Dannikekvinnan har i snart 80 år fascinerat besökarna på Borås museum. Utställningskritiks grundare Eva Persson, som såg ”Häxan från Dannike” för första gången i slutet av 1940-talet, berättar om hennes liv efter döden.
En sommardag 1942 bröt två karlar torv på Rydets mosse i Dannike, Västergötland. De stötte på en björkkista utan lock med rester av ett människoskelett. Landsfiskalen i Tranemo larmas. Han kontaktar Riksantikvarieämbetet i Stockholm, som redan dagen därpå skickar en antikvarie till fyndplatsen. Denne ger omgående skelettet ett namn, Dannikekvinnan. Han tar henne till Stockholm, där hon efter ”preparering” ställs ut på Historiska museet. Därmed påbörjar Dannikekvinnan ett liv inom musei- och utställningsbranschen som nu har pågått i åttio år. Jag såg henne första gången på Borås museum 1948, då jag var nio år gammal.
*
Redan innan jag började i skolan fick jag lära mig att gå på museum. En söndag i månaden klädde sig mina föräldrar lite elegantare än vanligt och promenerade arm i arm till vernissage på Konstmuseet i Borås. Det var roligt särskilt när konstnären som målat tavlorna var där och pappa slog sig i slang med honom (konstnären var på den tiden alltid en man). Extra spännande blev det när mamma och pappa gick avsides och tisslade och tasslade. Då hade de bestämt sig för att köpa en tavla. Men vilken var egentligen bäst? Vilken passade ovanför soffan (som på 1940-talet var blåblommig)? Efter såna besök drömde jag om att bli intendent för ett konstmuseum.
Istället kom jag att ägna hela min museikarriär åt kulturhistoriska utställningar. Som tonåring följde jag med uppmärksamhet Ingegärd Vallins verksamhet vid De sju häradernas kulturhistoriska förenings museum, i dagligt tal Borås museum. Där var Vallin museichef under 34 år. 1947 utsågs hon som andra kvinna i Sverige till landsantikvarie, då hon fick en personlig tjänst att ansvara för Södra Älvsborgs läns kulturminnesvård. Vallin var textilkunnig som få och la grunden till Borås Textilmuseums stora samling av allmogevävnader. Hon startade en omfattade och innehållsrik utställningsverksamhet på Borås museum. Alla idéer måste hon själv verkställa. Först efter trettio år anställdes en amanuens. Vallin var också politiskt aktiv, både lokalt och regionalt –för Högerpartiet! Jag minns mycket väl att detta inte var populärt i min socialdemokratiska familj. Ändå fascinerades jag i hemlighet av denna starka kvinna. Hon var ofta på bild i Borås Tidning, och jag har fortfarande hennes beslutsamma blick i ögonvrån.
Det var tack vare Ingegärd Vallins envisenhet som Dannikekvinnan kom tillbaka till Borås efter att ha granskats i Stockholm. Riksantikvarieämbetet var inte särskilt imponerat av ”detta egendomliga men icke enastående fynd”, men ville tydligen ändå hålla kvar skelettet i sina gömmor. Ingegärd Vallin gick i närkamp med ämbetet – och vann.
En blöt vårdag 1948 plumsade jag med mina klasskamrater till Borås museum, där vi skulle få se något ”hemskt”: den så kallade Häxan från Dannike. Jag var upphetsad och rädd på samma gång. Häxan var utställd i den dragiga entrén till ett 1700-talshus som kallades för Nymanska gården. Jag la genast märke till en stor och konstlöst hopsnickrad låda med en glasskiva som lock. När jag tittade ner i den stötte jag på ett svart människoskelett – utan huvud! Det sades att en av torvarbetarna i Dannike hade gömt undan kraniet för att häxan inte skulle spöka i byn.
När jag nu själv stod vid montern trodde jag att glasskivan, som jag såg skelettet genom, var till för att hindra häxan att gå igen. Kanske kunde hon – även utan huvud – vilja hemsöka också oss boråsare? På huvudets plats låg hennes toviga hår kvar. Skräcken kändes ända ner i knäna, men jag återvände ändå till museet några dagar senare. Jag måste se mer av detta som jag aldrig tidigare mött: en människa som hade dött för 300 år sen. Jag stirrar och stirrar tills det knotiga skelettet förvandlas till ett grovt karvat träsnitt. Ett konstverk som jag kan se framför mig än i dag.
Var det detta jag såg som barn? Bilden är tagen på 1990-talet. Då visades skelettet fortfarande i Nymanska gården, där det hade installerats i början av 1940-talet. Kan en utställning stå oförändrad i ett halvsekel? Ja, förr i tiden var det inte ovanligt att museernas så kallade permanenta utställningar höll sig kvar i ”evighet”, oavsett om de var populära eller ej.
