Många museer använder sig av upphandlingar för att få hjälp med att gestalta sina utställningar. I dessa upphandlingar förekommer ofta orimliga krav som missgynnar mindre etablerade formgivare och scenografer. Dessa krav måste få ett slut. Det menar nio personer som är verksamma inom utställningsformgivning.
Upphandlingar är inte ovanliga inom museisektorn. Då många museer drivs av kommunala, statliga eller regionala huvudmän tillämpas upphandlingar för att köpa in tjänsten utställningsgestaltning. Genom årens lopp har vi som skrivit denna artikel stött på många upphandlingar. Vi vill uppmärksamma utställningsproducenter, museichefer och upphandlare inom museisektorn på några väsentliga aspekter kring upphandling av utställningsgestaltning. Det handlar om våra villkor som formgivare, men ytterst om att vi är angelägna om att medverka till att skapa riktigt bra utställningar.
Gratis idéarbete?
I anbud ställs ofta krav på inlämnande av skisser. I museisektorns upphandlingar benämns dessa ofta som ”en initial idé”, ”en enkel skiss” eller ”ett smakprov”, och är tänkta att utgöra en del i urvalsprocessen. Sveriges Arkitekter har flera gånger uppmärksammat uppdragsgivare som ställer såna krav på formgivarna att detta innebär att formgivaren ska börja lösa arbetsuppgiften redan i anbudet (utan betalning), vilket enligt organisationen strider mot lagen om offentlig upphandling. Vi delar denna uppfattning.
Dessutom vänder vi oss mot föreställningen om att det skulle finnas ”enkla” skisser. Även en till synes ”enkel” skiss innehåller många timmars arbete. Vi måste läsa in oss på bifogade dokument, göra research, skissa (det vill säga testa, utveckla och förkasta idéer), presentera idén i text och bilder. Dessutom blir konkurrenssituationen en faktor som innebär att vi lägger ytterligare arbetstid på det obetalda skiss-kravet. Det innebär också ett ojämlikt möte mellan museet och den eventuella formgivaren eller scenografen. Vi förväntas arbeta gratis medan museets personal har lön och förmåner i relation till gällande lagar och avtal.
Men framför allt blir såna ”smakprov” och ”enkla skisser” stumma. De är inte resultatet av en dialog med uppdragsgivaren, och det har inte funnits tid att djupdyka i ämnet. Det överlägset bästa sättet att arbeta med utställningsgestaltning och skapa riktigt bra utställningar är i dialog med uppdragsgivaren. Vi förstår att obetalda skisser i ett anbudsförfarande kan verka ekonomiskt fördelaktigt för museet, som utan att betala något (förutom sina egna kostnader för att administrera anbudet) kan välja och vraka mellan idéer.
Vissa hävdar att museernas urholkade ekonomi är anledningen till krav på gratis skissarbete. Vi kan dock konstatera att denna typ av anbud har krävts under en lång period, utan någon nödvändig koppling till museernas ekonomiska situation. Vi menar att förekomsten av krav på obetalda skisser beror på att det existerar en föreställning att detta är ett bra tillvägagångssätt för museerna att upphandla konstnärliga tjänster.
Även om man vinner ett anbud med skissförfarande är det inte ovanligt att arbetet inte kommer till användning. Förutsättningar kan ha ändrats, skissen var endast till för urvalsprocessen, ritningsunderlag som skickades ut var felaktigt, och så vidare. Även för vinnaren kan den nedlagda tiden vara bortkastad. Kraven på ”gratisarbete” måste också sättas i relation till de i många fall låga ersättningsnivåerna för utställningsformgivning. Inom andra branscher kanske ett vunnet uppdrag ger så hög ersättning att det väger upp förlusten för tiden man har lagt på förlorade anbud. Så är inte fallet inom museivärlden.
