En avantgardistisk dröm som får besökaren att dansa

Rolf de Maré, en välbärgad mecenat i Stockholms konstvärld, mötte koreografen Jean Börlin genom den gemensamma vännen Nils Dardel. En kärlekshistoria och ett danskompani tog fart, och med start 1920 inleddes en intensiv period med över 2700 föreställningar under fem års tid. Rolf de Maré lockade med pengar och äventyr en grupp framstående unga dansare från Sverige, bland annat Jenny Hasselquist och Carina Ari, att under fem år turnera i Europa och USA. Hemmascenen var Théâtre des Champs-Elysées i Paris, vilken kom att bli ett nav för några av tidens mest nyskapande konstnärer.

Utställningen är gestaltad kronologiskt och tematiskt i fyra salar i Dansmuseets nedre del. En våning upp finns inlånade dräkter från Bibliothèque nationale de France i Paris. Besökaren möts i entrén av en befriande kort introduktionstext och en dramatisk scen i form av sönderrivet papper, inspirerat av filmen Entr’acte, vilken 1924 utgjorde mellanakten till baletten Relâche. Entréns upplevelse förstärks av en intim ljudsättning som är en del av det ljudverk som genomgående hörs i salarna och har specialkomponerats av Linus Hillborg, Karl Johannes Jondell, Theo Kentros, Brenda El Rayes, Viktor Sandström och Jerker Österlind, kompositionsstudenter från Kungliga Musikhögskolans konstnärliga kandidatprogram i elektroakustisk musik. Studenterna har handletts av Kim Hedås, lektor i komposition vid Musikhögskolan.

Första delen av utställningen omfattar bakgrund och uppkomst till Svenska Baletten i Paris. Vi ser influenser från Ryska Baletten, fotografier och brev som vittnar om Rolf de Marés och Jean Börlin möte samt dräkter, ljud och film. Jag rör mig sicksack mellan objekten, lutar mig nära de intimt skapade ”tittskåpen” i vilka oramade brev har monterats med små magneter, vilket förstärker skörheten och det taktila i materialet. 

I nästa rum får besökare passera en fiktiv teaterloge. Ett kontor är inrett med autentiska skisser, klipp och planscher, utspridda som mitt i ett arbete. Längs en vägg kan jag slå mig ner, läsa brev som skickats hem till Sverige och fördjupa mig i dansarnas livsöden. Ljud av steg hörs, och man får känslan av att befinna sig bakom kulisserna.

I nästa sal visas sju av de totalt 26 verk som Svenska Baletten satte upp. Formen inger en teatral närvaro, där vi rör oss mellan skärmar utformade som kulisser, med putsade och målade framsidor, medan baksidorna skvallrar om byggkonstruktionen med rått virke och synliga reglar. Känslan av ett intensivt myller av aktivitet infinner sig. Varje verk finns gestaltat som ett kollage, med lager på lager av originalskisser för kläder och dekor, tidningsnotiser, målningar, filmer, ljud och dräkter. En station som jag känslomässigt fastnar vid är Rolf de Marés anteckningsbok med den sista inskrivna föreställningar från 17 mars 1925. Senare inplanerade verk har suddats ut. 

Den sista delen av utställningens utgörs av historieskrivningen om Svenska Baletten. Efter att kompaniet hade upplösts sammanfattades dess gärning 1933 i ett museum i Paris som finansierades av Rolf de Maré. Här visas bland annat 16 scenmodeller med tillhörande ljud. Modellerna har fotografier som förebilder och har förmodligen skapats som just museiföremål. Materialet som visas i utställningen flyttades från museet i Paris till Stockholm, vilket lade grunden till Dansmuseet. 

Dräkterna, som blev kvar i Bibliothèque nationale de France i Paris, har för tillfället lånats in till Dansmuseet och visas en trappa upp. Jag slås av de enorma summor som måste ha varit i omlopp, inte minst för att ta fram alla exklusiva kostymer till de 26 uppsättningarna.  

Jag frågar utställningskommissarien Erik Mattsson hur processen kring produktionen har tett sig, såväl vad gäller urval ur Dansmuseets stora arkiv av artefakter som det praktiska samarbetet med externa aktörer.

Erik berättar hur hans bakgrund som forskare i teatervetenskap på Stockholms universitet har underlättat arbetet med att hantera stora mängder källor och material. 2017 började han utforska arkiven, vilket resulterade i 500 kortlistade föremål. (Det bör i sammanhanget noteras att ett föremål kunde vara 50 stycken anteckningsböcker.) Urvalet minskades senare till hälften, vilket nu presenteras i utställningen.

När förberedelserna övergick till faktisk framställning av utställningskoncept bjöds formgivarna Anna Gathu och Katarina Häll, samt utställningsproducent Helene Nilsson från Expology, in. Erik berättar att mötena många gånger bestod av tre timmars frågor och svar, ett ömsesidigt givande och tagande av idéer som förde samarbetet framåt. Ett av ledorden för dessa möten var ömsesidig respekt för respektive persons yrkeskunskap. När formen senare skulle färdigställas kopplades MTAB in i produktionen som tillsammans med museets egen personal platsbyggde allt i de olika salarna. 

Erik berättar att ett av kraven från museets sida var att stora glaspartier som fanns i lager sedan tidigare produktioner, skulle återanvändas. Detta resulterade i att montern för alla inlånade dräkter, inspirerad av teaterbyggnaders arkitektur och klädd i replikor av Légers fond till Världens skapelse, helt anpassades efter befintliga glasmått. Ekologiskt och ekonomisk smart i tidens anda. 

Ett bestående intryck av utställningen är hur jag som besökare förflyttar mig i salarna. Scenografin är skapad för rörelse, ett myller av föremål får mig att backa, komma nära, gå runt och komma tillbaka till samma punkt. Mitt rörelsemönster kan med lite fantasi liknas vid en dans. En dans i det intensiva muller av vittnesmål från Svenska Balettens högintensiva period av dramatik, kärlek och obegränsat med kapital som resulterade i en avantgardistisk dröm. 

Susanne Fessé

S.F är kurator och redaktör för Utställningskritik