Involution: Ett okänt moln i krisens spår

Konstnärsduon Lundahl & Seitl resonerar kring hur ett utställningsrum inte behöver vara en fysisk scen. Rummet kan istället upplevas med virtual reality-glasögon, eller med enkel digital utrustning som en mobiltelefon och ett par hörlurar, för att sedan iscensättas av betraktaren själv.  

Under hela coronapandemin har det visat sig vara svårt för traditionella, levande medier som teater- och dansföreställningar att översättas till digitala skärmbaserade medier. Det har också blivit tydligt att utställningens vita minimalistiska rum trots allt inte har kunnat ersättas med en digital 3D-modell. Konsten har digitaliserats, ofta som ett slags nödlösning för att upprätthålla en konstnärs eller institutions fortsatta synlighet eller marknadsvärde, men knappast erbjudit en värld där vi vill spendera vår tid. Även om kraven på coronasäkrad visning av konst har påskyndat klimatanpassade produktioner enligt principen ”showing without going” tycks längtan efter ett post-pandemiskt samhälle bygga på deltagande, förtroende, ömsesidighet och närhet.

Modern teknik upplevs ofta som separerande och atomiserande. Vi blir, som arkitekten Jakob Skote har uttryckt det, inlåsta i ”skärmens blåglödande fängelse”. Från vår antropocentriska bunker, vårt hem, fortsätter livet på en något lägre bandbredd – en acceptabel nivå av verklighet. Trots denna problematik har tekniken en stor möjlighet att skapa nya typer av mellanmänskliga mötesplatser. Konsten är avgörande för att vi ska upptäcka just hur tekniken kan användas i detta syfte.

Eftersom Lundahl & Seitls konstnärskap alltid har arbetat med friktionen som existerar inom olika discipliners produktionsprocesser och visningsformat, och aldrig riktigt passat in helt i någon av dessa, valde vi tidigt att förhålla oss till corona-restriktionerna som en utmaning till förändring snarare än som ett hinder.

I det senaste numret av Städelschule Architectural Journal, som gick under rubriken ”Spatial Fabulations & Other Tales of Representation in Virtual Reality”, skrev vi tillsammans med Jonatan Habib Engqvist att virtuell verklighetär en sorts förmåga snarare än en typ av teknologi.^[1] Men vi konstaterade samtidigt att denna förmåga, det vill säga att med hjälp av vår föreställningsförmåga, våra visioner och idéer organisera vår perception till en levande, fysisk verklighet, ofta leder till teknologisk utveckling.

Teknologi kan ses som ett sätt att kontrollera verkligheten i nuet, i det förflutna och i framtiden. En kontroll som i industrialismens händer formar livet på jorden i en viss riktning, med människan som mottagare och alla andra livsformer som råvaror.

I texten i Städelschule Architectural Journal hänvisade vi till arkitekten Rem Kolhaas begrepp ”junkspace”, ett ord som Kolhaas använder för att beskriva det stadsutrymme som gör köpcentret, flygplatsen, kongresscentret, hotellet och konstgalleriet till en sammanhängande yta: en strömlinjeformad, tillfällig, ytligt aptitretande ahistorisk lervälling.^[2] Fredric Jameson har kommenterat att junkspace i själva verket är ett slags ”shoppingsvirus”: ett virus som, precis som disneyfieringenav samhället, gradvis sprider sig som en giftig mossa över det kända universum. I slutändan blir det inte mycket kvar för oss att göra än att shoppa.

Det som gjorde människan till överlevare, hungern som drivkraft att söka efter föda, blir i

vår tid till en fälla. Ett beteendemönster, eller en algoritmloop som isolerats och destilleras på industriellt vis. Genom att designa vår livsvärlds omgivningar så designar vi även oss själva som varelser. Filosofen Bernard Stiegler har hävdat att den nuvarande digitala uppmärksamhetsekonomin använder sig av denna typ av algoritmer för att förvandla medvetandet, andens säte, till ett enkelt reflexorgan. En hjärna som är så avlägsnad från sitt medvetande reduceras till ett enkelt byte – ett handelsvärde på en neuro-kapitalistisk marknad.

