Havets varuhus och favelans dröm

Jag ömmar för små museer. Gärna privata, gärna drivna av en smula egensinniga amatörer. Likt den tyska forskaren Angela Jannelli kallar jag dem ”vilda museer”. Det är i dessa museer man kommer närmast det som jag anser är kärnan i vår kärlek och galenskap i förhållande till tingen och deras konsumerande, samlande och bevarande. I en museivärld som i utställningshänseende blir alltmer likriktad och där krav på lux (det ska vara mörkt), klimat och säkerhet har gjort det nästan omöjligt att skapa intressanta, gripande utställningar, är det oftast i de små museerna som man hittar originaliteten, påhitten, de sociala experimenten och upptågen. Dessa museer är en egen genre, och museimyndigheter ska hålla tassarna borta från att försöka ”professionalisera”, det vill säga tukta, dem. Ett gott exempel på ett (halvprofessionellt) privat museum är det lilla DDR-museet i Berlin, som uppvisar ett autentiskt vardagsrum från DDR-tiden. När jag var där bevittnade jag hur en tant kom in med en stor kasse ur vilken hon grävde upp autentiska föremål som hon, när personalen tittade bort, ställde i vardagsrummets hyllor. Ett sant museum för ”folket”! 

Men nu tänkte jag berätta om ett par musei-minnen som dök upp i detta sammanhang på grund av sin originalitet. Det första är från Dagö (Hiiumaa) i Estland 2017, och det andra från en favela i Rio de Janeiro 2013. Det första museet heter Mere Kaubamaja, som betyder ”Havets varuhus”. Museet hade byggts upp av lokala krafter, och en av dem visade upp det för vår forskargrupp. Han var en pensionerad, kamouflageklädd officer från Sovjettiden (Sovjet hade besatt och bestyckat Dagö) och var passionerat förtjust i att samla ihop och visa upp öns lämningar. Det var å ena sidan militärt skrot jämte byggnader i terrängen såsom underjordiska bunkrar och gångar, å andra sidan sånt som havet hade sköljt upp på stränderna. Bägge delarna hade fått varsitt litet museum (på bilden: militärskrot) som mannen entusiastiskt visade upp. 

Mere Kaubamaja består således uteslutande av det konsumtionssamhällets vrakgods som folk har kastat eller tappat i Östersjön. Syftet är miljömässigt, att skapa medvetenhet om att det vi kastar bort i allmänhet inte går upp i rök, utan bara finner en annan plats, en annan form. Museet är uppbyggt som en butik. Där finns en avdelning för hushållsartiklar (på bilden: ”Majapidamistarbeid”) och byggverktyg (på bilden: ”Ehidustarbeid”), en avdelning för skor, skönhetsartiklar, matförpackningar, flaskor och post (flaskpost), och till och med en avdelning för benknotor. Här finns i stort sett allt. Och Östersjön är ändå relativt ren. Detta är bara en mikroskopisk del av det avfall som flyter runt i världshavens gigantiska soptippar.

Jag intresserade mig för detta lilla Havets varuhus eftersom jag i decennier har talat (och också skrivit) om att vi när vi definierar kulturarv också måste tala om det materiella arv som vi gör oss av med; allt det som vi uttryckligen inte velat samla och spara och visa upp för våra efterkommande. Men som ändå finns kvar. Konsumtionssamhällets baksida. Museets diametrala motpol. Bådadera är depåer av samlad materiell verklighet. Det ena värderar vi högt, vårdar och visar upp. Det andra vill vi inte veta av, inte se, inte röra. För där finns våra hemligheter. Våra bortkastade liv och drömmar. Resterna av våra vardagliga sorger och glädjeämnen. 

I Havets varuhus finns bara skalen kvar av de förnödenheter som varit i människans tjänst. Grejer som vi donat med. Människorna själva är borta. Soporna utgör ett slags konsumtionssamhällets och kulturarvets röriga undermedvetna som pockar på vår uppmärksamhet. De största soptipparna i världen syns från rymden, likt pyramiderna och kinesiska muren. Snacka om kulturarv. Soporna utgör ett slags mänsklig vildmark, en punkt där tiden egentligen har upphört eftersom skrot från alla tider kan ligga samlade på en kvadratmeter. Icke uppordnat okontrollerat kaos, där museet istället är ett mönster av ordning och kontroll. Sen täcker vi över alltihop med jord och tror att det är borta. Men vänta bara när en arkeolog om 500 år sticker spaden i högarna. Här, och inte på museet, avslöjas sanningen om våra liv. Museet representerar det som är ”vårt”, soptippen det som inte längre är vårt. Havets varuhus är någonting mitt emellan. Se och begrunda.

Innan mitt spaltutrymme tar slut vill jag nämna ett helt annat slags ”vilt” museum, som ligger i favelan Cantagalo på ett brant berg mellan Copacabana och Ipanema i Rio de Janeiro. Det hela startades av Carlos Esquivel alias Acme, en självlärd graffitikonstnär som är född och uppvuxen i slummen. Vi möttes av en slump på Copacabana. Han visade oss runt i favelan som han, och sedermera flera andra, hade börjat utsmycka. Genom konsten väcktes en självkänsla som aldrig hade funnits där. Tanken var att försöka höja favelans rent konkreta livsbetingelser och status och därigenom skapa en plats som man trots misären kunde bo på med högburet huvud. Ett gemensamt ”museum utan väggar” växte fram. Allt fler anslöt sig, och med hjälp av staden grundades ett ”riktigt” museum mitt i favelan. Museu de Favela blev ett nav för mångsidig kulturell verksamhet i området och inbegrep allt från hantverk och konst till att lära barnen läsa. Här presenterades också levnadsberättelser om de cirka 20 000 människor som bor på denna trånga bergssluttning. Området har i liten skala kunnat öppna för turism, vilket genererar inkomster som använts bland annat till att förbättra infrastrukturen. Detta, tänkte jag under mitt besök i Cantagalo, är ett underbart exempel på museets betydelse i lokalsamhället och på den ”sociala museologi” och ekomusei-tanke som genom International Movement for a New Museology (MINOM) har blivit så viktig i Sydamerika. Dessa museer används till att bekämpa samhällets orättvisor och utveckla lokalsamfundet. Genom Museu de Favelas aktiviteter hade människorna i området kunnat börja drömma om ett bättre liv.

Vidare läsning

Candlin, Fiona: Micromuseology. An Analysis of Small Independent Museums (2017).

Jannelli, Angela: Wilde Museen. Zur Museologie des Amateurmuseums (2012).

Smeds, Kerstin: ”De gudomliga tingen – drama i tre akter”, i Brita Brenna och Karin Marie Fjeldstad (red.): Kollektive identiteter, ting och betydninger (1997).

Smeds, Kerstin: ”Det gudomliga skräpet – om jaget, tingen och evigheten”, i Brittmari Wikström (red.): Flykten från vardagen. Föredrag vid seminariet ”Flykten från vardagen” arrangerat av Ålands sommaruniversitet, folkloristerna vid Åbo Akademi och Nordens institut på Åland 25-26 augusti 1994 i Mariehamn (1995).

Smeds, Kerstin: ”Metamorphoses of Value in the Battle between Preservation and Allowing Decay. A New Museological Approach”, i Ann Davis and François Mairesse (red.): Nouvelle tendances de la museologie/New Trends in Museology (2015).

Smeds, Kerstin: ”Tankar kring det museologiska företaget”, Nordisk Museologi 2 (2002).

Kerstin Smeds
K.S. är historiker och professor emeritus i museologi vid Umeå universitet.