Att kurera i den digitala sfären. Den digitala klyftan och ett yrke i utveckling

Antikvarien Larissa Borck reflekterar över hur museer, i syfte att övervinna den digitala klyftan inom kulturarvssektorn, behöver satsa på en digital kompetensutveckling för antikvarier och kuratorer.

Det senaste årets händelser har påverkat kulturarvsinstitutioner på många sätt, från ekonomiska aspekter till nya perspektiv på målgrupper samt sätten att nå ut till dem. Som organisationer har museerna fått ta sig an utmaningen att ställa om sin verksamhet och använda sig av nya, framför allt digitala, kanaler och arenor för att uppfylla sitt uppdrag. Det som tidigt blev tydligt under coronakrisen var att många institutioner upplevde en brist på kompetens och sakkunskap för att nå ut till sin publik och förmedla sina ämnesområden på digitala sätt. Hur har denna upptäckt påverkat de kompetensområden som museerna anser vara relevanta för att kunna bli resilienta institutioner även under kristider?

Utställningar som museets viktigaste medium

2017 pluggade jag kulturantropologi och praoade på ett museum. Jag visste redan då att jag gärna ville jobba i kulturarvssektorn, mellan samlingar och samhället. I ett samtal om potentiella arbeten inom museisektorn fick jag ett tips som jag sparade som en oomtvistlig sanning: ”Om du vill bli antikvarie måste du ha erfarenhet av att skapa utställningar.” Utställningar, det lärde jag mig i mina studier, i flera praktiker och i samtal med museianställda, var (eller är?) den viktigaste arenan för att förmedla det som museer har att erbjuda till publiken: sakkunskap och reflektionsmoment baserade på museets samlingar.

Fast forward till coronaåret: De klassiska, fysiska, utställningarna var kanske det medium i museisektorn som drabbades hårdast av pandemin. Museerna var stängda, turisterna stannade hemma och även om det fanns ett museum i grannskapet försökte många hålla sig ifrån områden med potentiella folksamlingar. Direkt i början av pandemin kunde man tydligt se vilka institutioner som hade investerat i sin digitala infrastruktur i många år, och vilka som inte hade gjort det på grund av nedprioriteringar eller resursbrister. De första hade diversifierat sitt utbud till publiken på ett sätt som gjorde dem mer resilienta i den krisartade situation som pandemin innebar.

Att nå ut till sin publik på digitala sätt

Tidigt under coronaåret fick jag en förfrågan om att skriva en artikel om hur museer kan nå ut på digitala sätt i dessa tider. Det är en knepig fråga. Förutsättningarna ser ju väldigt olika ut i olika organisationer. Om ett digitalt förmedlings- eller kommunikationsformat funkar beror på många olika faktorer, men en av dessa är om institutionen har infrastrukturen på plats. Och digital infrastruktur omfattar också människorna som har kompetensen att använda sig av dessa plattformar, standarder, format och gränssnitt.

På konferensen ”Museums + Tech 2021” presenterade Martin Spellerberg and Grace Pool, som forskar om digitala plattformar inom museisektorn, resultaten från sin undersökning av pandemins effekt på museiwebbplatser i USA. Forskningen handlade om vilken typ av webbinnehåll som var speciellt framgångsrikt under pandemin, när människorna var tvungna att stanna hemma. Direkt efter nedstängningen i USA upplevde många institutioner en nedgång i sin webbtrafik. Men några kunde faktiskt se ett fortsatt högt eller till och med ökat antal besök på sin webbplats. En sak som förenade de sistnämnda institutionerna var att de inte bara såg sin webbplats som en plats där man framför allt erbjöd information om besöket och utställningarna. Istället hade de under en längre tid skapat material som var anpassat till de digitala besökarnas vanor och behov, oberoende av om dessa var på plats eller ens ville ta sig till museet. Som Martin Spellerberg förklarade:

”Det är dels det faktum att [institutionerna] hade det här innehållet, men också att de hade en kultur före pandemin som gjorde det möjligt för dem att ha innehåll som kunde återanvändas. Och dessa institutioner presterade överlag bättre i jämförelse med dem som slogs av pandemin och sa: ’Vi måste få lite material online.’”

Min hypotes är att museerna som har haft det enkelt att ställa om i coronapandemin var de som inte behövde ”ställa om”, det vill säga de som redan innan hade satsat strategiskt på digital kompetensutveckling och att bygga upp av infrastruktur. De behövde bara utöka sin verksamhet på ett område där de redan hade kompetenser och infrastruktur.

Den digitala klyftan i kulturarvssektorn

Coronaåret har kastat ljus på den digitala klyftan i kulturarvssektorn, inte bara i Sverige utan globalt, i stora och små organisationer. När vi pratar om den digitala klyftan, eller ”digital divide”, menar vi avståndet eller skillnaden mellan dem som kan nyttja och använda ny teknik och de som inte kan det, för att de saknar kompetensen eller inte har tillgång till den.

För att kunna nyttja ny teknik som organisation, oavsett om det är en teknologi som virtual reality eller ett nytt socialt medium, måste man gå tillbaka till kärnan av verksamheten och undersöka hur man kan presentera och aktivera den i en ny kontext. Det kräver först en stor ämneskompetens, i museisektorn till exempel om samlingarna. Men samtidigt behövs en djup förståelse för hur man hanterar formatet och vilka vanor som användarna på den där plattformen har. Enbart om organisationer har kunskaper i båda ämnena kan de faktiskt ta till sig tekniken och bedöma om den är relevant för det egna uppdraget. Båda kompetensområdena behövs för att skapa anpassade format för den målgruppen som man vill nå ut till med den nya kanalen.

