Fyra pandemifrågor

1. Vilken har varit den största utmaningen för er organisation i och med covid-19?
2. Vilka är de största skillnaderna mellan hur er organisation jobbar nu jämfört med för ett år sedan?
3. Vilken är den största skillnaden för din del?
4. Har det blivit någon positiv effekt av pandemin för er del?

---

1. Den stora osäkerheten som rådde under våren 2020 i och med pandemin bidrog till stora utmaningar. Under våren var visningsverksamheten helt eller delvis inställd och vi var därför korttidspermitterade. När sedan reserestriktionerna lättade och smittspridningen gick ned i juni gällde det att snabbt starta upp säsongen med utbildning och fortbildning av guider samt att implementera nya säkra rutiner.
   
2. För att hjälpa till att motverka smittspridningen har vi genomfört flera förändringar. Normalt är det 15 gäster i varje visningsgrupp, men under pandemin har vi minskat antalet till åtta i varje grupp. Vi har också ändrat i själva upplägget av guidningen genom att våra guider inleder utomhus och avslutar med en frågestund utomhus. Vi har också fler fönster öppna när vädret medger och vi spritar handtag regelbundet. Varje guide har sin egen handspritsflaska och våra gäster har alltid tillgång till handsprit. Vi har även anordnat flera utomhusaktiviteter, exempelvis skaparhelg (stenhuggeri, graffiti, akvarellmålning, m.m.), barnteater och sedan finns det även cyklar och en roddbåt att nyttja.
   
3. Det är fortfarande svårt att planera inför kommande säsong, men vi räknar med att fortsätt genomföra visningar i små grupper. Detta är resurskrävande, men det är viktigt att alla tar sitt ansvar för att minska smittspridningen.
   
4. Vi hoppas att fler har upptäckt att det finns mycket att besöka och uppleva i Sverige.

---

1. Det har varit många utmaningar men den största är nog ovissheten och oron, med allt från hälsan till att både planera en verksamhet och samtidigt vara beredd på att avbryta och ställa om.
   
2. Vi är numera ett mindre team och arbetar över avdelningsgränserna för att kunna hålla igång museet och restaurangen. Det har gjort att vi alla kommit närmare varandra och fått en större förståelse och insikt i varandras uppgifter. Vi har blivit mindre sårbara utan att för den skull ha gjort avkall på det entreprenöriella.
   
3. Med nya utmaningar nästan varje dag så har varit svårt att navigera i det här. Samtidigt som jag, som ledare, ska ta hänsyn till både personal och samhället, behöver jag även säkerställa verksamhetens fortlevnad. Och allt med respekt för situationen.
   
4. Ja faktiskt. Vi har blivit ännu mer kreativa genom att ständigt hitta lösningar och nya idéer och erbjudanden. Flera av dessa kommer vi att fortsätta med, och utveckla, den dag som samhället återgår till det normala. Trots all oro med permitteringar och ovisshet så upplever jag att teamet är starkare och mer samspelt än någonsin. Så när det vänder, ja då är vi riktigt bra rustade.

---

1. Till följd av 500-regeln slutade besökarna att komma mer eller mindre över en natt. Vi gick från de bästa besökssiffrorna någonsin till inga alls. För Tekniska, som är en privat stiftelse och beroende av entréintäkterna, innebar det en akut likviditetsbrist. Det var tveklöst den största utmaningen för oss. Tack vare snabba och stora besparingsåtgärder, hårt jobb och bra stöd från regeringen har vi klarat det bra. Vi har en ekonomi i balans och verksamheten är planeringsbar igen. Men vi är hälften så många som jobbar på Tekniska nu. Vi har inga timanställda och 10% av de fast anställda har fått sluta. Med respekt för de nödvändiga åtgärderna så har vi tillsammans som organisation hanterat den första utmaningen bra. Professionellt och med stort lugn. I längden har det dock varit, och är, utmanande att vara beroende av korttidsarbete som i början var ett bra stöd. Det är inte en bra stödform som den är konstruerad.
   