Omkring millennieskiftet flyttades dock Dannikekvinnan in i Ohlsonska gården, ett hus byggt vid mitten av 1800-talet och med ett jämnare inomhusklimat. Utställningen moderniserades och Dannikekvinnan fick en påkostad och klimatanpassad monter. Samtidigt passade museet på att på nytt beforska allt gravmaterial. Från Västergötlands museum i Skara kom en av Sveriges duktigaste osteologer och undersökte skelettet. Hon bedömde Dannikekvinnans ålder till nitton eller tjugo år, och kunde fastställa att den unga damen hade varit låghalt. Hon arrangerade benen så att de kom på rätt plats i den nya montern – i ett halvsekel hade vänsterbenet legat på kroppens högersida och högerbenet på vänstersidan – och korrigerade också läget för vissa mindre skelettdelar.
En omfattande konservering av textilierna utfördes av konservatorer vid Historiska museet i Stockholm. Eleverna vid handvävnadsutbildningen på Textilhögskolan i Borås gjorde en detaljerad fotogranskning av tygresterna och rekonstruerade ett litet stycke av ett av Dannikekvinnans klädesplagg, något som bidrog till en diskussion om hennes sociala ställning i samhället. Dessa nyheter om skelettet och analysen av klädresterna till trots fick utställningen namnet ”Den gåtfulla kvinnan från Dannike” när den öppnades 2001.
Redan 2006 justeras denna utställning både formmässigt och innehållsmässigt. Den får ny belysning och nytt informationsmaterial. Den gåtfulla kvinnan får ligga orörd i sin monter; målsättningen är nu att sätta in hennes liv i ett större perspektiv. Ge henne ett slags omvärldsbelysning. Det sker i sju längre texter med stor stil och av översiktlig karaktär. Texterna belyser tiden för hennes nedsänkning i myren maktpolitiskt och ekonomiskt, religiöst och ur genusperspektiv.
Det är fina texter, både poetiska och pregnanta, men de hör enligt mig inte hemma i ett utställningsrum. Jag vågar påstå, som den framsynte Walter Benjamin gjorde redan på 1930-talet, att texter vars innehåll inte kan bekräftas i objekt som är synliga, hörbara eller på annat sätt verifierbara via sinnliga upplevelser, inte bör ”störa” utställningsrummet. I en utställning ska man ge föremålen all tid att tala i egen sak. De bör styra samtalen. Det kommer de att kräva – ty de vill bli förstådda även i framtiden.
När jag var nio år brydde jag mig inte så mycket om vem Häxan från Dannike hade varit i levande livet. Det var hennes kvarlevor, just som hon såg ut de ögonblick då jag tittade ner i montern, som trollband mig. Eller ska jag säga förhäxade mig.
Så kände jag också när jag återsåg skelettet ett halvsekel senare. Fortfarande fascinerades jag av den unga damens liv – som död. Men nu av andra orsaker: ett växande intresse för utställningshistoria och utställningskritik.
Som död har Dannikekvinnans betjänat forskningen väl. Hon har gett jobb åt transportarbetare, utställningsproducenter och hantverkare både i Stockholm och Borås, där hon dessutom varit bra nyhetsstoff för lokalpressen (som i det längsta bidrog till att hålla häxmyten vid liv). Hon har beskådats av tusen och åter tusen skolbarn och lockat många vuxna att besöka ett museum. Borde hon inte snart få vila i vigd jord? Jag föreslår i så fall Sankt Sigfrids vackra skogskyrkogård, som ligger nära museet. Där är min pappa strödd och där vilar mamma i en urna.
Post scriptum
Myten om att Dannikekvinnan var en häxa och hade bränts på bål kunde Erik Floderus, arkeologen från Riksantikvarieämbetet, slå hål på genom att peka på allt brännbart material som återfanns oskadat i kistan: kläder, huvudhår och många små föremål som låg bredvid skelettet. Kvinnans ”smala och välvårdade naglar”, liksom en sko med klack (som här ses längst ner på uppmätningen av gravfyndet), talar också mot att Dannikekvinnan, som Erik Floderus döpte henne till, hade bränts på bål. Han underströk dock att hon kan ha varit en klok gumma eller någon annan i samhället udda person, vilka för säkerhets skull brukade begravas i myrar. Ordet Dannikehäxan slinker ändå lätt ur munnen även på bildat folk – i alla fall i Borås. Om dom är i min ålder, vill säga.
Tack till Ragnvi Andersson, Catarina Ingmarsson, Magnus Odebäck Ljunge och Margaretha Persson, som varit till mycket god hjälp vid försöket att rekonstruera Dannikekvinnans liv – efter döden.
Eva Persson
EP är grundare av UEForum och utställningsproducent.
Reflektion
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
Stöd Utställningskritik!
Om du uppskattar tidskriften och vill stödja vår fortsatta utgivning, bidra gärna med en gåva. Swish: 1233647708 eller använd QR-koden.