Konsten erbjuder ett utrymme, ett bredare spektrum av känslor än vad som normalt accepteras av en industriell uppmärksamhetsekonomi som bygger på en affärsmodell där smärta och negativa känslor hålls borta till varje pris. Denna acceptans är en förutsättning för ett medvetet betraktande av hur det som finns ute i världen på olika sätt påverkar vår inre värld och tvärtom. Tyvärr är denna medvetenhet inget som uppmärksamhetsekonomin föder. Den är tvärtom designad för att koppla bort sikten inåt och skapa en blindhet för undermedvetna reaktioner, vilket ger upphov till beroenden av vissa känslor som effektivt styr vårt beteende. Att vända perceptionen inåt för att observera kroppens förnimmelser innebär inte att bli verklighetsfrånvänd, utan att ägna sig åt en ”reality check” – en handling av mentalt motstånd.

Hur kan konsten inspirera till en värld där människans förmåga att organisera sin perception genom teknologi, istället för att skapa virtuella varuautomater som poppar upp så fort du saknar något, ger upphov till möjligheter att involvera oss själva i världen utan att konsumera den?^[3] Hur kan konsten hitta en plats i den digitala lervälling som ibland utgör vår tillvaro?

Utställningar har traditionellt gjorts genom att objekt flyttas från sina ursprungliga sammanhang, grannskap eller landskap i syfte att låta dem existera som symboler som reflekterar över och berättar historier om världen utanför gallerirummet. Grundtanken här är att för att förstå något så behöver man tillräckligt med avstånd från det – man behöver placera ut verkligheten som en fysisk, diskursiv karta över världsliga föremål. Frågan är om utställningen som format kan bearbeta den sociala teknologins inverkan på vårt medvetande – ett område som vi inte kan ställa oss utanför, eftersom vi existerar totalt omslutna av det.

Om sociala medier gör oss avtrubbade och främmande inför våra egna och andras kroppar, och den traditionella utställningen ger uttryck för ett kolonialt förhållande till naturen och andra kulturer, så kastar paradoxalt nog vissa virtual reality-miljöer oss tillbaka till den typ av kroppslig närvaro som människor i förhistoriska jägar- och samlarsamhällen kan tänkas ha upplevt i relation till sin omgivning.

Under de kommande åren kommer Lundahl & Seitl samarbeta med konstnärer, kreativa programmerare och studios – bland annat Untold Garden, Hara Alonso och ScanLAB Projects – på en serie verk som behandlar individuell, samhällelig och ekologisk förändring i olika stadier. Tillsammans kommer vi att arbeta fram format som introducerar nya sätt att mötas utomhus i en kollektiv upplevelse. Verken använder sig av vardagsteknologi för att radikalt omlokalisera vår digitala existens bort från skärmen, mot en digital förstärkning av fysiska platser. Verken behöver ingen fysisk scen eller utställningsrum, utan iscensätts istället av publiken själva, som laddar ner en app till sin mobiltelefon, tar med sig ett par hörlurar och beger sig till en bestämd plats vid en bestämd tid: till ett torg, en skog, en grässlätt i stan, toppen av en kulle – eller så möts de virtuellt inne i konstverket framför ett fönster i hemmet. Formaten är ett steg mot en ny konstform som utnyttjar samtidens teknologiska möjligheter för att utveckla mötesskapande konst i syfte att genomföra ett paradigmskifte där komplexa installationer kan omskapas i nya platser och sammanhang utan att förutsätta stora arbetslag eller transporter. Kanske är det som avgör projektets framgång om formatet lyckas ge upphov till en demokratisk mötesplats för både en van konstpublik och för personer som inte känner sig hemma på ett museum eller en teater.

