Platsens själ

Två nya utställningar i Stockholm och Rom djupdyker i arkitekterna Sigurd Lewerentz och Aldo Rossis liv och verk. Efter att ha besökt dem får museologen Lennart Palmquist en stark lust att uppleva byggnaderna på plats.

Även om arkitektur är en av de sköna konsterna kan byggnader inte ställas ut på museer. Ett arkitekturmuseum kan inte visa själva byggnaden i sina lokaler. Istället presenteras visualiseringar av arkitektur i form av teckningar, modeller, datorgrafik, ritningar, fotografier och filmer. Dessa representationer kan ge kunskaper om den ofta komplexa tillkomstprocessen bakom arkitektoniska verk. Arkitektur-utställningar är ett omfattande fält, som ämnesmässigt täcker allt från historiska utställningar med rekonstruktioner i skalmodeller till fotoutställningar av arkitekturstilar eller monografiska utställningar av enskilda arkitekter. I grunden är arkitekturmuseer arkiv och bibliotek. 

I det följande jämförs två utställningar som behandlar två välkända 1900-tals-arkitekter: dels Sigurd Lewerentz (1885–1975) på ArkDes i Stockholm, dels den italienske stjärnarkitekten Aldo Rossi (1932–1997) på konst- och arkitekturmuseet Maxxi i Rom. Båda utställningarna bygger på museernas omfattande samlingar, som kompletterats med inlånat material.

Lewerentzutställningen

Boken om Sigurd Lewerentz gavs ut i maj 2021. Foto: ArkDes

ArkDes bygger sin retrospektiva utställning på sitt stora Lewerentzarkiv och delvis ny forskning. I anslutning till utställningen har museet publicerat en mycket omfattande bok med samma titel som utställningen: Sigurd Lewerentz: Dödens och livets arkitekt. Lewerentz är kanske mest känd för sitt arbete med begravningsplatser och kapell runtom i Sverige – framför allt Skogskyrkogården i södra Stockholm, som han skapade tillsammans med arkitektkollegan Gunnar Asplund. Efter det utdragna arbetet med Skogskyrkogården följde en tid med mer kommersiella projekt i tidens modernistiska anda. På 1960-talet väckte Lewerentz berättigad sensation med två fulländade arkitektoniska mästerverk: Markuskyrkan i Björkhagen (1960) och S:t Petri kyrka i Klippan (1966). Dessa mycket skulpturalt utformade byggnader med enkla men vackra tegelmurar skiljde sig kraftfullt från samtida kyrkoprojekt.

Museichefen och curatorn Kieran Long med medhjälpare har iscensatt utställningen på ArkDes med ritningar av byggnadsprojekten, men även med möbler, armaturer, tapeter samt typsnitt och reklam från Lewerentz många designarbeten.   

Berättelsen om Sigurd Lewerentz är utformad i sju tematiska och delvis kronologiskt ordnade utställningsrum som på olika sätt visar hans liv och karriär. Utställningen börjar i hans sista studio i Lund, som ritats av Klas Anselm. Med hjälp av en rad föremål, böcker, fotografier och affischer förmedlar museet en bild av personen Lewerentz. Direkt efter denna så kallade svarta låda kliver vi in i den största utställningssalen, som kallas för ”Minneslandskap”. Här visas originalritningarna över både Skogskyrkogården och Östra Kyrkogården i Malmö. Ritningarna presenteras i montrar utmed de grönmålade väggarna. Möjligen är de två välgjorda och stämningsskapande filmerna av Kerstin Ekberg, som visas på galleriets kortsidor, det som främst präglar atmosfären i rummet. Mitt i rummet löper ett podium med utställda möbler och byggnadsdetaljer som Lewerentz ritat för kapellen på Skogskyrkogården och Östra Kyrkogården i Malmö.

Parallellt med det stora galleriet finns ett mindre tredje rum med skisser, ritningar och fotografier av Lewerentz inte lika kända kyrkogårdsformgivning, bland annat från Valdemarsvik, Ruds kyrkogård i Karlstad och ett krematorium i Helsingborg. Även här är väggarna i grönt med vita texter. Nästa rum uppmärksammar Lewerentz tidiga produktion av några villor i Stockholm och båthuset som han ritade för Stockholms roddförening vid Djurgårdsbrunn. I det femte rummet, ”Den moderna storstadsarkitekten”, visas hur Lewerentz överförde delar av den internationella modernismen i svenska byggnadsverk, exempelvis Philips kontorsbyggnad och Riksförsäkringsverket i Stockholm. Under det tidiga 1900-talet ritade han belysning, möbler och tapeter men också byggnader. Han verkade med andra ord även inom den kommersiella sektorn.

I det sjätte rummet får vi följa Lewerentz tekniska intresse och verksamhet som designer vid det egna företaget Idesta, som grundades 1929. Här är det intressant att se de metallprodukter – bland annat fönsterbågar och dörrhandtag i metall – som tillverkades för att användas i funktionalismens byggnader. En tunnelbanekiosk i full skala är det mest dominerande utställningsobjektet i detta rum. 

Utställningen avslutas med det sjunde rummet, som upptas av representationer av Lewerentz sena byggnadsverk, som Markuskyrkan och S:t Petri kyrka samt hans egen funkisvilla Edstrand i Falsterbo. De schematiska och svårtolkade modellerna av kyrkobyggnaderna och bristen på goda fotografiska illustrationer är dock en besvikelse. En liten tröst är att Lewerentz skisser av kyrkorna finns utställda. De får besökaren att känna en stark längtan efter att uppsöka verken på plats.

