Utställningskritiks Amanda Creutzer tar med tre tioåriga recensenter till Stockholm Toy Museum. Även om barnen har en och annan invändning mot utställningen blir det en lyckad dag.
Den 1 januari 2020 blev Barnkonventionen lag i Sverige. Konventionen slår fast att alla barn ska ha rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Utställningskritik gav därför en barnpatrull i uppdrag att recensera Stockholm Toy Museum i Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm. Barnpatrullen bestod denna gång av Abbe, Iris och Mesfin. De tre tioåringarna antog uppdraget och besökte museet en lördag i november.
När vi närmar oss museet utbrister Abbe och Iris: ”Wow, vilken annorlunda plats för ett museum”. Ett bergrum är ju onekligen speciellt. Utställningen går längs med gångar inne i berget. Inget ljus eller ljud från yttervärlden kommer in. Gångarna är flera meter breda och väggarna ljussatta i olika färger. Längsmed gångarna eller centralt placerade finns montrar eller små rum. Leksakerna är samlade i olika teman och oftast visas en mångfald i genomtänkta placeringar.
Redan när vi kommer in på utställningen säger Mesfin att han har en kritik. Han tycker inte om att man inte får röra något. Iris håller med, men Abbe har redan tagit sikte på montrar längre fram.
Alla i barnpatrullen har varit på museum tidigare. Abbe nämner att han har varit på Tekniska. Iris har varit på Tekniska, Naturhistoriska museet och Fotografiska. Mesfins favoritmuseum är Riksidrottsmuseet.
Besöket går i ganska snabb fart. Barnpatrullen stannar till och provar att hoppa hinder med käpphästar, gömmer sig i olika prång och vill ta snygga bilder i Fantomens tron, eller ”Satans stol”, som barnen kallar den. De skrattar och energin är hög.
Efter att vi går igenom utställningen en första gång sätter vi oss och fikar. Barnpatrullen är nöjd med fikat, även om urvalet är mycket knapert. Mesfin tycker ändå att det vara bra att man kunde köpa dricka, för man blir törstig av att gå på utställning.
Under fikat pratar vi om vilka leksaker som varit deras favoriter. Iris minns sin snuttefilt, Mesfin pratar om Lego och Abbe ringer hem för att bli påmind om Hulken och Buzz Lightyear. De minns inte om de sett någon av dessa på utställningen. När vi går igenom vad de sett, hur de upplevt rummet, vad de tycker var utställningens bästa inslag, liksom tips till utställningsmakarna, bubblar gänget.
De minns att de sett Kalle Anka, Bamse, bilar, dockor, Star Wars och hästar. Abbe, som älskar Kalle Anka, tyckte att seriefigurens släktträd var bäst. Alla tre tyckte om en armbrytningsmaskin som såg rolig ut och att VR-glasögonen till PS4:at var spännande. Men gänget enas om att Fantomens tron nog var allra roligast.
På frågan om de skulle tipsa andra att gå till The Toy Museum är svaret ett solklart ja. De tycker att museet passar alla åldrar. Mesfin tipsar om att man ska gå i sällskap, för då kan man skratta tillsammans åt de läskiga dockorna och då känns det inte lika läskigt. Iris tipsar om att man ska ta med trettio kronor när man gå dit, särskilt om man är tre kompisar så att alla kan få prova på armbrytningsmaskinen.
Den första kritiken att man inte kan röra något verkar inte längre lika stark. Iris menar att även om hon blir sugen att röra känns det okej att man inte får. Barnen menar att de kunde leka tillräckligt. Att hoppa med käpphästar räckte långt och, såklart, att ta coola bilder i Fantomens tron. Kanske kunde hindren vara lite högre. De enas om att museet är snyggt, men Mesfin tycker att ljuden var för låga.
När fikat är uppätet frågar jag om de vill gå igenom utställningen igen. Det vill de absolut. Den långa, lite korridorliknande, utställningen blir springbana och de kan både studsa och skratta högt utan att man som medföljande vuxen känner något stort behov att tysta dem.
När vi går igenom utställningen igen ber jag barnpatrullen att peka på sånt de tycker särskilt mycket om. Iris pekar på ett montage, en animerad rymdfilm och den delade bilen. Alla tre pekar på Fantomens tron. Abbe pekar ut Kalle Ankas släktträd. Samtidigt har Mesfin fullt upp att utforska Bamses farmors stuga på Höga berget.
Ljuset fungerade inte på alla ställen – annars hade nog Iris lagt till någon Disneykaraktär som några av utställningens favoriter. De enas också om ett dockskåp, men när jag ska fota säger Abbe att det inte var lämpligt eftersom en av bebisdockorna därinne var naken. Så de valde ett annat rum för min dokumentation.
Barnen är i en brytningstid mellan barn- och ungdom. De är bland de äldsta barnen som besöker museet just denna dag. Käpphästarna var roliga även denna runda, liksom Fantomens tron. Denna vända upptäcktes det gamla diapositivet – det är som stop motion, säger Abbe.
Utanför Bergrummet får barnpatrullen ge sina betyg. Iris och Mesfin ger en tumme upp och en åt sidan. Mesfin förklarar att museet är toppen men att de nog hade velat kunna göra och röra mer. Abbe tycker betyget är orättvist, museet får två tummar upp av honom. Alla tre säger i kör att de absolut vill gå tillbaka snart igen.
Som vuxen tänker jag att barnen är imponerande tydliga i sin smak. De resonerar med varandra och bollar upplevelsen mot tidigare erfarenheter. Jag tänker på Barnkonventionen, som slår fast att barn har rätt att bilda sina egna åsikter och rätten att fritt uttrycka dem i alla frågor som rör barnet. Nog är det rimligt. Och vilka andra än barn ska recensera utställningar för barn?
Museibesöket recenserades av Abbe, Iris och Mesfin och sammanfattades av Amanda Creutzer. Foto: Amanda Creutzer.
A.C. är utställningsproducent och upphandlare.
Texten är godkänd av barnen och deras föräldrar.
