En djupdykning i 1700-talets formspråk

I skuggan av pandemin har Röhsska museet öppnat en ny basutställning om 1700-talets former. Utställningskritiks Kerstin Parker intervjuar utställningsproducenten Jessica Sjögerén om varför 1700-talet är så betydelsefullt för den svenska formhistorien.

I slutet av april i år öppnade Röhsska museets nya basutställning ”1700-talets former”, men på grund av pandemin och dess restriktioner har utställningen inte fått sin välförtjänta uppmärksamhet. Det går dock att förmoda att besökarna snart kommer att upptäcka den då intresset för 1700-talet är stort. Basutställningen är dessutom betydligt utökad och består delvis av ett helt nytt urval av föremål av vilka en del inte tidigare har visats.

Under 1700-talet föddes den moderna designhistorien. Konsthantverk börjar tillverkas i större upplagor och de olika stilarna såsom rokoko och nyklassicism kommer att prägla arkitektur, inredning och hantverk. Röhsska museet har en stor 1700-talssamling och med ”1700-talets former” vill man visa samlingens bredd.

– Den nya basutställningen är rik på föremål och material och det första rummets form och innehåll är helt nytt, säger Röhsskas utställningsproducent Jessica Sjögerén.

Varför är 1700-talet en sådan viktig epok utifrån ett formperspektiv?

– Industrialismen är designhistoriens vagga och även om den kom senare till Sverige fanns det en begynnande rörelse med manufakturer som ett komplement till skråverksamheten, större verkstäder, viss serietillverkning och ett merkantilistiskt system. Det blev [under 1700-talet] ett uppsving för svenskproducerat konsthantverk; det höll hög kvalitet och hade ett vackert uttryck som inspirerade framåt.

Samlingens omfattning beror på att Röhsska museet köpte in mycket material från den här perioden.

– När museet grundades i slutet av 1800-talet fanns det en idealiserad bild av 1700-talets formspråk som har påverkat hur vi tänker på det svenska formuttrycket. Med den nya basutställningen vill vi förmedla att det var en fantastisk period som är hyllad, men samtidigt idealiserad. Vi vill tillföra den insikten, förklarar Sjögerén.

Hur kan vi se att det är en idealiserad tidsperiod?

– Det märks främst i samlingens omfattning – det finns inte alls ett sånt material från 1800-talet. Till viss del kan vi även se det i urvalet av föremål som kommer från de högre samhällsklassernas hem, men så är även fallet med många andra av Röhsskas samlingar.

Sjögerén refererar till artikeln ”När det svenska 1700-talet blev modernt” av Anna Arfvidsson Womack och Victor Edman. Artikelförfattarna lyfter fram att nyupptäckten av 1700-talets stilar och former under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet sammanföll med framväxten av museerna och deras samlingar och även med utvecklingen av konsthistorieämnet.

– Womack och Hedman för fram tesen att när kanon för en svensk konsthistoria sätts i början av 1900-talet så får 1700-talet en särställning. Den gustavianska estetiken sågs som representant för ett typiskt svenskt, lite mer återhållsamt, formspråk i kontrast till ett mer överdådigt uttryck som gällde i andra delar av Europa, förklarar Sjögerén.

Hon tillägger att det återhållsamma formspråket stämde väl överens med tidens rådande ”enkelhetsideal”, med exempelvis den estetiska reformrörelsen med författaren Ellen Key i spetsen.

Med ”1700-talets former” har hela våningsplanet på Röhsska öppnats upp. I tre rum får besökaren en viss kronologi i de olika stilarna såväl som nedslag i hantverk, konsthantverk, mode, arkitektur, material, tekniker och arbetsprocesser. Vi får ta del av intressant och pedagogiskt förmedlad information om bekväma möbler i rokoko som kunde flyttas, om hemmet som blev en plats för social samvaro med te- och spelbord, om det attraktiva porslinet som fördes hit med ostindiefararna och den svenska fajanstillverkningen som försökte imitera porslinet, om figuriner som användes som bordsdekorationer och skulle locka till samtal, om dräkter av siden för överklassen och modet som en viktig markör för identitet och social position i samhället, om inredning med dekorativa föremål som bordsur och väggspeglar i guldornamentik, om arkitektoniska stilar med Gunnebo slott som ett exempel på den nyklassicistiska strömningen, om Kina som inspirationskälla, om hantverksyrken – framför allt möbelsnickare som Georg Haupt, som introducerade nyklassicismen i svensk möbelkonst – och guld- och silversmeder som använde samma handteckningar då upphovsrätt var ett begrepp som inte existerade.

