Dela kulturupplevelser på plats: reflektioner från en följeforskare

Filmvetaren och kunskapsutvecklaren Annika Wik har i många år arbetat med verksamheter som ägnar sig åt konst och film i offentliga miljöer i Stockholm. I en nyskriven artikel i Utställningskritik berättar hon om sina erfarenheter från följeforskning om konst- och filmupplevelser på sjukhus, gator och andra offentliga utrymmen.

I en tid när vi plötsligt har blivit hänvisade till att vistas och umgås mer utomhus önskar jag i denna text förmedla några erfarenheter som jag som följeforskare fått från kvalitativa studier i konst- och filmupplevelser i offentliga miljöer. Exemplen är hämtade från en undersökning om hur konst upplevs i vårdmiljö och från ett femårigt EU-projekt som hade som mål att bidra till en attraktiv stad genom film och rörlig bild.

Även om projekten var mycket olika knöts de samman genom en gemensam metod. Denna text handlar om hur val av metod kan påverka kunskapsproduktion och kunskapsutveckling i projekterans tid. Den handlar också om hur lärdomar från receptionsstudier kan bidra till att aktivera och levandegöra våra miljöer och städer med konst, rörlig bild, film och kultur. Slutligen handlar texten om hur resultat från följeforskningsarbete i ljuset av pandemin kan skapa inspiration och kunskap för aktörer inom utställningsområdet som vill nå ut på nya sätt. 

_{V.b: Keramisk gestaltning på vägg, Nacka sjukhus. Konstnär Maria Boij, Klockan och berget. H.b:Textil på vägg, Nacka sjukhus, Konstnär Bella Rune, After work. Foto: Per Mannberg.}

Att ställa rätt frågor

På uppdrag av Konstenheten på Kulturförvaltningen i Stockholms Läns Landsting undersökte jag 2014 hur patienter, anhöriga och vårdpersonal upplever konst i vårdmiljö. Syftet var att bidra till förvaltningens arbete med vidgad förståelse för vad konst och kultur i vårdmiljö är och kan vara. En framgångsfaktor i detta uppdrag var att i fältarbetet på Stockholms sjukhus inleda samtalen med att fråga om jag fick ställa några frågor om hur det var att vara i det rum vi befann oss. Oavsett om vi var i entrén på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna eller på Södersjukhuset, i väntrummet på Talkliniken, minnesmottagningen på Danderyds sjukhus eller på Avdelningen för bild och funktionsfysik och nuklearmedicin på Huddinge sjukhus så började samtalet i hur det känns att vara i rummet, inte i frågor om konsten i rummet. Min förförståelse kom från en kvantitativ förstudie som gjordes i syfte att formulera frågor, och givetvis från andra studier i liknande syfte. I de senare återkom ofta konstateranden om att resultaten hade påverkats av att människor tyckte att det var svårt att svara på frågor om konst. Detta togs i beaktande i utformandet av metod och frågor.

I studien, som ledde till rapporten ”Konsten att vara specifik – om konst i vården” (2015), fick vi i det närmaste hundraprocentig svarsfrekvens. Människorna som vi samtalade med om hur det var att befinna sig i väntrum, i korridorer, utemiljöer, på avdelningar, mottagningar och kliniker hade inga som helst problem att formulera sig kring hur de upplevde miljön som de befann sig i. Och det dröjde inte många sekunder innan de berättade vad de såg: att miljön såg eftersatt ut, eller tvärtemot, att det syntes att någon brytt sig om miljön. De talade initierat om ljuset, om färgerna på väggarna, om möbler, skavda dörrkarmar, tavlor, skulpturer, grafiska blad, installationer, fotografier – alltså konst. De beskrev hur de föredrog att sitta i en viss riktning för att kunna se en specifik tavla, att de saknade en målning som tidigare hade funnits där, att det var skönt att ha något att titta på så att man slapp prata. De förklarade vad de tyckte stärkte miljön eller vad som gjorde att den kändes mindre trivsam. Eftersatta miljöer var tveklöst det som besvärade mest. Omedvetet skapade miljön frågor om själva vården: Om de inte sköter om miljön, hur ska de då ta hand om mig?

