Museer utan byggnad

Hur är det att bedriva museiverksamhet utan en egen byggnad? Utställningskritiks Aron Ambrosiani drog igång en mejlkonversation med Annelie Kurttila, museichef på Stockholms läns museum, och Anna Tascha Larsson, vikarierande museichef på Stockholms Kvinnohistoriska.

Annelie och Anna, berätta lite kort om er bakgrund – hur hamnade ni i museisektorn och hur länge har ni varit chef för respektive institution?

Annelie Kurttila: Jag var faktiskt nyfiken på museisektorn redan efter gymnasiet och efter ett par år med kontorsjobb och utlandsvistelser började jag på kulturvetarlinjen i Umeå som hade museiinriktning. Sedan fortsatte jag med studier i Uppsala och efter min examen i konstvetenskap fick jag en projektanställning på Arkitekturmuseet. Det blev fler och fler projekt och till slut fick jag fast anställning och blev kvar där i femton år. Jag hade hunnit med att jobba som redaktör, webbredaktör, utredare, utställningsproducent och tillförordnad publik chef innan jag började på Stockholms läns museum 2011, först som publik chef, sedan som tillförordnad museichef under en period och från 2018 som museichef.

Anna Tascha Larsson: Jag är alldeles färsk vikarierande chef på Stockholms Kvinnohistoriska, men har funnits med i organisationen sedan uppstartsfasen 2018 med ansvaret för vår kommunikation, webb och flera större projekt. Under min krokiga väg till museibranschen har jag fått med mig erfarenheter från organisationsutveckling, kommunikation, tv, konst, sport och mycket mer. Många tidigare projekt som jag har jobbat med inom olika fält har fokuserat på kvinnor och jämställdhet. Insikten av vikten av att känna till historien och hur den påverkar ens syn på samtiden väcktes när jag var med och byggde en hjälporganisation från grunden i Grekland under två år, som ansvarig för kommunikation och insamling. Jag bodde i en liten by på Lesbos där lokalbefolkningen utmärkte sig för sin solidaritet och sitt hårda arbete för att hjälpa de ibland tusentals flyktingar som kom iland varje dygn. Byns invånare berättade att de hade fått lära sig om sitt eget ursprung, om att föräldrar eller mor- och farföräldrar själva tvingades lämna sina hem och ta samma farliga resa över havet för prick hundra år sedan i den stora, svåra tvångsförflyttningen av greker och turkar. Nu ville de hjälpa till i den nödsituation som pågick, som tack för att generationerna tidigare hade fått hjälp att bygga sina nya liv på platsen som de idag bor på. Jag blev tagen av detta. När jobbet på Stockholms Kvinnohistoriska utlystes sökte jag direkt, det var en möjlighet att återigen vara med och bygga en innovativ och viktig organisation från grunden, med fokus på historia, samverkan och ett gemensamt syfte, och att få arbeta brett med kommunikation.

Det har hunnit gå några år sedan Stockholms läns museum lämnade lokalerna i Sickla. Hur har museets publika verksamhet förändrats under de här åren.

Annelie: Ja, det stämmer att vi lämnade vår museibyggnad i Nacka 2018 men om jag ska vara riktigt ärlig tror jag inte att det är avsaknaden av en museilokal som har påverkat vårt publika arbete i annan riktning. Vi har alltid till övervägande delen jobbat utanför huset för att locka länsinvånarna att upptäcka kulturmiljöerna på plats. Vår pedagogik är och har varit uppsökande, vilket innebär att våra pedagoger utforskar konst och kulturmiljöer tillsammans med eleverna i närheten av deras skola, vi har drivit stora utvecklingsprojekt i kommunerna och haft många programpunkter på plats i kulturmiljöerna. Istället är det vårt nya digitala uppdrag, som vi också fick 2018, som har bidragit till förändringen. Sedan vi fick det har vi tagit fram fyra digitala utställningar, varav en större och tre minivarianter. Vi har även lanserat två nya appar i samarbete med kommuner i länet – Upptäck historien och Upptäck konsten. Vi har också tagit fram digitala stadsvandringar med virtual reality-teknik och ska inom kort lansera en digital guide med augmented reality-funktionalitet. Men vi har så klart även haft fysisk programverksamhet, utomhus och inhysta hos andra institutioner. Det är först till följd av pandemin som vi har satsat mer på digital programverksamhet.

Stockholms Kvinnohistoriska inledde sin verksamhet med ett intensivt programpaket i en tillfällig lokal. Om du jämför museets verksamhet under invigningsmånaden med vad som gjorts senare, vilka är de största skillnaderna?

