When Attitudes Become Form. Konstkuratorn som auteur

När jag med start år 2000 planerade en utbildning i curating vid Stockholms universitet hade jag några av dåtidens internationellt erkända kuratorer av samtidskonst i åtanke som förebilder. En av dessa var schweizaren Harald Szeemann, vars utställningskoncept från speciellt två utställningar hade etsat sig fast i mitt minne. Dels den revolutionerande ”Live in Your Head: When Attitudes Become Form” i Kunsthalle Bern 1969, dels 1972s års ”Documenta 5” i Kassel.

När jag såg dessa utställningar arbetade jag med film, vilket dock inte hindrade mig från att ta del av konstutställningar eftersom jag ansåg att alla visuella erfarenheter hör samman. Min upplevelse av utställningen i Bern var dock tämligen flyktig och blev med tiden närmast mytisk. Detta gjorde att jag blev mycket nyfiken och upphetsad när Fondazione Prada år 2013 meddelade att man i Venedig planerade att återskapa Szeemanns nu mycket mytomspunna utställning, som många hört talas om men få hade sett. Ansvarig för utställningen var dessutom Germano Celant, en mycket berömd kollega till den år 2005 avlidne Szeemann. Med hjälp bland annat av inlånade konstverk och arkivmaterial från Getty Foundation som köpts in från Szeemanns enorma arkiv iscensattes den nya utställningen. För att återskapa Kunsthalle Berns arkitektur inom Barockpalatsets totalt annorlunda väggar tog Celant hjälp av arkitekten Rem Koolhaas.

Utställningen 1969

Den ursprungliga utställningen ”When Attitudes Become Form” väckte mycket kritik, både bland den konservativa publiken i Bern och inom konstvärlden. Detta ledde till att Szeemann lämnade sin chefspost vid konsthallen. Trots kritiken fick han det prestigefulla erbjudandet att leda arbetet med ”Documenta 5” i Kassel 1972.

Vad var det då som var så märkvärdigt med utställningen? Med ”When Attitudes Become Form” ville Szeemann åskådliggöra samtidskonstens definitiva brott med modernismen. Han gjorde det genom att för första gången i Europa sammanföra den post-minimalistiska konsten med konceptkonsten. Framför allt var utställningen en tydlig manifestation mot form. De 69 inbjudna konstnärerna, exempelvis Richard Serra, Robert Smithson, Daniel Buren, Hanne Darboven, Bruce Nauman, Carl Andre, Eva Hesse, Claes Oldenburg, Joseph Beuys, Jo Ann Kaplan, Michelangelo Pistoletto, Sol Le Witt, Walter De Maria, Joseph Kosuth, Jannis Kounellis, Giovanni Anselmo och Mario Merz, representerade flera av 1960-talets kända grupperingar av processkonst, konceptkonst, post-minimalism, Land Art och Arte Povera. Det var konstnärer som hade övergivit alla anspråk på någon form av representation av verkligheten och lämnat den moderna konstens kanon. De var immuna mot allt teoretiserande, argumenterande och värderande av konst.

Samtidigt poängterade Szeemann i utställningens katalog att konstnärerna inte var några ”objektmakare”, utan ”tvärtom [söker] frihet från objekt och därigenom utökar sina betydelseskikt och det viktiga utöver objekten och situationen. De önskar att den konstnärliga processen fortfarande syns i slutprodukten och i utställningen.” En stor grupp av de deltagande konstnärerna var inte representerade med några verk, utan med verkanvisningar till konstverk som inte var möjliga att materialisera. En grupp konstnärer arbetade i konsthallen eller dess närhet under uppbyggnaden av utställningen.  Ett citat av Harald Szeemann kanske kan illustrera det eklektiska kaos som mötte besökarna i Kunsthalle Bern på våren 1969:

”69 konstnärer från Europa och USA tog över institutionen. Robert Barry lyste upp taket, Richard Long tog en promenad i bergen, Mario Mertz gjorde en av sina första igloos, Michael Heizer öppnade trottoaren, Walter de Maria producerade sitt telefon-verk, Richard Serra visade blyskulpturer, bält-verket och ett stänk-verk [splash piece], Weiner tog bort en kvadratmeter från väggen, Beuys gjorde en fett-skulptur [grease sculpture]. Konsthallen förvandlades till ett riktigt laboratorium, och en ny utställningsstil av strukturerat kaos föddes.”

Betydelsen av ”When Attitudes Become Form” finns framför allt i en bestående förändring i kuratorrollens teori och praktik. Szeemann kom av många av sina efterföljare att framstå som en auteur, en utställningsmakare som är en jämställd kreativ partner till konstnärerna. 

Utställningen i Venedig 2013
Mellan 1 juni och 3 november 2013 presenterade Germano Celant en rekonstruktion av Szeemanns närmast mytiska avantgarde-projekt i 1700-talspalatset Ca’ Corner della Regina i Venedig. Utställningen fick namnet ”When Attitudes Become Form: Bern 1969/Venice 2013”. I ett försök att bemästra komplexiteten i konsthallens arkitektoniska identitet skapades en iscensättning med väggar och golv, där de vita imiterade konsthallsväggarna neutraliserade Ca’ Corner della Reginas historiska freskomålningar, dörrinfattningar och gamla detaljer. Med hjälp av foton från 1969 arrangerades installationerna och konstföremålen i enlighet med deras placering på originalutställningen i Bern.  

Det kan förefalla omöjligt att återskapa en utställning på ett autentiskt sätt med hänsyn till såväl tidsaspekt som den platsspecifika rumslighetsaspekten. Går det att på ett meningsfullt sätt återskapa en utställning från en annan tid på en annan plats i en helt annorlunda arkitektonisk och publik kontext? I fallet med ”When Attitudes Become Form” ter det sig inte minst svårt att locka fram den atmosfär av avantgardistisk aktivism som genomsyrade de unga 1960-talskonstnärernas revolt mot tidigare konstriktningar och politiska opposition mot kommersialiseringen av konsten. Men för besökarna på den såväl estetiskt som museologiskt lyckade utställningen blir det ändå en spännande påminnelse om att Harald Szeeman var den som skapade en ny kreativ dimension av kuratorsrollen. Germano Celant skapade med sin version av utställningen en briljant hommage till sin gamle vän och kollega.

Lennart Palmqvist

L.P. är museolog och kritiker.