Liljevalchs+ på Djurgården i Stockholm öppnade sina portar hösten 2021. Med den nya tillbyggnaden har Liljevalchs konsthall möjligheten att bredda sin verksamhet och erbjuda fler utställningar till sina besökare. Konstkritikern Rasmus Sjöbeck har träffat personerna bakom den nya byggnaden.
Det är en torsdagseftermiddag i december och Djurgården ligger stilla. Jag är på väg till Liljevalchs+ för att träffa konsthallschefen Mårten Castenfors, den vice konsthallschefen Isak Nilson och Niklas Carlén från Wingårdhs arkitektbyrå. Carlén har varit en av de ledande arkitekterna i byggnadsprojektet, som är ritat av Gert Wingårdh i samarbete med Ingegerd Råman. Jag är fascinerad av Liljevalchs+ och vill höra mer om huset och tankarna kring det.
Väl framme vid konsthallen förklarar jag mitt ärende för killen i kassan, som leder mig en trappa ner till kontoret. Castenfors välkomnar mig i sitt kontor. Jag inleder med att fråga hur allt började. Varför kände man ett behov av en ny byggnad?
– Jag har en stor kärlek och beundran för Carl Bergstens gamla byggnad från 1916, förklarar Castenfors. Men tyvärr har den vissa begräsningar. Eftersom man bara kan ha en utställning i taget måste hela konsthallen stänga sina portar under omhängningen. Med en tillbyggnad kan vi visa utställningar i ena delen medan vi stänger den andra.
Isak Nilson fortsätter:
– Det förväntas också andra saker av en konsthall nuförtiden. Man ska ha flera utställningar parallellt, samt en bra shop och ett kafé. Utan en tillbyggnad kunde vi inte utveckla verksamheten i den riktningen.
Även museerna har börjat ställa högre krav. För att de ska låna ut sina verk till utställningar kräver de bättre klimatkontroll och högre säkerhet. Med Liljevalchs+ har konsthallen möjlighet att möta både besökarnas och museernas nya förväntningar och därigenom föra in Liljevalchs i framtiden, förklarar Castenfors. När Castenfors började planera en ny tillbyggnad för tolv år sedan hade han Malmö Konsthall, en byggnad som ligger honom nära om hjärtat, i åtanke.
– När man går in i Malmö Konsthall mår man bra. Det har ett fantastiskt takljus från lanterninerna och ett underbart trägolv. Jag ville ha samma känsla i magen när jag går in i Liljevalchs+, säger han.
Vandring genom betongen
Vi börjar vår vandring med att gå uppför den suggestiva trappan i betong som från golv till tak omsluter besökaren. Liljevalchs+ är konstruerad i platsgjuten betong, en metod som innebär många utmaningar. Den skiljer sig mot den mer utbredda ”prefab”-tekniken, där man använder prefabricerade betongblock som har konstruerats på annan plats. När man platsgjuter betong sker allting på plats, vilket kräver en numera sällsynt specialkompetens. Men lönen för mödan är samtidigt stor.
– Man får intrycket av en byggnad som är byggd ur ett enda block, berättar Carlén. Man får inga öppna skarvar som är fogade, utan istället en gemensam betongyta som är kontinuerlig ända nerifrån källarens teknikrum till lanternintaket. Det ger en unik upplevelse av att vara i materialet.
Trappan leder oss till den stora utställningssalen på första våningen. Plötsligt förändras atmosfären. Akustiken blir annorlunda, betongen byts ut mot trägolv och gipsväggar. Det enda naturliga ljuset tycks komma från det närmast svävande lanternintak som är så tongivande i utsidans form. Carlén förklarar att varje lanternin är en miniatyr av hela byggnaden, med två lutande sidor och två raka.
Även golvet är noga genomtänkt.
– Trägolvet är en liten blinkning till Malmö Konsthall, noterar Carlén. Vi har tagit deras klassiska grangolv och utfört det i dimensioner som mer liknar parkett, vilket refererar till Bergstens gamla byggnads parkettgolv.
Jag frågar om valet av gipsväggar istället för betong i utställningssalarna.
– Skälet till att utställningsrummen inte har betong från golv till tak är i stor utsträckning praktiska, säger Isak Nilson. Det är stor skillnad mellan att bygga ett museum och en konsthall. Medan museer ofta förlitar sig på basutställningar måste en konsthall byta utställningar ungefär fyra till fem gånger per år. Det kräver en helt annan flexibilitet. Fastän betongväggar hade varit vackert så vill vi bland annat kunna anpassa väggfärgen för varje enskild utställning.
