andra företagen.

Fisksätra museum har varit en röst mot olika politiska beslut i Nacka kommun. När politikerna beslutade att anlägga en simhall i Saltsjöbaden och inte i tätbefolkade Fisksätra gjorde museet i samarbete med ett lokalt simsällskap performance med torrsim och simundervisning på torget. Museet ifrågasätter varför en av Sveriges rikaste kommuner inte har Sveriges bästa skolor. Här kan grupper som normalt inte kommer till tals samlas och prata. Men möjligheten att planera verksamheten långsiktigt är i det närmaste obefintlig då det mesta bygger helt på engagerade ideella krafter. Museet söker ständigt olika bidrag, vilka sällan gäller för mer än ett år.[4] Finansieringen genom ständiga ansökningar till statliga kulturfonder, olika kulturstiftelser och Nacka kommun är osäker. I samband med pandemin har detta blivit särskilt tydligt. De finansierade deltagarprojekten har behövts senareläggas, vilket enligt den konstnärliga ledaren Amelie Tham har inneburit att projektstöden skjuts framåt. För att klara situationen har museet vänt sig till såväl lokalens fastighetsägare som kommunen för extra stöd, men inte ens fått svar.

Fisksätra museum vågar vara modiga och ifrågasätta handen som föder dem. Men samma sak gäller här, avståndet mellan politikerna och museet bygger helt på individers kampvilja och ork. En armlängds avstånd försvinner när en verksamhet har alltför osäkra finansiella förutsättningar. Även om Fisksätra museum fortsätter att problematisera och diskutera. 

När jag åkte till Fisksätra funderade jag på hur och om museerna samverkar när de ligger så nära varandra. När jag åker därifrån känns frågan inte längre viktig. Varför ska man syna museerna, när den avgörande makten finns hos politikerna? Här gäller det att ställa rätt frågor och rikta blicken mot makten. Hur kan en av Sveriges rikaste kommuner så ansvarslöst hantera kulturpolitiska frågor? Nacka kommun har lagt ut sina bibliotek på entreprenad, och kommunen har nyligen varit i blåsväder då kraven i en konstupphandling väckt reaktioner.[5] Den här utvecklingen är farlig. Vad skulle hända på museerna i Fisksätra om den politiska makten vill ha en annan historieskrivning än den rådande? Hur snabbt skulle texter ändras, filmer klippas om eller obekväma projekt läggas ner? Vi har redan sett detta hända på flera platser i landet. Museisverige måste bli en starkare röst i samhällsdebatten. Nacka kommun är ett av skälen.

Amanda Creutzer

A.C. är utställningsproducent.


[1] Lilla projektstödet, 2018: 18 000 kronor; Stora projektstödet omgång 2, 2018: 150 000 kronor; Lilla projektstödet, 2019: 25 000 kronor; Stora projektstödet omgång 2, 2019: 25 000 kronor; Verksamhetsstöd 2020: 300 000 kronor.

[2] Enligt Leksaksmuseets hemsida befinner man sig i en allt svårare ekonomisk situation på grund av covid-19. Då stiftelsen menar att statliga och kommunala stödåtgärder inte räcker har man initierat en insamling för att rädda museet.

[3] För Nacka kommuns krav på verksamheten, se https://www.nacka.se/4906f6/globalassets/uppleva-gora/dokument/kultur/hamn/10a_tjansteskrivelse_upphandlings-och_inriktningsbeslut_museet_hamn_2018-2022.pdf  samt Upphandlingsdokument KUN 2016/129. Enligt mailuppgifter från HAMNs chef Marie Svedin förs en dialog mellan museet och Nacka kommun angående förutsättningar med anledning av covid-19.

[4] Verksamhetsstödet från Nacka kommun var år 2018 130 000 kronor, år 2019 300 000 kronor och år 2020 300 000 kronor.

[5] För upphandlingen av driften av Nackas bibliotek, se https://www.nacka.se/nyheter-start/2017/06/nya-aktorer-upphandlade-for-nackas-bibliotek. För kontroversen kring Nacka kommuns konstupphandling, se http://kro.se/content/fri-konst-och-armlängds-avstånd-hotas.

Reflektion

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.