Aldo Rossi på Maxxi

Utställningen i sektion två av Zaha Hadids imponerande byggnad i Rom är troligen den mest omfattande som gjorts om Aldo Rossi. Kuratorn för utställningen är Rossikännaren Alberto Ferlonga, som här har samlat ett stort material som behandlar huvuddelen av den italienske arkitektens arbeten. Utställningen, som äger rum i två avlånga, ljusa gallerier, omfattar ett antal av Rossis många projekt från Italien och övriga världen. Med hjälp av skisser, små modeller och Rossis berömda teckningar skapas en föreställning om de visioner som han hade inför de olika projekten. Utställningen följer inte en helt kronologisk ordning, utan försöker istället ge en idé om de återkommande teman som finns i Rossis produktion. Arkitektur var för Rossi det konceptuella ramverket för plats. Han återkom ofta till begreppen ”genius loci”, platsens själ, och ”kollektivt minne”. Dessa begrepp utgör grundpelarna för Rossis postmoderna arkitektur. 

För att förena Rossis visioner och projektförslag har kuratorn Ferlonga sammanställt några parallella linjer i dokumentationen. Vi finner ett stort antal projekt synliggjorda med 40 små modeller från modellmakaren Giovanni Sacchis studio. I två mindre rum fördjupas presentationen av två av Rossis mest berömda verk: San Cataldo-kyrkogården i Modena och ”Teatro del Mondo”, den flytande teaterbyggnad som uppfördes till Venedigbiennalen 1979–80 (och som återfinns i modellform i Arkdes permanenta utställning.) 

Den kommunikativa sidan av utställningen fungerar mycket bra. Besökaren får efter en noggrann genomgång en klar uppfattning om Aldo Rossi både som arkitekt och teoretiker. Ferlonga har på ett skickligt sätt lyckats belägga varje projekt med de poetiskt egenartade skisser och färglagda teckningar som arkitekten gjorde inför sina verk. I en särskild monter visas även skrifter av Rossi, bland annat den kända L’Archittectura della cittá, från 1966, vars tema arkitektur för staden – det vill säga bostadskomplex, rådhus, teatrar, museer, kyrkogårdar och minnesplatser – Rossi kom att ägna sig åt livet ut.

Slutord

I båda dessa relativt konventionellt genomförda utställningar ställs större krav på betraktaren än i samtida konstutställningar, där verken står i centrum. Besökarna är själva tvungna att få en förståelse av verken via den kurerade dokumentationen. Sammantaget kan man dock konstatera att såväl ArkDes Lewerentzutställning som presentationen av Aldo Rossi på Maxxi i Rom på ett strålande sätt tillfredsställer högt ställda krav på åskådlighet och pregnans. 

Men oavsett ämne eller form fortsätter frånvaron av själva byggnaden att vara ett problem för alla arkitekturutställningar. Som besökare på en arkitekturutställning upplever man inte arkitektur. Man får ingen direkt upplevelse av byggnaden, hur det känns att gå runt i den eller hur ljus och ljud påverkas av materialets form. Istället presenteras visualiseringar av arkitektur. Besökaren får nöja sig med rena representationer av det som utställningen berättar om. Modeller, ritningar, fotografier och filmer fungerar som medier som sammanför, förmedlar och problematiserar arkitekturen. 

Problemet är att det konkreta verket är frånvarande även när utställningen med hjälp av dessa representationer försöker sätta byggnadsverket i centrum. Modeller kan skapa en illusion av närvaro, överskådlighet och igenkännande. Men besökarens relation till modellens volym gör att en barriär uppstår mellan åskådaren och modellens miniatyrvärld. Byggnaders komplexitet går inte att förmedla enbart med hjälp av det dokumentära materialet som står till buds. Kanske skulle man oftare nyttja virtual reality-teknik för att erbjuda besökaren en upplevelse av byggnaden i sin rätta volym. 

Filmer, som de i Lewerentzutställningen, förmedlar dock på ett positivt sätt en specifik atmosfär av det färdiga resultatet. Filmsekvenserna i Rossiutställningen återger dessutom arkitektens visioner i högre grad än vad reella intryck av de fysiska byggnadsverken kan göra. 

Båda utställningarna hjälper oss att förstå hur arkitektur bidrar till att bibehålla vårt intresse för platsens betydelse och vårt kollektiva minne. En lyckad vistelse i någon av dessa utställningar leder oundvikligen till en önskan att uppleva byggnaderna fysiskt och kanske förnimma en känsla av platsens själ.

Lennart Palmquist

L.P. är arkeolog, museolog och kritiker.

Om utställningarna

”Sigurd Lewerentz: Dödens och livets arkitekt”
ArkDes

Utställningsperiod: 1 oktober 2021 till 28 augusti 2022. 

Kurator: Kieran Long. 
Utställningsproducent: Lena Landerberg. 
Utställningsarkitektur: Caruso St. John Architects, London.

”Aldo Rossi, L’architetto e le cittá”
Maxxi

Utställningsperiod: 10 mars 2021 till 14 november 2021.

Kurator: Alberto Ferlonga.

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.