Kurering i en mångfald av kanaler

Ett resultat av att den digitala kompetensen ofta saknas, eller att det inte har satsats på detta, är digitala kopior av det som vi har varit vana vid på kulturarvsinstitutioner. Man skapar då inget format som verkligen passar det nya mediet och dess användare, utan digitaliserar den existerande förmedlingsverksamheten.

Det är här institutionerna behöver prioritera om och tänka om. Vi har en hög nivå av kompetens i att kurera kulturarvssamlingar och förmedla vetenskaplig forskning om ämnen till en definierad målgrupp. Men för att vara en resilient kulturarvsinstitution även i framtiden behöver vi diversifiera vårt utbud och bygga det på blandade kompetenser som kan länka ihop ämneskunskapen med digitala kompetenser.

Detta betyder att kulturarvsinstitutioner behöver diversifiera sina engagemangskanaler och anpassa dem efter målgrupperna i samhället som de vill nå ut till. Utställningen kommer säkerligen att förbli en viktig kanal för de flesta museerna. Men exempel som Stockholms Kvinnohistoriska, som levererar ett mångfaldigt utbud till sina målgrupper i väldigt olika arenor, såväl fysiskt som digitalt, visar att ett balanserat utbud av digitala, fysiska och hybrida erbjudanden kan fungera även i små institutioner, om man skapar partnerskap och prioriterar enligt sina mål.

En strategisk satsning på digital kompetensutveckling

Om kulturarvsinstitutioner vill satsa strategiskt på digitala målgrupper och prioritera deras behov och önskemål även efter coronapandemin behöver de satsa på kompetensutveckling inom digital kurering och kommunikation. Då måste också yrkesbilden som vi har av en kurator eller antikvarie förändras. Uppgifterna och rekryteringen borde spegla den här satsningen, med en ökad öppenhet för andra utbildningar och bakgrunder än de vanliga.  

Om museerna inte längre skulle prioritera den fysiska utställningen som förmedlingsmediet framför alla andra förmedlings- och kommunikationskanaler skulle det behövas en diversifierad sammanställning av kompetenser inom organisationen. Man skulle samordna digitala kunskaper överallt där beslut om digitala format och förmedling tas.

Ett sådant scenario kräver digitaliserade samlingar av hög kvalitet, med en licenspolicy som tillåter delning av dessa samlingar på olika plattformar. Det som skulle finnas digitalt borde också kunna representera museets samlingar och ämnesområde.

Andra plattformar än de fysiska skulle inte längre framstå som ett område där museer också finns, utan som ett område som museerna aktivt satsar på. Det betyder inte att museerna ska vara överallt. Men ett medium som man har bestämt sig för borde man jobba strategiskt med. Partnerskap skulle vara essentiella för att synliggöra de egna samlingarna på andra ställen. Nya inkomstmodeller, i vilka upplevelser levererar värde för de digitala besökarna, skulle behövas.

Digital kurering – en differentiering inom yrket

För att kunna jobba strategiskt med dessa områden räcker det inte att lägga till uppgifter i existerande roller på institutionen. Istället behövs en ny facett inom museisektorns jobbprofiler: kuratorn eller antikvarien som fokuserar på digital utveckling och förmedling, med kompetenser som balanserar museets befintliga ämneskunskap med digitalisering.

Den här profilen måste såklart anpassas efter institutionens behov och mål, men jag kan ge en insyn i hur det kan se ut. Sedan april 2021 jobbar jag på Sörmlands museum som antikvarie med fokus på digital utveckling. Institutionen har haft en intressant utveckling. Det var först 2018, ungefär 100 år efter grundandet, som museet fick en byggnad med utrymme för utställningar och ett så kallat Berättande magasin inomhus. Att museet alltid har definierats som en institution för hela länet, och inte som en upplevelse begränsad till en byggnad, har bidragit till att man har sökt andra sätt att nå ut till sin publik än genom traditionella utställningar.

Museets vision är att ”vidga vyer och väcka engagemang”. Tillsammans med mina kollegor på olika enheter på museet jobbar jag med att göra det på digitala sätt. I min roll ingår att utveckla och berika museets digitala utbud både innehållsmässigt och tekniskt. Jag jobbar exempelvis med att få museets digitala plattformar att förmedla vår ämneskunskap och engagera människorna i Sörmlands och deras egen historia. Detta uppdrag omfattar till exempel de digitala medierna som vi har i utställningarna, men också förmedlingsformat på webbplatsen, sociala medier och andra kanaler. Det innebär också att jobba strategiskt med att tillgängliggöra samlingarna och kurera innehåll på digitala sätt där användarna finns, och att göra detta enligt användarnas behov och vanor. En essentiell del av mitt jobb är samarbete, för att länka ihop kunskapen och kompetenserna som redan finns på museet med omvärldsbevakning av digitaliseringens potential.

En titt in i framtiden

För att kunna övervinna den digitala klyftan som finns både inom kulturarvssektorn och institutionerna behöver museerna satsa på en digital kompetensutveckling som passar deras mål och vision. Det krävs också en ledning som kan länka ihop och utveckla de olika kompetensnivåerna strategiskt inom institutionen. För att få in kompetenser som är essentiella för att kunna utveckla museerna i takt med att samhället förändras måste vår yrkesbild av antikvarier och kuratorer vidareutvecklas. Därför måste digital kompetensutbildning också komma att bli en del av de relevanta utbildningarna inom fältet.

Larissa Borck

L.B. är antikvarie på Sörmlands museum med fokus på digital utveckling.