Första artikeln i serien ”Pärlor ur arkivet” är vald av Utställningskritiks chefredaktör Susanne Fessé.


För att belysa vikten av att kritiskt granska vår egen tidskrift har jag lyft fram artikeln ”Fem punkter för att utveckla utställningskritiken” av den norska skribenten och utställningskonsulten Hege Børrud Huseby. Jag har läst texten många gånger. Dels som en kompass för och påminnelse om min roll som kritiker. Dels som en uppmaning till att ta utställningsmediet på allvar som en autonom del i konst och museivärlden Genom att analysera recensionerna i UEForums årsbok 2011 tar Børrud Huseby fram fem punkter kring hur vi kan utveckla utställningskritiken. Dessa punkter kan liknas en handbok för kritiker i genren. Hege Børrud tar bland annat upp frågan om svårigheterna med att skriva om en utställning i sin helhet, vilket kan bli allt för generellt, och uppmanar istället till att välja ut en del av utställningen att gå djupare in på. Därtill uppmanar hon kritikerna att sätta utställningen i ett samhälleligt och utställningshistoriskt perspektiv. Artikeln, som är en sammanfattning av den föreläsning som Hege Børrud gav på Museernas vårmöte 2013, är översatt av Pia Cederholm.

Fem punkter för att utveckla utställningskritiken

På Museernas vårmöte i Stockholm i maj anordnade UEForum ett mycket uppskattat seminarium om utställningskritik. Inbjuden som föreläsare var Hege Børrud Huseby. Här publicerar vi ett sammandrag av hennes föreläsning ”Utställningskritiken som motor – hur vara en motor för utställningskritiken?” 

Utställningskritik för olika målgrupper

En recension av en utställning kan självklart vara allt från en kort värdering i en tidning till en lång akademisk analys i en tidskrift. Kanske kan man tala om tre huvudkategorier av utställningskritik/utställningsrecensioner:

1. tidningsrecension

2. recension/kritik i facktidskrift

3. akademisk utställningskritik

Fokus kommer här att läggas på recensioner och kritik i facktidskrifter. Det är den typ som det skrivs mest av i dag, och det är utställningsrecensionen så som den ser ut i UEForum och i norska Museumsnytt. Det är recensioner som vänder sig till personer som arbetar praktiskt med utställningar och som är särskilt intresserade av detta medium. Om vi vill utveckla utställningskritiken är det naturligt att utgå från den sortens utställningsrecensioner. Det är den vi är bekanta med och den kan utvecklas i båda riktningarna – både till enklare och kortare tidningsrecensioner och till en mer komplex, teoretisk och akademisk utställningskritik. 

Ett analysverktyg och ett utkast till en modell för utställningskritik

För att undersöka hur de utställningsrecensioner som faktiskt skrivs ser ut har jag gjort en enkel analys av recensionerna som finns tryckta i UEForums årsbok för 2011. Det jag ville ta reda på var vad som egentligen står i recensionerna. Vad fokuserar recensenterna på?

Som verktyg för analysen har jag skapat en översikt över olika sorters innehåll som kan förekomma i en recension, allt sorterat under kategorierna beskrivning, kontext och värdering.

1. Beskrivning

av form (1a)

av innehåll (1b)

av koncept (1c)

av besökarens upplevelse (1d)

2. Kontext

produktionskontext (2a)

utställningshistorisk kontext (2b)

samhällsaktuell kontext (2c)

museets önskemål och agenda (2d)

3. Värdering

av form (3a)

av innehåll (3b)

av koncept (3c)

av besökarens upplevelse (3d)

av värnandet om ev. samhällsuppdrag (3e)

av utställningens världsbild/historiesyn (3f)

av utställningens aktualitet (3g)

Jag har här börjat identifiera olika inslag i en utställning som man kan beskriva, kontextualisera och värdera. Utställningar är dock komplexa, multimediala verk så det finns mycket att ta av. Därför är detta inte alls tänkt som ett facit eller en fast mall; man skulle kunna lägga till många fler punkter under varje kategori. Men modellen bygger på idealet att recensenten observerar, sätter in det som observerats i en kontext och värderar utställningens helhet i ljuset av kontexten med hjälp av några ideal.

Utställningskritiken som motor för utställningsmediet

Det finns i synnerhet tre sorters fokus jag tror att man behöver ha i recensioner för att utställningskritiken ska kunna fungera som en motor för utställningsmediet och för museerna.

Dessa tre är:

1) Att man tar mediet/genren på allvar.