Anna: Att vi på Stockholms Kvinnohistoriska valde att öppna med ett sånt oerhört, ja nästintill orimligt dunder och brak – en månad med 67 publika programpunkter som täckte in alla möjliga vinklar av kvinnohistoria – kändes viktigt eftersom det var vårt sätt att säga hej till stockholmarna, nu finns vi! Vi ville nå många olika målgrupper och finnas tillgängliga på en och samma plats för att kunna skaka så många händer som möjligt. Det var också ett sätt för oss att testa en mängd format och teman.

Vårt fokus har sedan dess varit att förflytta människor i staden, skapa nya möten och nå nya målgrupper som kanske inte alltid känner sig bekväma med att besöka museer eller känner att de är inkluderade i vårt gemensamma kulturarv. Vi tar också vana museibesökare ut ur sin bubbla och lotsar dem till nya kulturupplevelser och miljöer – ja till och med till VIP-kön på nattklubben ibland. Att inte ha en egen lokal skapar förstås utmaningar, ibland har vi lidit av att vi får mindre synlighet än samarbetspartnern som står för lokalen. Det kan handla om en sån simpel sak som att platsen är tydligt utmärkt när Facebook-evenemang delas, men att arrangören syns först när man klickar in sig på evenemanget.

Vad är de främsta för- respektive nackdelarna med att inte vara knuten till en bestämd utställningslokal?

Anna: För oss och det vi vill uppnå leder valet att inte ha en publik lokal framför allt till fördelar. Vi tvingas tänka kreativt och att ständigt bjuda på det oväntade. Vi samverkar nästan alltid med andra, vilket leder till att många människor besöker platser som de aldrig satt sin fot på innan – och att våra samarbetspartners då får en ny publik. En sak som vi kunnat laborera mycket med är just platsens betydelse när det gäller stämning, geografisk placering, historia och vilka som vanligtvis besöker den. Varje publikt evenemang får en extra dimension genom valet av rum eller offentlig miljö. Att arrangera ett rösträttsfirande på nattklubben Trädgården, en föreläsning om den första svarta kvinnan i Kalmar i Katarina kyrka eller ett samtal om kvinnor och sprit på Södra Teaterns bar gör oerhört stor skillnad för besökarens upplevelse.

Att vi inte har ett fysiskt museum har också gjort att vi har behövt tänka digitalt från början istället för att försöka digitalisera i efterhand. Vi bygger vår publika lokal med våra samlingar och utställningar på webben istället.

Annelie: När de flesta tänker på ett museum ser de en byggnad framför sig. Och för oss som ”enbart” är ett digitalt museum är det lite av en utmaning att förklara att vi faktiskt är ett museum och bedriver museal verksamhet. Jag kan tänka mig att vi inte upplevs som lika trovärdiga och att vi därför inte åtnjuter samma status i allmänhetens ögon som ett traditionellt museum gör.

Fördelen är att vi kan vara mer snabbfotade, att vi kan komplettera material efterhand och föra en dialog med våra målgrupper. Vi kan också arbeta utforskande, det digitala mediet ger många nya möjligheter. Det är både en för- och en nackdel. Teknikutvecklingen går väldigt fort och blir fort daterad, dessutom kräver det ständig uppdatering av både kunskap och plattform.

Ett annat bekymmer är ju statistikrapporteringen som är utformad efter fysiska besök. I bästa fall finns en ruta där vi ska fylla i hur många digitala besökare vi har haft, medan det finns minst tio olika rutor för fysiska besök. Dessutom är ju inte en digital besökare värd lika mycket som en fysisk besökare. En hel skolklass som gör ett digitalt besök räknas som en besökare om skolan har ett IP-nummer, precis som en person som bara går på toaletten på ett fysiskt museum gör det.

Ja, digitala besökare är på många sätt svårare att räkna och värdera jämfört med de som fysiskt besöker en bestämd plats. Vad vet ni om era digitala besökare idag? Vad skulle ni vilja veta?

Annelie: I dagsläget följer vi besöksflöden via Google Analytics och andra statistikverktyg som är kopplade till våra digitala plattformar. Som ett digitalt museum har vi möjligheten att få återbesök till utställningar och samlingar utan större ansträngning från besökarens sida. Men vi har andra utmaningar, som till exempel att slå igenom i det digitala bruset. Därför vill vi mäta upplevelsevärdet hos besökarna, vilket vi planerar att göra under 2022 via en enkät.