2. Tekniska är i en stark utvecklingsfas sedan flera år. Vi ställde oss mentalt i en tänkt framtid och gjorde en omställning av verksamheten utifrån det. Vi har skapat utrymme för nödvändiga förändringar, gjort få men medvetna satsningar och har nu en ny organisation som vi jobbar med. Vissa delar av samlingsförvaltningen har vi dock tyvärr fått pausa under några år, men det är något vi bör klara under en kortare tid.
   
3. Jag saknar publiken. Dem vi finns till för. I längden är det inte bra för ett samhälle med stängda kulturinstitutioner. I övrigt är det den operativa ledningen av verksamheten som är den största skillnaden. Det finns en risk att bli fast i det absoluta nuet när resurserna är mycket knappa. Det är här det blir problem när stora delar av medarbetarna är permitterade.
   
4. Ja, vi fick mycket snabbt ut ett brett digitalt utbud. Vi har också tagit stora kliv i omställningen av verksamheten som annars skulle tagit år att genomföra.

---

1. Inledningsvis handlade det mycket om att tillhandahålla rätt information i rätt tid till rätt personer samt invänta beslut. Nu handlar det om att hålla ut, vilket är en påfrestning för alla. Personalen saknar kollegor och det dagliga mötet i korridorer. Vissa arbetar ensam i liten lägenhet som inte är anpassad för arbete, andra trängs med övriga familjemedlemmar och det är klart att det är påfrestande att utföra sina ordinarie arbetsuppgifter i längden.
   
2. Produktionerna rullar på som vanligt, men med vissa förseningar på grund av sjukdom internt eller hos externa leverantörer. Personalen som jobbar med publika möten har fått ställa om och anpassa arbetsuppgifter efter rådande läge. Vi har inte ställt in utan ställt om.
   
3. Jag har tätare kontakt med medarbetare genom avstämningar via Teams. Jag har initierat gemensamt Teams-kaffe varje dag med de som jobbar hemifrån på min enhet och försöker regelbundet stämma av den fysiska och psykiska miljön hos medarbetare. Vid behov ordnar vi med hemleverans av teknik och kontorsstol etc. Efter sex månader börjar kroppen ta stryk om man sitter fel, vi uppmanar till att variera arbetsställning, röra på sig fysiskt, ta promenader på lunchen etc. Man får hålla extra koll på att de som är på museet håller distans, att det finns handsprit och munskydd tillgängligt. När det gäller organisatoriska frågor har vi jobbat med tidsplaner, budget och resurser utifrån olika tänkbara scenarier. Detta har förstås tagit mer administrativ tid än vanligt.
   
4. Vi har blivit mer digitala, fått mer kunskap om hur vi genomför digitala möten och hittat nya sätt att arbeta. Vi har snabbutbildat värdskapet till att grundregistrera föremål i samlingarna. Vi arbetar över enhetsgränserna och ser hur vi kan stötta varandra. När fler jobbar hemma blir det mindre pendlingstid, vilket är en bra sak för miljön!

---

1. Den största utmaningen har nog varit den ekonomiska. I och med att Statens maritima och transporthistoriska museer är beroende av intäkter från Vasamuseets besökare (varav ca 85% är utländska besökare under ett normalår) slog det så hårt mot ekonomin med uteblivna intäkter att 39 personer blev uppsagda. Det innebär ett kunskapstapp för organisationen, som dessutom kommer bli långvarigt.
   
2. En stor skillnad är att många arbetar hemifrån och det gör sammanhållningen sårbar, även om det finns möjlighet att mötas digitalt. Tidigare hade vi en god ekonomi, men nu får vi tänka om i stora delar av verksamheten. Saker som har varit möjliga är det inte längre på samma sätt.
   
3. Jag tillhör de 39 som blev uppsagda i juni och eftersom jag har lång uppsägningstid passar jag på att kompetensutveckla mig genom universitetskurser online. Det finns inte så många utannonserade tjänster i den här regionen just nu, vilket kanske beror på osäkerheten om hur pandemin utvecklar sig. Jag hoppas dock att också jag behövs någonstans! 
   
4. Just nu ser jag ingen positiv effekt av pandemin, men om du frågar mig igen om ett par år kanske jag svarar annorlunda.