Krav som exkluderar
Vi vill också belysa några andra vanliga krav och resonera kring vilka konsekvenser de kan få. I anbud från museer är det inte ovanligt med omsättningskrav, som innebär att den som ska utföra uppgiften måste omsätta en viss summa per år. Även om denna summa kan variera har det förekommit upphandlingar där kravet exempelvis har varit två miljoner kronor i årsomsättning. Detta är något som många utställningsformgivare och scenografer som driver mindre företag inte kan leva upp till. Däremot kan större företag, bland annat arkitektkontor, enklare kvala in.
Även om omsättning är en mycket tydlig siffra är det ett diffust begrepp. Anta att någon gör en utställningsformgivning där utställningsproduktionen faktureras genom företaget och att den totala kostnaden är tre miljoner. Det året får formgivaren en mycket hög omsättning. Nästa år gör samma person eller företag två utställningar åt museer och omsätter endast (i bästa fall) 700 000 kronor.
Omsättningskrav kan även utesluta en formgivare som fortbildat sig under ett år eller varit föräldraledig, och innebär också allvarliga problem för dem som är nya i branschen. Men vi vill också ställa frågan: vilken kvalitet och konstnärlig nivå kan vi mindre företag erbjuda som de större inte är lika bra på? Varför utesluta formgivare genom att ställa omsättningskrav?
Ett annat exempel på exkluderande krav kan vara uppmaningen att ”redogöra för tre utställningsprojekt som har genomförts inom de tre senaste åren”. Varför tre projekt? Varför de tre senaste åren? Ibland finns kanske en klar tanke bakom ett sånt krav, som att upphandlande organisationer vill rikta sig mot en viss typ av formgivare eller kanske till och med kontraktera en specifik formgivare. För ett antal år sen gav en nyöppnad museiverksamhet högre meritpoäng om konsulten hade erfarenhet av tidigare samarbete med museet i fråga. Detta innebar att det enda företaget som kunde få maximal poäng i upphandlingen var det som redan var anlitat av museet.
Andra gånger kanske kraven ställs för att inte för många ska kunna lämna anbud. Det tar ju trots allt tid för museerna att handlägga upphandlingar. Vi menar att det är viktigt att reflektera kring dessa typer av krav och vilka konsekvenser de kan få. Vad innebär exempelvis ett krav på att tre utställningsprojekt ska ha genomförts under de tre senaste åren för en formgivare som har ägnat sig åt fortbildning, varit föräldraledig eller jobbat med ett stort projekt under tre års tid? Är vårt konstnärliga arbete en sån färskvara att en utställning genomförd för sju år sen inte kan räknas?
Vi är en grupp utställningsformgivare och scenografer som sen hösten 2021 regelbundet har träffats för att diskutera väsentliga frågor, inklusive ersättningsnivåer och immateriella rättigheter. Vi vill med information och i dialog med andra som är verksamma i museibranschen skapa en ökad förståelse för formgivares arbete. Det är naturligt och angeläget att både Riksantikvarieämbetet och Sveriges museer tar sig an den viktiga frågan om upphandling av konstnärliga tjänster inom utställningssektorn. Båda dessa aktörer skulle kunna skapa möten där dessa viktiga frågor ventileras.
Vårt yttersta mål att medverka till att skapa riktigt bra och intressanta utställningar som lockar ännu fler människor till Sveriges museer. Hur utställningsgestaltning upphandlas är en viktig del i detta.
Vi uppmanar landets museer att:
- sluta kräva skisser utan ersättning i samband med upphandlingar av utställningsgestaltning.
- se över andra krav som ställs i upphandlingar, så att dessa inte exkluderar eller missgynnar mindre företag som erbjuder utställningsgestaltning.
- se till att ersättningsnivåerna överensstämmer med omfattningen på projekten.
Malvin Karlsson
Anna Asker
Camilla Ed
Eric Langert
Annika Thore
Lina Sporrong
Karin Robling
Anna Edsjö
Tove Alderin