Den här sortens konstverk pendlar mellan att vara en utställning och en framställning av mellanmänskliga processer. Även om många av våra konstverk involverar augmented-/virtual reality-tekniker och olika typer av digitala kommunikationstekniker, definieras de av besökarnas förmåga att vara närvarande och känna resonans i en virtuell värld där man kan förvandlas av något som inte är en själv, samtidigt som man behåller ”sin egen frekvens”. Enligt sociologen Hartmut Rosa innebär ett resonansförhållande att lyssna, bry sig om och svara, snarare än att befalla, beräkna och kontrollera (vilket är kapitalismens standardhandlingar).

Men bara för att vi involverar besökarna och omsluter dem i konsten betyder det inte att vi överger utställningsformatet och museet. I höst visar vi i samarbete med Jaime Reyes och Dominic Dautheribes ett nytt verk på Uppsala konstmuseum: ”Involution 内卷化”.  Titeln har en dubbel betydelse. Den syftar å ena sidan på hur människor och andra livsformer deltar i varandras liv och hittar nya sätt att leva med varandra genom affektiva relationer snarare än genom konkurrens. Å andra sidan kan den förstås som ett slags motsats till evolution. I denna bemärkelse kan begreppet involution härledas till det kinesiska ordet neijuan, som består av karaktärerna för ”inuti” och ”rullande”, det vill säga något som vindlar in i sig själv – ett koncept som beskriver ett samhälle som träder in i ett tillstånd av interna motsättningar.

Utställningen utgår från öppningsscenen i författaren och dramatikern Peter Weiss roman Motståndets estetik. Scenen utspelar sig på Pergamonmuseet i Berlin, där den monumentala altarfrisen skildrar grekiska gudar och titaner som utkämpar en strid. Weiss och Lundahl & Seitl delar en metod, ett berättartekniskt grepp, som brukar kallas för ekfras. Genom omslutande skildringar av ett motiv förflyttas betraktarens position mellan att på avstånd se på ett konstverk och att vara placerad mitt i motivets händelseförlopp.

Dessa förskjutningar är något som vi undersöker i utställningsrummet, där två besökare ledsagas genom altarfrisens skuggvärld i en stillsam koreografi. ”Involution” är ett konstverk som tydligt visar hur virtual reality inte kan definieras och begränsas av existerande teknologier. Trots detta använder verket en mängd olika teknologier på ett annat sätt än det de var designade för, och skapar därmed ett slags omvänd virtuell verklighet som förlitar sig på betraktarens egna projektioner. Ett par ”sightless goggles” stänger tillfälligt av besökarens yttre sikt och vänder den istället inåt. Med ett rumsligt ljud i hörlurar är betraktaren närvarande någon annanstans. Hon ser inte längre det fysiska rummet, men påverkar det. En spårningsteknologi som besökarna bär på kroppen gör att en ljuskägla kastas mot väggen vart de än vänder sig, samtidigt som skuggestalter från altarfrisen uppenbaras som om dessa gestalter osynligt befann sig i rummet – en koreografi som förbipasserande besökare upplever som en scen utifrån.  ”Involution” pendlar mellan att vara en utställning av konst och en framställning av konst, i vilket betraktaren försätts i ett slags mellanrum där hon aldrig ser altarfrisen som ett digitalt objekt. Istället framkallas ett komplext växelspel i rummet där deltagarna genom sin inlevelse rör sig på olika nivåer av verklighet, där de berör varandra, men aldrig riktigt sammanfaller i tid.

Lundahl & Seitl

Lundahl & Seitl är en konstnärsduo med bakgrund inom bildkonst och koreografi. De är internationellt verksamma, med bas i Stockholm och London.

---

^[1] Research för artikeln “Spatial Fabulations” gjordes tillsammans med arkitektteoretikern Malin Zimm.

^[2] Rem Koolhas text ”Junkspace” publicerades för första gången i The Harvard Design School Guide to Shopping (2001).

^[3] Exemplet med en virtuell varuautomat är taget från en Forbes–artikel om det kommande ”metaverse” – en framtida version av internet bestående av augmented reality- och virtual reality-utrymmen som länkats ihop till ett enhetligt virtuellt universum.