Konsten ingick i beskrivningar av vårdmiljön och framstod som meningsfull på flera olika plan. Följeforskningsmetoden fungerade med andra ord för att få fram en mångfald av konstens betydelser för olika människor som av olika anledningar befann sig i vårdmiljöns många och väldigt olika rum. Resultaten av studien pekade på vikten av att vara specifik kring rummet och konsten, och ledde till ökad förståelse och värdefull kunskap om konstens betydelse i den offentliga miljö som vården är.  

Att bli ett med platsen

Som deltagande följeforskare i EU-projektet ”Smart Kreativ Stad” som drevs av Film Capital Stockholm mellan 2015 och 2020 fann jag ett namn på den metod jag tidigare kallat ”observation och samtal”. Genom konsthistorikern Annie Dell’Aria, som studerar åskådarskap och rörlig bild i offentliga rum, fick jag begrepp för metoden eller rollen som en ”förbipasserande” och kunde med hjälp av det betona vikten av den egna närvaron på platsen, att förutom att observera och samtala med åskådarna på plats även bli en av dem.

Målet med ”Smart Kreativ Stad” var att bidra till en attraktiv stad för boende, kreatörer och besökare, att stärka innovation och att utifrån nya perspektiv på film och rörlig bild i stadsrummet aktivera staden. Projektet var uppbyggt i tre delar och mitt uppdrag som deltagande följeforskare var att finnas med innan, under och efter varje insats, att utvärdera och överföra kunskap under hela projektet. Istället för att komma in i slutskedet med en utvärdering inbegrep följeforskningen progression och delaktighet i samtliga skeden för successivt lärande och utveckling.

Den inledande delen bestod av upphandlingsförfaranden, research, planering av upplägg och kommunikation där den konstnärliga ledaren Geska Helena Brečević tillsammans med projektgrupp och styrgrupp tog beslut om att arbeta i pilotstudieform.

Två sammanhängande pilotstudier genomfördes i projektets första del. I den första fick studenter på KTH i uppgift att utveckla och bygga en mobil biograf för utomhusbruk och i den andra fick arrangörer och privatpersoner ansöka om att göra en popup-filmvisning på önskad plats i Stockholm. Utifrån deras visioner fick projektet ta del av tolv helt olika filmvisningar runt om i Stockholm.

• 

• 

Torget i Jordbro gjordes om till ett vardagsrum med mat, musik och filmvisning av lokala filmare. Utbytesstudenter i studentområdet Lappis bjöds in till två magiska filmkvällar över midsommarhelgen. På träskeppet Havheld på Djurgården visades film på skeppets segel. På ett brofäste under Essingeleden visades en roadmovie-klassiker för boende på Lilla Essingen, en annars kulturgles del av Stockholm. En minifilmfestival arrangerade konstfilmsvisningar på en flotte i Gröndalsviken. En konstnär projicerade sina verk på fasader utan fönster i Bredäng och Skärholmen, vilket hon som boende där länge hade drömt om. Videokonst visades på natten i Hagaparken, en park som kanske annars ses som en plats att undvika nattetid. En queerfilm-klassiker visades på partybåten Patricia veckan innan Pride. Kvällen innan Beyoncés konsert i Stockholm ordnades i amfiteatern på Långholmen en visning av en dokumentär om hennes fans. På Djurgårdsbron visades ett program med filmer som spelades in på platsen vid förra sekelskiftet. Två arrangörer ordnade tillsammans en filmvisning på en bakgård på Södermalm. I Fisksätra arrangerade en grupp ungdomar som fick sommarjobb av kommunen en filmvisning i Braxenparken dit cirka 500 personer tog sig för att se film.