---

1. 2020 började med förberedelser inför den årliga vintermarknaden. Museet anordnade 58 programpunkter och över 1 500 personer deltog. Under marknadsveckan besöktes museet av ungefär 10 000 personer. Efter marknaden började en ny verklighet. Covid-19 gjorde innebar nya städrutiner, varningsskyltar, inställda programpunkter, möten och resor. I mitten av mars beslutade vi att hålla stängt på lördagar under våren, då sjönk besökssiffrorna kraftigt. I april och maj höll vi helt stängt. 
   
2. Vi har haft fokus på olika websatsningar, vilket känns positivt. Vi har hunnit sånt vi vanligen inte hinner, såsom att olja golv, rensa förråd och städa. Museet öppnade åter i början av juni och höll öppet varje dag under sommarsäsongen vilket flera turistföretag i Jokkmokk uttryckt sin tacksamhet över. 11 000 besökte museet under sommarsäsongen, jämfört mot 24 000 år 2019. Trots lägre besökssiffror är det något bättre än för flera andra museer. Totalt under 2020 har museet haft lite över 30 000 besökare mot vanligen cirka 50 000 besökare.
   
3. Hösten har också präglats av många omställningar. Arbetet med en utställning om tvångsförflyttningar fortgår, men arbetet har fått anpassas. Exempelvis fick intervjuerna senareläggas då många informanter tillhör riskgruppen. Låga besökssiffror och hårdare restriktioner från Folkhälsomyndigheten ledde till att vi åter stängde museet för besökare i slutet av november och höll stängt året ut. Under december erbjöd vi endast öppet för bokade smågrupper. 
   
4. Så här års är vi vana att ha fullt upp med att förbereda vintermarknaden men under hösten beslutades att vintermarknaden 2021 skulle bli digital. Istället för våra normala marknadsförberedelser började vi planera och förbereda digitala utställningsvisningar och programpunkter med förinspelat material. 

---

1. Två saker. Ekonomi och säkerhet. Jamtli har cirka 200 000 besökare per år och drar normalt in en stor del egna intäkter. Mycket tid från museiledningens sida har därför lagts på att säkra ekonomiska medel från regeringens stödpaket och från regionen för att kunna behålla status quo. Att kunna ta emot besökare på ett coronasäkert sätt och att nå ut med att museet faktiskt varit öppet periodvis på olika tider för olika grupper har varit en utmaning. En kortare sommarsäsong gick att genomföra med anpassning av antal besökare, men nu är museet stängt helt till 28 februari. Som jag ser det nu är den största utmaningen framöver att komma igen efter coronakrisen. 
   
2. Nu är det en känsla av avvaktan och samtidigt ständig anpassning till nya rekommendationer. Beslut ändras snabbt, vilket är nödvändigt i det läge vi befinner oss i, men tyvärr har det inneburit mer av envägskommunikation från ledning till personal. Jamtli har varit en kreativ arbetsplats med ett öppet diskussionsklimat men som en följd av distansering och korttidsarbete har arbetsklimatet förändrats. När inga egna produktioner skapas blir det det traditionella museiarbetet, till exempel vårdandet av samlingar, som utförs. Det behövs förstås, men det som drar publik och framtida intäkter såsom nya utställningar, program och pedagogisk verksamhet läggs på is. I grunden är det museets publik som förlorar på det.
   
3. Jag blev av med jobbet, ett arbete som jag verkligen brinner för och lagt ner min själ i. Det tar hårt. Jamtlis utställningssektion lades ner från ena dagen till den andra, utan att vi i teamet ens bjöds in till samtal eller möte kring möjliga alternativa lösningar. Därpå följde en intensiv facklig förhandling där DIK lyckades förhindra uppsägning. Jag anser att det hade varit ett ypperligt tillfälle att istället ge museipersonal tid att planera långsiktigt inför framtida utställningar, program och projekt samtidigt som krisarbetet pågick. Nu står allt stilla i en Törnrosasömn och personal har permitterats, varslats och sagts upp. Personligen tycker jag att ”arbete under permittering” vore ett alternativ. Museipersonal är också kulturarbetare, så kanske det hade kunnat ha förhandlats fram en speciell klausul om stöd till museipersonal.
   
