Konst med affektiv relation

Utställningskritiks chefredaktör Susanne Fessé blev av tidskriftens redaktionsråd ombedd att skriva om sin kuratoriella praktik, som bland annat innefattar arbeten med tillfälliga platsspecifika verk i det offentliga rummet. Hon lyfter i texten fram hur mellanrummet mellan plats och verk framkallar en stark kroppslig affekt.

När jag deltog i en kuratorutbildning vid Stockholms universitet reste vi som studenter till Rom. Vi besökte det samtida MACRO-museet, utanför vilket verket ”Big Bambú” av Doug + Mike Starn var tillfälligt uppfört. Den gigantiska skulpturen av bambu och rep skapade en kaotisk form, inklämd mellan två av museets byggnader. Som besökare kunde jag klättra högt upp i verket och ligga raklång på de smala bambustavarna. Det relativt tunna materialet kändes oroväckande lätt att knäcka. Verket påverkade mig fysiskt, men jag skakade av mig rädslan och försökte med logik övervinna tvivlet. Upplevelsen blev en utgångspunkt för min egen kuratoriella praktik, då jag insåg vikten av hur platsen, verket och det tillfälliga kan framkalla starka kroppsliga affekter som går att arbeta aktivt med såväl praktiskt som teoretiskt.

I den här texten vill jag lyfta fram några av de tillfälliga platsspecifika verk som jag har haft möjlighet att arbeta med. Jag har tillsammans med konstnärerna utforskat det ”mellanrum” som finns mellan verket och platsen som det uppförs på. Jag argumenterar för att det i detta mellanrum finns en känslomässig relation, som jag valt att kalla en affektiv relation.

Den 22 oktober 2015 mellan klockan sex och nio på kvällen utförde Ulf Lundin det tillfälliga verket ”Here You Are” på trottoaren utanför Fredsgatan 12 vid Galleri Magnus Karlsson. Lundin befann sig inne i galleriet bakom ett så kallat ”smart glas”, som med hjälp av elektronisk utrustning kan visas som klarglas eller frostat glas. Lundin fotograferade genom glaset människor som befann sig på trottoaren. Porträttet visades efter några sekunder på framsidan av glaset, som en spegling av besökaren som just blivit porträtterad. Verket kan sägas kretsa kring frågor om övervakning och mänskliga reaktioner i ett möte med teknik, men utmanar även med sin estetik vad en konventionell utställningsmodell med fotografi som medium kan vara. Verkets placering har en naturlig relation till omgivande miljöer av övervakade gator och stadsrum. Genom att använda stadens rum och det faktum att besökaren är en förutsättning för själva verket skapades för många åskådare en stark upplevelse.

Torsdagen 5 november 2015 mellan klockan fem och åtta på kvällen visade Julia Peirone verket ”Twisted Cherry” på den digitala annonstavlan på Stureplan i Stockholm. Peirone bjöds tidigt in i den kuratoriella arbetsprocessen för att utforska hur hennes arbeten kunde relatera till omgivningen. Jag minns tydligt vårt andra möte, när hon presenterade sin idé med en kort mening: ”Vad tror du om att arbeta kring begreppet ’att falla’?”

Peirones verk bestod av rörlig bild filmad från fotosessioner där tonårsflickor i höga klackar upprepande gånger faller till marken. En separat textremsa ovanför tavlan visar meningar som: ”Jag är ödmjuk”, ”Jag är stabil” och ”Jag har blek hud”. Meningarna var hämtade från ansökningsbrev som Peirone hade fått av modellerna i verket. Stureplan uppfattas av många som symbol för glamoröst nöjesliv och människas ytlighet och konsumtion. Här finns ingen plats för det defekta. Peirones verk skapar ett avbrytande intryck i det offentliga rummet, då reklamtavlan är avsedd för kommersiella budskap. Genom att belysa flickornas relation till mode, utseende och själva platsen som det visas på har verket en social och feministisk karaktär. Numera finns serien ”Twisted Cherry” (det vill säga de fotografier som skapades i filmen) i Moderna museets samling.

Verk|Curerar presenterade 29 september 2016 mellan klockan sju och nio på kvällen Axel (Annica) Karlsson Rixons ”Korsfästelsen av det kvinnliga martyrskapet (återbesök)” i form av en projektion vid brofästet på Skeppsholmen i Stockholm. Verket hade en specifik relation till platsen. Arbetet tog sin utgångspunkt i konstnären Katarina Marks feministiska ”happening” som uppfördes vid Skeppholmsbron för över 30 år sedan. Karlsson Rixon, som då var fotostudent, dokumenterade händelsen.