Det finns ett fokus på detaljer och Sjögerén bekräftar att det är ett av målen med utställningen.

– Vi vill få besökaren att se 1700-talet i sin vardag, locka till att titta noga, inte bara se en stol eller ett glas utan detaljerna.

Som besökare får man också en djup inblick i de olika stilarna och hur exempelvis den svenska rokokon skiljer sig från den franska, som är mer svulstig och extravagant än den mer sparsmakade svenska varianten.

En del av ”1700-talets former” handlar om Göteborgs stadsarkitekt Carl Vilhelm Carlbergs reseskisser och ritningar till Gunnebo slott, vilka tydligt skildrar hur Carlberg influerades av de rådande arkitektoniska idealen i Europa och sedan förmedlade dem i sitt arbete. Även arbetsprocesser gestaltas till viss del. Montern med sidendräkterna kompletteras med tygstycken och modeplanscher från Rijksmuseum i Amsterdam. Handteckningar över tekannor och andra bruksföremål i silver visas tillsammans med artefakterna.

Vidare tar utställningen upp att man kan se på föremålen utifrån olika perspektiv, vilket bland annat förevisas genom digitala skyltar och touch-skärmar i utställningens fördjupningsstationer. I det tredje rummet ägnas ett stort avsnitt åt kakelugnen, som var ett 1700-talsfenomen.

– Den är också ett exempel på att man såg vetenskapen som ett sätt att förbättra världen. Det var brist på ved och det behövdes en mer effektiv värmekälla, berättar Sjögerén.

I rummet har ett slags installation skapats genom en krinolinformad ställning med kakelugnsplattor som ju egentligen inte är plattor, utan snarare byggklossar. Det är just de här delarna av utställningen som tillför fördjupade kunskaper och visar nya aspekter av detaljer såväl som av hela interiörer samt formhistoriens tidslinjer och hantverkets arbetsprocesser.

Vid varje ämnesområde finns informationsark som besökaren kan ta med sig och läsa en bit bort i stället för skyltar inne i montrarna, vilket förbättrar tillgängligheten.

– Vi har inte skyltat på det här sättet förut. Det är ett koncept som formgivaren TAS – Tove Alderin Studio – har tagit fram för Livrustkammaren och vi har arbetat med samma formgivare. Livrustkammaren är mycket nöjda med de så kallade plattorna, säger Sjögerén.

I arbetet med att ta fram ”1700-talets former” har Röhsska dessutom diskuterat hur utställningen kan fortsätta att vara aktuell under en längre tidsperiod.

– Delen som vi kallar för vår ”scen”, där herrgårdsinteriören är just nu, är utbytbar. Där skulle vi kunna skapa något fördjupande och problematiserande.

Framöver kommer några mindre förändringar att genomföras. Den introducerande texten om samlingen, som just nu är placerad inne i utställningen, kommer att förläggas i trapphuset och en ny text om samlingen kommer att publiceras längre fram. Eftersom det fortfarande var strikta coronarestriktioner när arbetet med utställningen var klart kunde inget egentligt öppnande hållas.

– Det kommer vi att kompensera delvis genom en tema-helg i huset i början av november. Då kommer fokus att vara på 1700-talsutställningen, säger Sjögerén avslutningsvis.

Artikeln av Womack och Edman, som är ett fördjupningsmaterial till utställningen, kommer att publiceras på webben inför temahelgen och även finnas med i utställningen.

Kerstin Parker

K.P. är frilansjournalist, författare och har en magistersexamen i historia.