4. Jag tycker närvaron i sociala medier utvecklats positivt, till exempel med korta webvisningar och filmer från arbetet bakom kulisserna på museet. Det gäller inte bara för Jamtli utan generellt för ett flertal museer nu under pandemin. Jag tycker också att det existentiella värdet av kulturupplevelser och betydelsen av kulturarbetares jobb har lyfts på ett tydliggörande sätt i media och i den allmänna debatten. 

---

1. Att säkerställa museimiljön för både besökare och medarbetare. Men också att beslut har behövt tas så snabbt.
   
2. Jag är chef på museet sedan januari 2020 och hann bara arbeta några månader innan covid-19 drog igång. Vi höll öppet hela våren och sommaren men utan program inomhus. Jag tror att vi alla arbetar lite närmare varandra, projekt- och innehållsmässigt. Men också längre ifrån rent fysiskt, fler arbetar på annan ort, och det går bra. Vi styrde rätt snabbt om till att fokusera på digitala presentationer när visningarna ställdes in i mars. Tröskeln att kliva över till snabba, korta digitala produktioner, att våga och pröva, tror jag hade tagit oss flera år om vi inte haft pandemin. Vi arbetar under året med en omorganisation och de nya funktioner vi nu söker är präglade av våra lärdomar på framför allt det digitala planet.
   
3. Ett nytt jobb förstås, men också att jag kastats in i verksamheten mycket snabbt. Vilket jag faktiskt tror blev en fördel. Jag upplever att vi alla kavlade upp ärmarna och har arbetat fokuserat med det som har varit akut för tillfället.
   
4. Det digitala steget, som är en pedagogisk utveckling för oss. Fokuseringen, lite av en nystart. Sörmlänningarna och svenska turister har upptäckt oss, också i och med att vi blev Årets museum i september. Vi slog besöksrekord mellan juli och oktober. Vi har med oss tillgänglighet och på vilket sätt vi når ut. Utomhusperspektivet är med på ett mer påtagligt sätt i planeringen nu – medarbetarna tog på kort tid fram ett omfattande fysiskt och digitalt tillgängligt utomhusprogram till sommaren. Vi har också med oss en vetskap om oförutsägbarhet, vilket är nyttigt. Vi sparar tid när vissa möten i regionen kan göras digitalt. Men inget ersätter det fysiska museibesöket eller ett möte människor emellan. Det digitala utbudet är dock ett bra och viktigt komplement.

---

1. Utan tvekan ekonomin. Vi har haft ett otroligt ansträngt år. Fram till sommaren befarade ledningen att museet skulle behöva försättas i konkurs. Som en effekt av museets ansträngda ekonomi blev cirka 40% av personalen permitterad. Många fick förändrade arbetsuppgifter. I princip alla som arbetar med utställningar har arbetat med andra uppgifter, exempelvis entré, städ, m.m. Nu är vi i ett läge där vi har en stor arbetsskuld i den ordinarie verksamheten, projekt har pausats eller ställts in. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi är i fas. Gotlands konstmuseum är tills vidare helt stängt. Detta gjordes redan innan covid-19 på grund av akuta renoveringsbehov och anpassningar till samtida krav på god arbets- och bevarandemiljö. Alla pengar som avsatts till utredningsarbete i form av externa konsulter har dragits in för att rädda museets ekonomi. Detta har gjort att hela arbetet med konstmuseet mer eller mindre varit pausat sedan i mars. Alla tillfälliga lösningar och projekt som planerats för att i mesta möjliga mån ersätta det fysiska konstmuseet har dragits in. Detta är ett stort hot mot hela öns konstliv, då konstmuseet varit en av få mötesplatser och scener för samtida och historisk konst. 
   
2. Jag skulle inte säga att det är någon förändring alls. De förändringar som gjorts under året har alla varit för att rädda ekonomin. Ledningens tanke är att vi ska återgå till ett innan covid-19-läge. Det jag skulle kunna säga är en förändring är att ledningen knutit till sig verksamhetsfrågor ännu mer än tidigare. Vi har fått en mer toppstyrd organisation med begränsat utrymme att verka i.
   