Mårten Castenfors fortsätter:
– Det här är en byggnad med en specifik funktion: att visa konst. Det är inte en byggnad för byggnadens egen skull. Så kan ju fallet vara ibland. Titta på byggnader som Kiasma i Helsingfors eller Maxxi i Rom. Man kan tycka att byggnaderna är häftiga, men de är väldigt svåra att visa konst i.
Den sakrala atmosfären i byggnaden är svår att ta miste på. Med Linn Fernströms glest hängda tavlor blir rummet luftigt och harmoniskt. Jag ser på många sätt utställningsrummet i Liljevalchs+ som en tolkning av 1900-talets klassiska ”vita kub”, en utställningsestetik som populariserades av MoMA på 1930-talet och som starkt förknippas med modernismens tidevarv. Den definieras av strama, vita rum med konstverken långt ifrån varandra.
Sedan 1970-talet har denna estetiken ifrågasatts, och anses bland vissa idag vara förlegad. När Nationalmuseum öppnade efter renoveringen valde museet att gå ifrån den vita kubens estetik. Istället använde sig museet av en så kallad salongshängning, där man fyller väggarna med målningar som ett lapptäcke.
Castenfors är medveten om att Liljevalchs+ på många sätt är ett otidsenligt projekt.
– Vi har ju i stort sett byggt modernistiska, vita kuber, förklarar han. Och det står vi för. Vi tror att besökare i framtiden kommer att ha behov av den här typen av möten med konsten. I en mer digital värld kommer folk att vilja gå runt i sådana här rum, avskalade och direkta.
Niklas Carlén fortsätter:
– Och för att uppnå en så direkt och ostörd konstupplevelse som möjligt har vi jobbat medvetet med att dölja all utställningsteknik. Så när man står i rummen ser man inga knappar eller lampor som distraherar.
Nedre plan
Vi tar oss ner till entréplan igen och går in i ett fönsterlöst, mörkt rum. Just nu visas där en film om byggprojektet Liljevalchs+.
– Det här rummet är byggt specifikt för videokonst och film, berättar Nilson. Rummet tillåter oss att inte enbart visa videokonst på klassiskt vis, utan även mer rumsliga installationer.
En dörröppning vid rummets ena hörn leder oss till en monumental och ljus trappa som går nedåt. Jag funderar en stund på varför trappan skiljer sig så mot trapphuset som vi har använt oss av tidigare. Niklas Carlén hjälper mig på traven:
– Det här är den enda ytan som exponerar en hel våningsförflyttning, förklarar han. Det är alltså den enda raka trappa som går från ett våningsplan till ett annat.
Vi tar oss nedför trappan till ytterligare utställningslokaler. Här ser man inga trägolv eller gipsväggar, utan ren betong.
– Här på undervåningen vill vi satsa på snabbare utställningar, förklarar Isak Nilson. Vanligtvis planeras utställningar flera år i förväg. Vi vill reservera dessa rum för snabbare projekt.
Vi ställer oss vid det vida fönstret som vetter ut mot torget och parkeringsplatsen.
– Vi kommer också att aktivera ytan här utanför konsthallen och göra den till en offentlig plats där vi kan ha utställningar, fortsätter Nilson.
Vi avslutar vandringen i de andra utställningslokalen på nedervåningen, precis intill klädskåpen och toaletterna. På ena betongväggen syns en lång, diagonal spricka.
– På övervåningarna är tanken att rummen ska kunna transformeras inför varje utställning, förklarar Nilson. Här nere däremot vill vi att väggarna ska stå som vittnen för det förgångna.
Niklas Carlén fortsätter:
– Sprickan här i väggen är ett exempel på detta, säger Carlén. Den är ett resultat av en gjutform som kalvat. Formen höll alltså inte för trycket från betongen. Första betongfyllningen funkade, men när man fyllde på med mer så välte hela formen. Vi valde att behålla sprickan från detta just med tanke på det som Nilson nämnde. Den blir som ett sår. Ett ärr från det förflutna.
Jag lämnar Liljevalchs och tar en sista titt på fasaden innan jag går mot Djurgårdsfärjan. Den massiva betongen och lanterninernas kreneleringar leder tankarna till en skyddsborg. Jag kommer att tänka på en sak som Castenfors sa under samtalet:
– Man skulle kunna säga att vi har byggt en bunker för att skydda konstens frihet. Det kommer krävas en atombomb för att förstöra den.
Det är tydligt att Liljevalchs+ är här för att stanna. När jag sitter på Djurgårdsfärjan känner jag mig förväntansfull inför konståret 2022. Någonting säger mig att jag snart kommer att återse konsthallens salar.
Rasmus Sjöbeck
R.S. är konstkritiker.