Bakgrunden till Katarina Marks happening var att Moderna museet 1987 gick med på att flytta Niki de Saint Phalles och Jean Tinguelys skulpturgrupp ”Paradiset”, vars färgstarka kvinnofigurer ansågs stötande av aktionsgruppen Flytta Paradiset. Vid tidpunkten för flytten uppförde Mark den tillfälliga skulpturgruppen ”Korsfästelsen av det kvinnliga martyrskapet”, som påminde om de bortfraktade skulpturerna.

Vid uppförandet av ”Korsfästelsen av det kvinnliga martyrskapet (återbesök)” visades Karlsson Rixons svartvita fotografier från 1987 projicerade på en duk uppspänd mellan två träd. Tsomak Oga spelade stämningsfull elektronisk musik. Vinden slet i projektionsduken, besökare anlände. Några visste om händelsen, men många var på väg till en annan vernissage på Skeppsholmen och fick av en slump uppleva verket.

Björn Larssons verk ”Ett år i Sverige”(2018) utgörs av fotografier av bilar som övergivits på olika platser i Sverige. Arbetet, som har pågått under två decennier, sammanställdes i en tillfällig platsspecifik installation på storbildstavlan vid Slussen i Stockholm med vernissage 6 maj 2018. Verket visades kontinuerligt under dygnets alla timmar fram till den 10 maj. Fotografierna i ”Ett år i Sverige”(2018) hade genomgått en efterbearbetning i form av färgsättning av den i Egypten verksamma handkoloristen Maha Kamel. Verket innehöll text på svenska och arabiska – Kamels hemspråk – vilka presenterades på webben och i en folder. Delar av texten visades på storbildstavlan i anslutning till fotografier.

Tavlan vid Slussen, som är placerad på Katarinahissen, är främst avsedd för reklam. Slussen som visningsplats relaterar i Larssons verk till dess historiska funktion som nav i efterkrigstidens framväxande bilsamhälle. När verket visas på en plats specifikt utformad för reklam uppstår en dynamik, en kritisk kommentar till konsumtionssamhället. Vad händer med de nya fina bilarna om två decennier? Vad blir det av det utnötta, det icke skinande, i våra liv? Var producerats varorna och av vem?

Efter att ha arbetat kuratoriellt med verk i det offentliga rummet blev jag intresserad av att utifrån en konstvetenskaplig diskurs skriva om kroppsliga affekter och känslor. I min masteruppsats ”Att skriva om känslor: En studie av hur teori om affekt kan tillämpas i skärningspunkten mellan plats och verk” (som i dagarna ges ut som bok) har jag försökt bena ut om och i så fall hur en kan skriva om de känslor som uppstår i mellanrummet mellan verk och plats, det vill säga det jag kallar för affektiv relation.

Jag utgick i uppsatsen från att det i skärningspunkten mellan plats och konst kan finnas en betraktare, en människa. Att vara människa innebär att relatera till sin omvärld, värdera intryck och uppleva känslor. En av konstens uppgifter är att beröra, och på alternativa vis lyfta komplexa frågor. Inom konstvetenskapen kan det sägas finnas behov av en metod för att skriva fram och tala om känslor. Känslor har historiskt ansetts vara någonting skört och icke giltigt, i kontrast till logiska, giltiga tankar. För att omvärdera känslor till något viktigt och befogat behövs nya metoder och begrepp som kan legitimera och ge dem en framträdande och angelägen position i analys av konst.

I masteruppsatsen arbetade jag med en metod som baserades på multimodala analysmodeller utifrån Carey Jewitts och Gunter Kress texter i boken The Routledge Handbook of Multimodal Analysis. I modellen som jag använde beskrivs olika ”modes”, som ljud, ljus, installation, bilder, text och plats, vilka rangordnas och jämförs med varandra. Eftersom modellen är specifikt anpassad till de verk som analyseras kan den inbegripa begrepp som lyfter fram känslor i skärningspunkten mellan verk och plats, vilket är samma skärningspunkt som besökaren eller åskådaren befinner sig. Begrepp som kan lyfta fram känslor återfinns bland annat inom affektteoretiska diskurser. Affektteori används bland annat i postkolonial teori, feminism och queer-studier, samt inom andra discipliner som psykologi, sociologi, teknik och ekonomi.

Att varva uppdrag som kurator med att teoretiskt skriva om konst och känslor har visat sig fruktsamt. Det har gett en möjlighet att konkretisera teori genom praktik, eller tvärtom. Jag hoppas att det skrivna arbetet och samarbeten med de ovan nämnda konstnärerna kan inspirera fler till att prova på en utökad konstanalys där våra känslor ges en framträdande plats.  

Susanne Fessé

S.F. är konsthistoriker, kurator och chefredaktör för Utställningskritik. Delar av artikeln är utdrag ur masteruppsatsen ”Att skriva om känslor: en studie av hur teori om affekt kan tillämpas i skärningspunkten mellan plats och verk”, som ges ut som bok av Boris Press hösten 2021.