3. I princip pausades alla mina ordinarie arbetsuppgifter mellan april och oktober. Nu upplever jag en stor press att hämta in förlorad tid. Återuppta projekt och kontakter. Det går snabbt att pausa och avbryta, men att starta upp är väldigt tidskrävande. Många av de som jag samverkar med både internt och externt sitter i liknande situationer vilket gör att det blir ännu svårare att få fart på verksamheten.
   
4. Vi har utvecklat våra digitala plattformar. Vi har med stor framgång arbetat med digitala visningar som involverat många kompetenser på museet. Vi har arbetat både med livevisningar och förinspelade visningar. Vi har kunnat visa samlingar som annars aldrig kan tillgängliggöras för besökare. Vi har kunnat genomföra stadsvandringar och konstvandringar på platser som i vanliga fall inte går att visa. Vi upplever att vi har lyckats nå målgrupper som i vanliga fall inte besöker museet. En kollega som lagade sin bil blev igenkänd av personal på bilverkstan, ”är det inte du som är den där historieberättaren, jag har aldrig varit på museet, men det här var väldigt intressant.” Region Gotland har äntligen visat att kulturen spelar en central roll för samhället. Region Gotland är Sveriges minsta region med begränsade resurser. Men man har verkligen varit genuint intresserad och bekymrad för kulturlivet på ön. Det har bjudits in till många möten där regionen varit lösningsorienterad. För några dagar sedan fick museet ett extra tillskott på 4.5 miljoner från regionen. Pengarna ska läggas på budgetunderskott, utvecklingsarbete och konstmuseet. Förhoppningsvis kan regionen behålla sitt nya förhållningssätt till kulturen och än mer utveckla den samverkan som uppstått. 

---

1. Det finns naturligtvis många svar på den frågan, men att behöva ställa in så mycket programpunkter i verksamheten har varit den tydligaste effekten utåt sett. Vi har under året flera stora arrangemang, exempelvis midsommarfirande, spelmansstämma, internationella festen och julmarknaden som vi inte kunnat genomföra. Även två stora utställningar har blivit färdiga utan att vi kunnat ha vernissage. Museet har varit öppet fram till mitten av november då vi stängde, men med begränsningar på antalet besökare under stora delar av året.
   
2. Numera jobbar vi så mycket som möjligt i digitala kanaler för att undvika att träffas fysiskt. Alla som har möjlighet ska jobba hemifrån. Inga tjänsteresor ska genomföras om det inte är absolut nödvändigt. Vi som är kvar på arbetsplatsen ska hålla oss ifrån varandra så mycket som möjligt och har begränsningar av antalet personer som får träffas i lokalerna. I stort sett alla interna möten sker i digital form.
   
3. Jag som jobbar företrädesvis med utställningar tycker att den största skillnaden är att de personer och företag som vi samarbetar med inte har kunnat komma hit till museet. Vi har haft externa producenter och formgivare till de två stora utställningar som vi producerat, och att inte kunnat träffas här på plats har varit en utmaning. I vanliga fall träffas man flera gånger i lokalerna för att tillsammans gå igenom varje del av utställningen och räta ut frågetecken, men nu har vi som varit på plats i lokalerna hela tiden fotat eller livefilmat när vi är i lokalen för att förse producent och formgivare med uppdateringar. Sedan önskar man naturligtvis att få möta vår publik igen i utställningarna.
   
4. Den positiva effekt som vi tar med oss är väl att den digitala omställningen har gått betydligt snabbare på grund av pandemin. Vi jobbar till exempel med digitala visningar av våra utställningar. Jag tycker också att vi har blivit kreativa i våra försök att hitta lösningar för att anpassa oss till pandemins utmaningar. Vi hade en julutställning i flera fönster på vårt friluftsmuseum som blev oerhört populär då människor ville kunna komma ut och göra något på ett coronasäkert sätt. Den hade varit uppskattad ändå, men jag tror att den fick lite extra skjuts av pandemin.

Amanda Creutzer

A.C är utställningsproducent