Utställningar är ett tredimensionellt medium: föremål (ofta unika och historiska sådana) spelar en central roll, de innehåller ofta originaldokument, flera olika medier används och alla komponenter blandas med och refererar till varandra. I utställningar hittar vi grepp som hämtats från andra medier och genrer, men utställningen fungerar trots det på sitt eget sätt, enligt sina egna spelregler. Till exempel är besökarnas rörelsefrihet och föremålens relation till en verklig händelse, person eller tidsperiod något som är unikt för utställningar.

2) Att man sätter in utställningen i en utställningshistorisk kontext.

Recensenten bör kunna uttala sig om följande frågor: Har något av detta gjorts tidigare? Är detta ett nyskapande projekt? Vilken sorts utställning har man försökt åstadkomma? Är den typisk för det här museet eller för den här formgivaren?

3) Att man tar museernas underliggande samhällsuppdrag på allvar.

Det går inte att komma ifrån att museerna har andra krav att förhålla sig till än oberoende konstnärer, författare eller filmskapare. Man kan inte recensera en utställning utan att vara medveten om det.

Bland annat är det dessa tre aspekter som jag tagit avstamp i när jag studerat recensionerna i årsboken 2011. Generellt finns det mycket som är bra. Det är levande texter som ger mig en känsla av att ha sett väldigt många av de utställningar som visades i Sverige under 2011. Jag tycker att recensenterna är bra på att beskriva utställningarna, beskriva sin egen upplevelse av utställningen samt fokusera på utställningens aktualitet och relation till allmänna samhällstendenser. Med utgångspunkt i analysen av recensionerna vill jag lyfta fram fem punkter som jag ändå menar är viktiga att arbeta med för att utveckla utställningskritiken. 

1. Kritik eller omdöme?

Den första kommentaren jag har hänger ihop med förmågan att ta mediet på allvar och att ta sin roll som recensent på allvar. Jag har lagt märke till att många av recensionerna börjar med en introduktion till temat eller med bakgrundsinformation till utställningen, utan att redovisa om detta är information man får i själva utställningen. Recensenten blir på det viset själv en historieförmedlare, och jag börjar undra om skribenten utöver utställningsbesöket har läst in sig extra mycket på temat eller om alltsammans verkligen hör till den kunskap man får del av ifall man går och ser utställningen. I många av recensionerna saknar jag meningar som ’Utställningen berättar historien om … på det och det sättet.’ Eller ’I utställningen får du kunskap om … när du läser texterna/ser filmen/tittar på föremålen.’

Enligt min uppfattning är det inte recensentens uppgift att i generell mening berätta om tematiken utan i stället att mer specifikt beskriva hur utställningen presenterar tematiken eller historien. Annars blir det genast mer av ett omdöme än en kritik av verket. 

2. Att säga något övergripande om utställningen och konceptet

Nästa kommentar hör också ihop med förmågan att beskriva utställningen som ett enhetligt verk. Jag tänker mig att en god recensent ska kunna sammanfatta utställningens kärna på några få rader och ge en översikt över utställningen som verk. Man måste då lyfta blicken och försöka beskriva konceptet.

Ett av bidragen som jag särskilt lade märke till var Irène Karlboms recension av Avtryck – ting, tid, minne på Västmanlands läns museum. Karlbom har skrivit en kort och koncis artikel som kommer in på både form, innehåll, idé, pedagogik och texter. Hon har några meningar som ger läsaren överblick, som summerar och skapar en snabb karakteristik av utställningen.

”Avtryck är en färgstark och kompakt utställning som står i stark kontrast till den stora vita entrén med café och butik.” 

”Utställningen har ett filosofiskt anslag och handlar mycket om själva museisamlandets och historieintressets essens.” (s. 42)

Ett annat exempel på en välfunnen sammanfattning finner man i Märta Hedvalls recension av utställningen Jäärnvägars:

”Kronologiskt, med hjälp av text och föremål, följer man järnvägens utveckling med start i tiden före lokomotiv och fram till i dag. Norrland är utgångspunkten och perspektivet är folkets.” (s. 64)

Jag tycker att de här två meningarna säger mycket om vilken sorts utställning det handlar om.

Eva Persson insåg att utställningsmediet behöver diskuteras på allvar och hon gjorde också något åt det när hon grundade UtställningsEstetiskt Forum 2005.

3. Utställningshistorisk kontext

Som jag nämnde menar jag att om vi ska lyfta utställningskritiken kan det vara fruktbart att i större utsträckning betrakta utställningarna i en utställningshistorisk kontext. Den utställningshistoriska kontexten är kanske inte så viktig i en kort tidningsrecension men i ett mer specialiserat forum tycker jag att man bör pröva att sätta in utställningen i en utställningshistorisk kontext för att kunna ta mediet och genren på allvar. På det sättet kan vi använda utställningskritiken för att se historiska linjer och lära upp varandra, och genom recensionen bidra till att bygga upp en tradition. 