Anna: Vi – och hela branschen – upplever samma utmaning som Annelie med rapporteringen av den digitala verksamheten och det här är något som pandemin verkligen satt ljuset på. Någon som endast besöker ett museums kafé för en snabb fika värderas idag högre än någon som följer med under en hel timme på en av våra digitala kvinnohistoriska visningar. Vi vet ju att det till stor del är på webben människor befinner sig för att både hämta information och ta del av kulturupplevelser, men många stödformer kräver att all verksamhet sker fysiskt. Samtidigt är det utmanande att mäta digitala besök. En programpunkt på Instagram live, hur värderar och skiljer man mellan dem som är med direkt och ser hela evenemanget, dem som tittar på det i efterhand, eller dem som kikar in en stund och sedan lämnar? Går den som snabbt kikar in att jämföra med den fysiska besökaren som endast går till museet för att låna toaletten? Vi har påbörjat arbetet med hur våra digitala besökare kan mätas och värderas och följer och deltar i det arbete som pågår kring detta i branschen. Utöver den statistik som vi idag hämtar från Google Analytics och våra olika sociala och digitala kanaler, som ju ibland inte säger en bråkdel av det vi vill veta och rapportera, ska vi följa upp med digitala publikundersökningar som plockar upp mer information om besökaren, inklusive förväntningar, upplevelser och vad besökaren fick lära sig.

Inget av era museer har en traditionell föremålssamling. Istället samlar ni på annat.

Annelie: Det stämmer. Vi har inga föremålssamlingar, men däremot bildsamlingar och arkivalier. Vårt uppdrag är tvådelat; dels ska vi vara ett digitalt museum, dels en konsultativ expertinstitution med kommunerna och civilsamhället som målgrupper. Vi ska helt enkelt vara ett regionalt stöd inom kulturarv och konst. Vi har ett fint samarbete med Hembygdsförbundet i Stockholms län, där vi bidrar med stöd och utbildning i hur hembygdsföreningarnas bildsamlingar ska digitaliseras. Föreningarna sköter själva scanning och registrering. Bilderna läggs upp i vår databas och blir därmed tillgängliga för fler.

Vi har också sedan tio år tillbaka en pågående insamling av länsinvånarnas digitalt födda bilder som går under namnet ”Samtidsbild”. Varje år tar vi fram olika teman för insamlingen men människor har också möjlighet att bidra med de bilder som de själva anser bör finnas i samlingen. Under 2020 tog museet fram en metod för att samla in bilder till ”Samtidsbild” på huvudtemat ”Minnen i sociala medier”, det vill säga bilder som tidigare postas i sociala medier. Temana har sträckt sig från #minförstainstagrambild till #dollypartonchallenge och #guldbron. Detta fick ett abrupt slut den 16 mars 2020 när Folkhälsomyndigheten informerade om att vi nu hade allmän smittspridning av covid-19 i Sverige. Insamlingen ställdes snabbt om till #icoronatider och inriktades på fotografier som speglade hur människor i länet påverkades av pandemin. Samtidsbildsfotografer uppmanades att göra fotodagböcker och dela med sig av bilder kontinuerligt under våren och sommaren, och i samband med upprop om att besvara museets frågelistor uppmanade vi också människor att dela fotografier på ”Samtidsbild”. Men vi hämtade också underteman för insamlingen från vad som diskuterades och delades på sociala medier, som exempelvis bilder och uppmaningar från sjukvårdspersonal att stanna hemma.

Under hösten var insamlingen fokuserad på #klimataktivism, där en del av de uppladdade fotografierna visas i den digitala utställningen ”Tema: Sjöglimt”. Vi hade också ett samarbete med Stockholms stadsarkiv med insamlingen ”Min Liljeholmskaj”. Sammanlagt växte ”Samtidsbild” med 1 749 fotografier under 2020. Nu planerar vi för att påbörja en insamling av dåtidsbilder.

Anna: De flesta tänker nog på ett museum som ett fint gammalt hus där man samlar in och visar upp föremål. Som ett helt nytt museum, utan lokal men däremot med en mängd medlemsorganisationer med egna samlingar, har vi försökt utforska hur vi kan göra mest skillnad för kvinnohistorien genom att ta oss an föremål och samlingar på nya sätt. Gamla strukturer gör att kvinnors berättelser lyser med sin frånvaro i befintliga museisamlingar. Vi behöver samverka med hela branschen för att förändra detta, vilket vår speciella organisationsform ger möjlighet till. Föreningen Stockholms Kvinnohistoriska består just nu av cirka 30 museer, arkiv och föreningar fokuserade på historia, men också andra slags kulturaktörer som tillsammans vill arbeta för att kvinnors historia och historier undersöks, förvärvas, bevaras, förmedlas och synliggörs publikt.

