Digital kuratering i en mer-än-mänsklig värld

Klas Grinell läser en teoritung text om digital kuratering men saknar kopplingar till de mer övergripande samtidsfilosofiska diskussioner som pågår utanför museisektorn.

När man söker på digital kuratering handlar träffarna sällan om museer eller utställande. Enligt wikipedia består digital curation istället av urval, bevarande, omhändertagande, insamlande och arkiverande av digitala tillgångar. Kuratering är alltså ett namn på vad den som försöker skapa ordning i allmän digital data ägnar sig åt. Samtidigt är det enligt SAOL benämningen för det en utställningskurator gör. Kanske kan likheter och skillnader mellan digital kuratering i allmänhet och digital kuratering på museer hjälpa oss att bättre förstå hur museer kan hantera sin digitalitet?

För att pröva denna tes vände jag mig till Fiona Camerons bok The Future of digital data, heritage and curation in a more-than-human world, utgiven av Routledge 2021. Bokens titel innehåller många av samtidens stora museirelevanta begrepp och författaren är en av de väletablerade museologerna. Cameron disputerade år 2000 på en avhandling om det historiska utställandet av maoriska museisamlingar i Nya Zeeland och England, och har de senaste 15 åren skrivit flitigt om klimatfrågor, digitalisering och framtidens museum. I den här aktuella boken vill hon gå bortom de existerande ramarna och erbjuda en filosofisk omprövning av vad digitalt kulturarv är. Det är en stor ambition – som tyvärr inte infrias.

Boken vill bland annat presentera en egen teori om vad som kallas en eko-systemisk kuratering av digitalt kulturarv. Snarare än att vara en filosofisk omprövning känns hennes bok som ett långdraget försök att hitta nya och otympliga sätt att betona hur nytt hon tänker. ”Curatiorial agency becomes the interrelatedness of the vitalities of more-than and other-than-human coordinates together emerging as forms of eco-systemic curating” förklarar hon. Eller… förklarar är kanske inte rätt ord. Jag lyckas inte ens översätta meningen till svenska. Vilket förstås inte behöver betyda att problemet ligger hos författaren.

Ett hedervärt skäl till att konstruera omständliga meningar med nya uttryckssätt och begrepp är att därigenom hjälpa läsarna att få syn på vardagsuttryckens alla dolda förgivettaganden. Att tänka om är svårt, och paradoxalt nog kan en svårtillgänglig text ibland vara till hjälp. Jag försöker läsa Camerons framställning med den utgångspunkten. Men alltför sällan lyckas jag finna någon substans i de många och långa omskrivningarna av till exempel digitiseringar som ”singular, coherent and visual metaphors of cultural identity through their representational role in respect to their material original”. Istället för att skapa teoretiska argument väljer Cameron att genomgående veckla ut termerna för de företeelser hon omtalar. Texten framstår som en rad blinkningar till olika teoretiska perspektiv som författaren vill visa att hon omfattar. Ändå finns självfallet vissa intressanta iakttagelser att utvinna ur alla dessa ord.

Huvudpoängen med det eko-systemiska perspektivet på kuratering är som jag förstår det att underminera tron på (konst)kuratorn som en enskild skapande individ som själv kan sätta samman utställningar som utmanar och förändrar världen. Cameron talar istället om en eko-kuratoriell agens där varje uttryck är sammanvävt med mer-än- och annat-än-mänskliga agenser. Ett litet datachip innehåller över 60 olika kemiska element som alla har en egen agens och dessutom är kopplade till planetära system av exploatering, makt och kapitalansamling. Kuratorns uttryck är liksom mottagarens upplevelse och lärande djupt beroende av alla dessa mer-än-mänskliga system av liv, materialitet, makt och tillfällighet.

Det är väl värt att tänka på för alla som försöker göra eller förstå utställningar, vare sig de är digitala eller inte. Men när Cameron ger sig ut i långa diskussioner kring hur vi borde fundera mer på att de digitala objekt vi bevarar eller förmedlar i själva verket är instabila eftersom de består av bits som har sina egna liv och skulle kunna vara material för helt andra digitala formationer har jag svårt att se det filosofiska värdet. Det känns lite som att hävda att texttolkare borde ägna sig mer åt att konkretisera litteraturen som bokstäver, som om de inte hålls kvar i sin nuvarande form skulle kunna få helt andra betydelser. Visst finns det tekniska utmaningar med att bevara tidigare digitala generationers utläsningar av dessa bits, men är det verkligen en filosofisk utmaning?

Det är klart att det går att, som hon gör, säga att kuratering sker genom i tingen inbäddade fysiska, kemiska och biologiska processer. Men är det inte att blanda samman olika tids- och agens-skalor på ett sätt som snarare fördunklar än öppnar nya tankebanor? Liksom alltför många andra inom museistudier refererar texten nästan uteslutande till andra texter om museer, digitalisering och kulturarv. För att ge omprövningarna av våra museala förgivettaganden mer bredd och djup skulle det i min mening behövas en koppling till mer övergripande samtidsfilosofiska diskussioner. Det är svårt att se hur det går att komma med en filosofisk omprövning utan att relatera till fackfilosofins ståndpunkter och argument.

Om vi ska förstå digital kuratering är nog tyvärr Camerons bok en omväg som jag ångrar att jag tog, och inte uppmanar andra att följa.

Klas Grinell är utvecklingsledare Göteborgs museer och konsthall. På bloggen Digitala relationer söker vi inom det av Riksantikvarieämbetet finansierade projektet ”Att skapa relationer genom det digitala museet” under året andra vägar för att förstå och testa digitalt kuraterande.