Eva Persson är en av få som gör detta i årsboken 2011, i recensionen av utställningen om Marie Curie. Hon skriver:

”Överhuvudtaget når utställningens olika texter, redigerade av museets tjänstemän, inte upp till installationernas och ljusdesignens artistiska nivå. Denna diskrepans mellan populärvetenskaplig text och konstnärlig rumsgestaltning är inte ovanlig i de många museiutställningar som idag vill förnya formspråket. Ambitiösa producenter som anar problemen kompletterar museets egna texter med inbjudna poeters. Men exemplen Sveriges historia på Historiska museet i Stockholm 2011 och Liv lust längtan i Borås museum 2009 visar att den ökade textmängden också ökar besökarens förvirring: vilka texter skall jag tro på?” (s. 77)

4. Samhällsaktualitet, samhällsroll

Att fokusera på samhällsaktualitet och museets samhällsroll eller samhällsuppdrag tror jag är viktigt om utställningskritiken skall vara en motor för museet och om museet skall vara en motor i en större samhällelig kontext, en motor för samhällsdebatten.

Ulla Arnells och Agneta Sommanssons granskning av två utställningar för barn i artikeln ”Vem ansvarar för skorna?” är ett bra exempel på hur man kan skriva en recension som tar ställning till museets samhällspolitiska roll. De skriver: 

”Vi ska här göra ett försök att se båda utställningarna ur två perspektiv. Det ena är det pedagogiska, där vi frågar oss varför museerna vill att barnen ska fundera och tänka kring forntid, nutid, framtid och kring gudar och gudinnor. Det andra är mer ideologiskt: vi ville, i ljuset av statens barn- och ungdomskulturpolitik där Skapande skola just nu är den stora satsningen, ta reda på vad museerna har för idéer om barn och lärande.” (s. 66)

5. Att välja fokus 

Det jag också gillar med den recensionen är att recensenterna har valt ett fokus och att de redovisar för läsaren vilket fokus de valt. Som tidigare nämnts är utställningen ett multimedialt, sammansatt och komplext medium som har skapats av väldigt många olika personer. Det finns därför överväldigande mycket att säga något om när man ska värdera en utställning. Jag tror att det många gånger kan vara nyttigt att välja ur vilket perspektiv man vill recensera utställningen, välja fokus, eller bara plocka ut några delar av utställningen som man tycker är mer intressanta än andra. Jag tror också att det kan vara ett sätt att utforska möjligheterna för utställningskritiken. Man kan göra recensionerna mer spännande genom att spetsa till dem mer, vinkla dem hårdare mot ett visst tema, inte känna att man absolut ska säga något om allt. Det kan kanske också driva på produktionen av utställningskritik genom att en recension inspirerar eller provocerar andra att skriva en recension med ett annat fokus.

Min erfarenhet är att detta att välja fokus har gjort att jag förutom att värdera utställningen har kunnat diskutera några spännande frågor med anknytning till utställningsdesign och till utställningen som medium. 

De kategorier jag har placerat under Värdering kan sammanfattas i tre olika slags fokus som en recension kan ha.

3. a-c: Värdera utställningens kvalitet som utställning och i förhållande till en historisk utställningskontext (originalitet, experimentlusta) 

3. d: Värdera utställningens underhållningsvärde

3.e-g: Värdera utställningens samhälleliga aktualitet och relevans, eventuellt i förhållande till museets särskilda ”samhällsuppdrag” (val av tema och innehåll)

Kvaliteten på en eller flera av dessa punkter (genrevärde, underhållningsvärde, samhällsvärde) kommer att indikera i vilken mån utställningen är värdefull och för vem.

Hege Børrud Huseby

HBH är frilansskribent och kulturförmedlare. Hon driver bloggen Museums and media

Foto: Aron Ambrosiani

Översättning från norska: Pia Cederholm

Källa: UtställningsEstetiskt Forum #2011, Nobelmuseet 

OBS – FINNS ÄNNU TILL FÖRSÄLJNING!

”Pärlor ur arkivet”

Texten är en del i serien ”Pärlor ur arkivet”. Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

”Pärlor ur arkivet” är tänkt att lyfta fram och belysa särskilt inspirerande texter om hur vi kan se på, utveckla och kritiskt belysa utställningsmediet. ”Pärlor ur arkivet” kommer under det första året att väljas ut av medlemmar i UtställningsEstetiskt Forums styrelse och redaktion. Varje artikel följs av en personlig motivering till den utvalda ”pärlan”. 

Stöd Utställningskritik!

Om du uppskattar tidskriften och vill stödja vår fortsatta utgivning, bidra gärna med en gåva. Swish: 1233647708 eller använd QR-koden.