Tillsammans med barn, ungdomar, äldre, familjer, boende, besökare, turister och kreatörer såg jag film på dessa olika platser runtom i Stockholm. Jag tog del av kringarrangemangen, åt, drack, såg filmerna, pratade med människor, lyssnade på deras berättelser om varför de var där, hur de fått reda på att det visades film, vad de tyckte om det vi såg och upplevde. Deras berättelser vittnade om att filmen upplevs ha låga trösklar, att offentlig filmvisning känns som att den riktar sig till alla, att de kände sig inbjudna. De uppskattade att det hände saker i deras närmiljö, att det var gratis och att det var roligt att det hände saker för hela familjen, för kompisar, för besökande. Människor berättade att de såg staden på nya sätt och att de gärna skulle vilja uppleva mer konst och kultur på detta sätt.

Alla popup-evenemangen filmades, fotades och dokumenterades av ett team av filmare från yrkesutbildningen Xenter i Botkyrka. Filmerna lades upp på projektets webbsida. Där placerades förutom fotografier, intervjuer och presstexter också min följeforskningsrapport. Rapporten fungerade som en utvärdering för att säkerställa mål och effektmål, men också som ett värdefullt kunskapsunderlag att ta med in i samtliga piloter och aktiviteter i det fortsatta arbetet.

Tid som faktor

I projektets andra del, som sträckte sig över tre år, genomfördes ytterligare nio piloter av varierande omfattning, uttryck och format. Piloterna följdes precis som popup-piloten upp genom närvaro på platsen, följeforskningsrapporter, seminarier, kunskapsutbyten. Som i projektets första del avsattes gott om tid och utrymme för att föra över kunskap från tidigare piloter till pågående eller kommande piloter, för lärande och kunskapsspridning. Piloterna skulle förutom att bygga på kunskap från tidigare piloter dels involvera olika kreatörsroller inom filmvärlden (scenografer, ljuddesigner, regissörer, skådespelare, location scouts osv.), dels vara innovativ genom att undersöka nya format och uttryck och dels nå ut på olika slags platser och till olika publiker samt bygga på samverkan.

Insikten om att analys, lärande och kunskapsspridning kräver tid och utrymme för reflektion var tvivelsutan en av framgångsfaktorerna i projektet. Förståelsen av detta hade resulterat i att hela ett och ett halvt år hade avsatts för lärande och spridning av resultat i slutet av projektet. Det var ett mycket värdefullt beslut.

Inför den tredje delen av projektet hade vi tagit fram fem nya utvecklingsområden för att göra skillnad på området. Utifrån dessa kunde projektledarna skapa strukturer och mötesplatser för målgrupperna, för att sedan på flera plattformar och kanaler bjuda in till samverkan och nå ut med resultaten.

Åttan som metodfigur

Att arbeta i ett långt projekt på detta sätt, med möjlighet att göra kvalitativa studier och ha tid för att ta tillvara på resultaten, var mycket givande. Att arbeta med lång framförhållning är få förunnat i kultursammanhang. Men faktum är att även i de sammanhang där det egentligen borde finnas förutsättningar att arbeta långsiktigt, har man många gånger smittats av projektsjukan och med den ofta också ett kortsiktigt tänkande. Våra strukturer har blivit alltmer projektbaserade, vilket riskerar att hindra att vi får kunskapen med oss. När alltför många projekt avlöser varandra blir tid en bristvara. Knappt har ett avslutats så tar nästa vid. Att endast utvärdera enskilda projekt utan att sätta dem i relation till varandra blir missvisande och tunt. Om vi inte får utrymme för reflektion, lärande och spridning av resultat i våra projekt så riskerar vi att förlora stora delar av vår arbetsinsats. Det blir oekonomiskt, kortsiktigt och ohälsosamt i en olycklig blandning. 

Genom att ge projektstrukturen en mer cyklisk än linjär form kan lärande i högre grad följa med i det löpande arbetet. Att samla in kunskap under hela processerna istället för att förlita sig på utvärdering på slutet ger en mer dynamisk kunskapsproduktion. Om åttan används som figur blir implementering en del av processen och kunskapsproduktion kan leda till kunskapsutveckling. Formulerat annorlunda: istället för att börja från noll i projekt, lära från det tidigare arbetet och bygga vidare på det.

