Kulturarvsvetaren Patricia Altsved sammanfattar här sin masteruppsats ”Digitaliserat kulturarv: Digitaliseringen av museers utbud före och under coronapandemin”, som kommer att läggas fram vid Stockholms universitet i juni 2021.
Under våren 2021 har jag avlagt min masterexamen i kulturarvsstudier vid Stockholms Universitet. När jag påbörjade utbildningen hade jag aldrig kunnat tro att större delen av mina studier skulle komma att bli webbaserade som följd av en pandemi. I takt med att sorgen och frustrationen över den världsomfattande situationen ökade, växte också ett intresse för pandemins påverkan på museisektorn fram. Jag blev nyfiken på vad som händer när vi fråntas möjligheten att fysiskt besöka museer.
Hur har coronapandemin påverkat på museers digitalisering? I min masteruppsats tog jag mig an den frågan. Kanske är det vanskligt att skriva om ämnet när stormen inte ens är över, men jag ville också att uppsatsen skulle ha en samtidsdokumenterande funktion. Med min bakgrund som kommunikatör inom bland annat folkbildning fascineras jag över språkets kraft att formulera idéer och uppfattningar och har därför velat ta tempen på samtiden och fånga upp nyanser som riskerar att försvinna i en retrospektiv analys. Jag utförde därför semistruktuerade intervjuer där tre museianställda delade med sig av sina erfarenheter. Dessa intervjuer fungerade som ett komplement till uppsatsens kritiska diskursanalys. Analysen granskade vilka diskurser som tidigare har varit dominerande i museers digitaliseringsprocesser (med exempel ur tre museers digitaliseringsplaner) och vilka politiska motiv som legat bakom dessa processer, men också hur man under pandemin har talat om digitalisering i medier.
Min undersökning visade att det i hög grad finns en politisk diskurs som ger upphov till vissa förutsättningar utifrån vilka svenska museer kan digitalisera sina verksamheter, men även att digitalisering som sådan har politisk tyngd. Det digitala formatet bjuder upp till ett paradigmskifte för kulturarvsfrågor, vilka får möjlighet att omprövas i relation till rådande kulturpolitik just för att det i kontrast till det analoga formatet är ett mer icke-standardiserat inslag i museisektorn.[1] I arbetet med min uppsats har jag vid flertalet gånger stött på personer som menar att de under det senaste året har gjort digitala insatser som annars hade dröjt. Det råder inga tvivel om att coronapandemin har påverkat museisektorns digitalisering, och jag vågar hävda att alla i denna sektor på ett eller annat sätt har behövt fundera över hur, och i vilken omfattning, som de egna digitala insatserna ska ta sig uttryck. Där några har haft hjälp av en tidigare digitaliseringsstrategi har andra behövt tänka om och tänka nytt. Men en stor fördel med att inte ha haft fullskalig digital närvaro före pandemin är just att det har uppstått en möjlighet för sektorn som sådan att tillsammans utforska och skapa en ny standard i det som kan komma att bli det ”nya normala”.
I sökandet efter olika röster som i medier har kommenterat pandemin i relation till digitalisering var det främst en sak som stod tydligt. Medan det var lätt att hitta röster som beskrev digitaliseringen som en nästintill frälsande kraft var det desto svårare att hitta röster som motsatte sig, eller åtminstone ifrågasatte, den. Även om jag inte haft möjlighet att delta i alla de forum som främst under våren 2021 har lyft digitaliseringsfrågan står det ändå klart att en viss typ av åsikt har hörts mest under det senaste året. Det kan tolkas som att detta säger något om den retorik och de attityder som finns kring den samtida förändringen, där digitalisering av verksamheten för många kan upplevas som ett verktyg för att få kontroll över en situation som vi annars inte kan kontrollera. Men frågan kvarstår var de avvikande eller kritiska åsikterna får plats att vädras, och vilka perspektiv som de skulle kunna bidra med.
Samtidigt har det också i undersökningen framkommit en oro och ängslan över digitaliseringen i relation till det materiella och upplevelsebaserade. Att inte veta hur man ska värdera ett digitalt museibesök, med rädsla för att konkurrera ut den fysiska motsvarigheten, eller att inte veta hur man ska ta betalt för ett sådant besök, kan förstås som en naturlig del av den digitala förändringen. Men museisamlingarna och kunskapen hos institutionerna är oersättligt värdefulla resurser som det rimligtvis alltid kommer finnas besökare som är villiga att betala för.
En generell uppfattning som jag fått under pandemin är att många digitala besökare har haft överseende med att det är en övergångsperiod, kanske för att man vet att det fysiska så länge varit dominerande. Om man tar tillvara på deras förståelse, och för en dialog med dem som konsumerar kulturarvet så att man förstår, eller vill förstå, det digitala formatet så kan övergången till det kanske kännas mindre olustig. Möjligen är det till och med så att en digital museiupplevelse, där besökaren lär sig saker från hemmets trygga vrå, bidrar till något i upplevelsen och bildningen som det fysiska museirummet i viss mån kan hämma. Med detta sagt: om det är någonting som min undersökning kommit fram till är det att det digitala intåget inte behöver betyda att digitaliseringen ska ersätta det fysiska utbudet, utan istället kan ses som något med egna möjligheter. Det finns en exklusivitet i det digitala formatet som står redo att nyttjas.
Vi befinner oss i en digitaliserande tid. Således bör man också ordentligt definiera ”digitalisering”, om inte för alla, så åtminstone för egen del. Vad är det vi menar när vi använder begreppet – är det att tillgängliggöra utbudet för besökaren, öka närvaron på sociala medier, systematisera samlingar eller komplettera metadata? Min undersökning har fått mig att förstå att om digitalisering ska ha fortsatt stort verksamhetsutrymme behöver vi dekonstruera det som paraplybegrepp och redogöra för vad vi egentligen syftar på. Annars lär det bli svårt att uppnå önskad effekt inom vad som kan komma att bli en uppdaterad museiidentitet.
Patricia Altsved
P.A. är kommunikatör och kulturarvsvetare. Hon har en examen från masterprogrammet i kulturarvsstudier vid Stockholms universitet.
[1] Nanna Bonde Thylstrup, The Politics of Mass Digitization, MIT Press, Cambridge 2019, s. 3–7
Vidare läsning:
Janice Affleck, Yehuda E. Kalay & Thomas Kvan (red.): New heritage. New Media and cultural heritage (2008)
Nanna Bonde Thylstrup: The Politics of Mass Digitization (2019)
Ross Parry (red.): Museums in A Digital Age (2010)
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