Just nu fokuseras vårt arbete med föremål och samlingar på vår stora satsning ”Kvinnans Sak”, som Riksantikvarieämbetet finansierat. Där synliggör vi kvinnohistoria som ligger gömd i föremål, samtidigt som vi verkar för att kvinnors berättelser finns tillgängliga i framtiden. Alla världens föremål bär på historia som angår, berör, påverkar eller har anknytning till kvinnor på något sätt. Allmänheten, arkiv och andra museer har engagerats att bidra med bilder på föremål kopplade till berättelser om kvinnor som ger nya perspektiv vilka nu saknas i samlingarna. Vi upptäckte snabbt behovet av att utveckla vår egna digitala plattform för att samla in och visa upp berättelser, bilder och annat material kopplat till kvinnor. Plattformen är byggd för att kunna kopplas samman med befintligt kulturarv och på så sätt berika museernas samlingar med information om kvinnor som i nuläget saknas.

Vi har också samarbetat med Bonnierförlagen och gett ut boken Kvinnosaker, författad av historikern Karin Carlsson. Där får femtio vackert illustrerade föremål berätta hundra år av svensk kvinnohistoria – ett sätt att göra kvinnohistorisk forskning kring föremål tillgänglig för allmänheten. Kopplat till boken och Carlssons texter har vi tagit fram en fysisk utställning med tio vanliga föremål som skolklasser själva kan leta rätt på och ställa ut tillsammans med berättelser om dem. Med tanke på hur det ser ut i samlingar och uppslagsverk idag är vår första prioritet som ett kvinnohistoriskt museum inte att samla in och visa ovanliga föremål, utan att se till att kvinnors historia tar plats i vardagen, blir en del av allmänbildningen och inkluderas i sammanhang dit människor nu söker sig för att titta på och lära sig om föremål och deras historia.

Båda era museer bedriver mycket utomhusverksamhet – stadsvandringar, kulturmiljöbesöksmål, offentlig konst och mycket annat. Vilka digitala format tycker ni fungerar bra tillsammans med det offentliga rummet?

Anna: När vi öppnade 2019 började vi tidigt utforska möjligheten att uppfinna egna digitala lösningar, såsom en egen app för vår podd ”Kvinnans Plats”, som knyter kvinnohistoriska berättelser till platser i staden. I podden har vi bland annat samarbetat med Stockholms läns museum i avsnittet ”Klåda i kön till Bryggargatan”, som handlar om doktor Karolina Widerström och hennes kamp för rösträtt och sexualupplysning. Vi landade snabbt i att det nu har blivit bättre att befinna sig på befintliga plattformar. Spotify och Youtube har mer och mer övergått till att vara sociala plattformar där människor spenderar tid, vilket betyder att vi kan nå nya målgrupper genom att befinna oss där.

På vår webbplats kopplar vi ofta samman olika befintliga funktioner och plattformar med enkla medel. Du kan vandra runt på platsen det handlar om genom Google maps, se bilder på hur det såg ut förr genom inhämtat material från hemsidan Stockholmskällan, lyssna på berättelser ihop med ljud upptaget från platsen genom poddarna på Spotify, klicka på länkar till fördjupningar i temat och fälla ut ett segment av elevuppgifter som lärare kan använda i undervisningen. Vi har fortfarande mycket vi vill utforska, både när det gäller hur Stockholms Kvinnohistoriska och våra projekt fysiskt kan ta plats i staden för att visa att det finns digitala kvinnohistoriska berättelser kopplade till platsen, och hur den digitala upplevelsen kan bli så levande som möjligt.

Annelie: Som jag berättade tidigare har vi nyligen lanserat två appar som vi är nöjda med. Där kan vi publicera texter, bilder, filmer och ljudfiler och bygga ut med fler kommuner och nya spår. Snart lanserar vi även ett spår med augmented reality-funktionalitet. Apparna är en del av museets arbete med de globala målen när det gäller god hälsa och välbefinnande, eftersom de uppmuntrar till promenader. Vi har även tagit fram en poddserie som lyfter olika besöksmål och de många lager som finns på platserna, från den allra tidigaste historien till dagens miljö och utveckling framåt. Förra året tog vi fram två virtual reality-filmer med arkivbilder på och filmer av två miljöer som är stängda för allmänheten, och vi ska fortsätta med ytterligare två miljöer i år. Målgruppen var människor som har svårt att röra sig, men vi har förstått att filmerna också är populära bland många andra grupper.

Tack Anna och Annelie för era reflektioner kring vad det innebär att bedriva museiverksamhet utan egen byggnad! Med hjälp av digitala kanaler och offentliga rum verkar det gå alldeles utmärkt.

Aron Ambrosiani, Annelie Kurttila och Anna Tascha Larsson

A.A. är digital producent vid Nordiska museet och sitter i UtställningsEstetiskt Forums styrelse.

A.K. är museichef på Stockholms läns museum.

A.T.L. är vikarierande museichef på Stockholms Kvinnohistoriska.