Att vara öppen för ”när det blir något annat”

Pandemin bröt ut ungefär samtidigt som det redaktionella arbetet med det som i följeforskningsuppdraget gick under namnet ”handbok” påbörjades. Huvudmannen Film Capital Stockholm fick besked om att verksamheten skulle läggas ner i slutet av 2020. Den planerade slutkonferensen fick ställas in. Några mindre fysiska evenemang kunde genomföras, andra fick utföras på andra sätt.

Handboken som skulle skrivas och ges till målgrupperna fick i och med detta extra betydelse. Den som kunde ha blivit en i mängden av projektrapporter utvecklades istället till en självständig och omfattande antologi med flera röster och perspektiv. Boken Levande bilder—levande stad (red. Geska Helena Brečević och Annika Wik, 2020) trycktes och distribuerades i 750 exemplar, samt färdigställdes också i en digital version på projektets hemsida, som kommer att underhållas fram till 2025.

Bokens titel anspelar på hur film och rörlig bild kan levandegöra staden. Bara ett halvår efter publiceringen kan det konstateras att boken kom till under en tid som i skrivande stund var svår att överblicka. Att stadens ytor bjuder in till uppskattade platser för film och rörlig bild syntes tydligt i ”Smart Kreativ Stad”. Att vägen till mer film och rörlig bild i staden skulle kunna påskyndas av en pandemi var svårare att förutse. Att fastighetsägare behöver finna nya metoder för att fylla sina tomma affärslokaler, tillika potentiella kulturutrymmen, likaså.

Efter ställa in – ställa ut!

Idag, med några månaders distans, kan jag se hur en del av texterna i Levande bilder—levande stad skulle kunna inspirera på andra sätt än vad som kanske var avsett. När verksamheter stängdes ner i början av pandemin trodde sannolikt många av oss att det snart skulle få ett slut. Men i takt med att pandemin fortsätter blir pratet om omställning alltmer konkret. Så vad kan en utställare eller ett museum få ut av ett projekt som detta? En lärdom kanske skulle kunna vara att det finns givande kvalitativa metoder för att arbeta med reception för att få inblickar i hur människor uppfattar och upplever det de är med om. Det handlar om att formulera frågor och fundera ut hur man samlar in svaren. Kanske bjuder denna tid in till just metod- och kunskapsutveckling. En annan lärdom skulle kunna handla om vikten av att pröva olika sätt, att bryta ner projekt i mindre delar, och att sedan arbeta med delarna tillsammans i ett mer långsiktigt perspektiv. Det är först när projekt eller piloter studeras i ljuset av varandra som kunskapsproduktion och kunskapsinsamlande kan leda till lärande för kunskapsutveckling. Men för att hushålla med resurserna behöver projekten en struktur som rymmer analys och reflektion så att de kan forma sig till resultat som efterhand kan implementeras i ordinarie verksamhet.

”Smart Kreativ Stad” använde sig inledningsvis av begreppet stadsutveckling. Arbetet visade allteftersom att det saknades strukturella förutsättningar för att filmen som område och bransch skulle kunna verka för stadsutveckling på motsvarande sätt som till exempel konsten gjort under lång tid. Det behövs omfattande strukturella förändringar, vilket kommer att kräva samarbeten och gemensamma satsningar. Detta ledde till att begreppet stadsutveckling kom att ersättas av stadsaktivering. De publika verken och visningarna visar att det är just det som kan ske. De offentliga rummen kan aktiveras av nyskapande och intressanta filmiska uttryck och format i stadsrummet. Möjligen skulle detta med filmvisningens aktiverande potential kunna leda till inspiration och idéer om hur en del av utställningens eller museets rörliga bildmaterial skulle kunna leta sig ut i stadsrummet, att det som idag visas i ”svarta lådor” skulle kunna ”ställas ut ute”. Museets insida skulle med fördel kunna aktiveras på museets utsida. Staden är full av ytor, skärmar och fasader som skulle kunna fungera som museets expanderade rum – det rum som vi för närvarande är hänvisade till: staden.

Annika Wik

A.W. är doktor i filmvetenskap. Hon arbetar med forskning och kunskapsutveckling inom film och samtidskonst.