Visar konstmuseer tillräckligt många kvinnliga konstnärer och hur resonerar forskare, intendenter och utställningskuratorer kring att ställa ut kvinnors konst idag? Linda Hinners rapporterar från ett panelsamtal i Paris om utställningar med endast kvinnliga konstnärer.
Det gått ett halvt sekel sedan Linda Nochlin ställde sig frågan ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Behövs det fortfarande utställningar med enbart kvinnliga konstutövares verk? Personligen har jag på senare tid funderat mycket på frågan, då jag just avslutat ett projekt och en utställning om kvinnliga skulptörer på Nationalmuseum. Som flera svenska konstmuseer har Nationalmuseum sedan länge, och i synnerhet sedan nyöppningen 2018, en medveten strategi att inkludera kvinnor i de permanenta samlingspresentationerna. Dessutom har museet gjort flera viktiga förvärv och samlingsutställningar med endast kvinnliga konstnärer. Förutom den pågående skulpturutställningen ”Härligt att vara skulptör!” Svenska kvinnliga konstnärskap 1880–1920 kan nämnas Kvinnliga pionjärer – svensk form under mellankrigstiden (2015) och Stolthet och fördom. Kvinna och konstnär i Frankrike och Sverige 1750–1860 (2012). Därför är det särskilt intressant för mig att ta del av hur denna tematik hanteras och hanterats i andra länder, som Frankrike.
I en artikel i l’Hebdo du Quotidien de l’Art den 11 juni 2021 påminde journalisterna Roxana Azimi, Magali Lesauvage och Marine Vazzoler om att kvinnoutställningar inte är något nytt fenomen, och de ifrågasatte retoriken i samtida utställningar och dess kampanjer som talar om ”bortglömda” konstnärer. Och, är det ens relevant att fortfarande tala om ”kvinnliga konstnärer” när manliga konstnärer aldrig omskrivs med samma epitet? Om man endast visar dessa kvinnliga konstnärer i relation till deras kön riskerar man att gå miste om mycket annat. Dessutom riskerar greppet att ha en negativ inverkan på de permanenta utställningarna, om de kvinnliga konstnärerna visas endast i tillfälliga visningssammanhang, menade författarna.
Undertecknad hade under försommaren möjligheten att delta i ett franskt panelsamtal med rubriken ”Faut-il (encore) des expositions 100 % « artistes femmes » ?” (”Behövs det fortfarande utställningar med 100 % kvinnliga konstnärer?”) Samtalet ägde rum inom ramen för den 26e SITEM (Salon International des Musées) i Carrousel du Louvre, Paris, 28–30 juni 2022. Medverkande var dessutom Nathalie Ernoult från Centre Pompidou, Eva Belgherbi, doktorand vid Ecole du Louvre/Universitet i Poitiers CRIHAM, Julie Botte, doktor i estetiska vetenskaper vid Université Sorbonne Nouvelle, och Raphaële Martin Pigalle, intendent och samlingsansvarig vid Musée Sainte-Croix i Poitiers, allt under moderering av Marine Vazzoler.
Under de senaste månaderna har utställningar med kvinnliga konstnärer flödat över i Frankrike, som Femmes Pionnères (2022), Peintres femmes 1730–1840 (2021) på Musee de Luxembourg och Elles font l’abstraction på Centre Pompidou (2021). Frågan som ställdes var: är dessa tillfälliga utställningar tecken på en verklig institutionell förändring, eller är de endast en modenyck, och ett slags alibi för politisk korrekthet?
Först ut i panelsamtalet var Nathalie Ernoult, som varit verksam vid Centre Pompidou sedan 1970-talet och ägnat sig åt kvinnohistoria sedan dess. 2009 var hon en av kommissarierna till utställningen elles@centrepompidou som visade verk av kvinnliga konstnärer ur museets samlingar. Ernoult är dessutom med i redaktionen för det ideella nätverket AWARE – Archives of Women Artists, Research and Exhibitions, grundat 2014 av forskaren Camille Morineau, vars syfte är att lyfta och presentera kvinnliga konstnärer aktiva under 1800- och 1900-talen på internet, i konferenser, podcaster och publikationer. Ernoult gav en fyllig historisk bakgrund till ämnet ”kvinnoutställningar” och pekade på att det ingalunda är ett nytt grepp. De första utställningarna med enbart kvinnliga konstnärer ägde rum redan under det sena 1800-talet inom ramen för Union des Femmes Peintres et Sculpteurs, grundat 1881. 1937 visades på Musée du Jeu de Paume en utställning med europeiska kvinnliga konstnärer. Kvinnorna grupperades då efter sitt land och efter sitt kön, utan problematisering, medan manliga konstnärer alltjämt behandlades individuellt. När elles@centrepompidou visades 2009–2010 var det första gången som museet visade verk med endast kvinnor ur sin samling. Men Ernoult betonade att varje verk valts på kvalitativa grunder, så i slutändan blev könet irrelevant. Utställningen, som också blev en internationell vandringsutställning, blev en stor framgång och ledde till att flera konstnärskap återupptäcktes. Nathalie Ernoult menade dock att intresset för kvinnliga konstnärskap därefter återigen försvagades, men fick ny aktualitet igen i samband med Metoo-rörelsen.
Trots satsningarna på enskilda utställningar med kvinnliga konstnärer tycks utvecklingen mot en naturlig och likvärdig plats för kvinnliga konstnärer i offentliga, permanenta samlingar, bitvis gå långsamt i Frankrike (även om ”kvinnliga konstnärer” finns som en särskild webbaserad utställning på franska kulturministeriets webbplats. Därför var det särskilt angeläget att höra Raphaele Martin Pigalle berätta om verksamheten vid ett av de regionala museerna, Musée Sainte-Croix i Poitiers. Museet, som består av arkeologiska samlingar och en konstsamling med verk från 1300- till 1900-tal, har sedan länge en medveten feministisk hållning. I hela den permanenta samlingen – också i den arkeologiska – finns en présence féminine som röd tråd, för att lyfta verk kopplade till kvinnor på olika sätt. Museets samling av verk av kvinnor – som initierades redan 1953 med en donation av tre skulpturer av Camille Claudel – är den tredje största bland publika samlingar i Frankrike. I detta avseende har museet varit pionjär, och som förklaring till detta pekas på betydelsen av olika medarbetares personliga insatser, framför allt från 1980-talet och framåt. Musée Sainte-Croix har också allt sedan dess gjort flera monografiska utställningar av kvinnliga konstnärer och deltagit i olika projekt och utställningar kring detta ämne, både i och utanför Frankrike.
Särskilt glädjande var det också att under panelsamtalet lyssna till två unga forskare och deras syn på ämnet. Eva Belgherbi är doktorand i konsthistoria och skriver på en avhandling om franska och brittiska kvinnors möjligheter till skulpturundervisning under det sena 1800-talet. Belgherbi är en aktiv skribent och driver en nätbaserad forskningsdagbok där hon skriver om konst i allmänhet, och i synnerhet om utställningar om kvinnliga konstnärer. Hon är också medlem av L’ARQ (Arts et Représentations Queers), ett forskningskollektiv för queer- och genusstudier. Belgherbi lyfte fram att mycket vetenskapligt arbete inom dessa område pågår just nu i Frankrike, och efterlyste att dessa forskare inkluderas i högre grad i de många utställningar som produceras. Som positivt exempel lyfte hon fram det pedagogiska samarbetsprojekt som för sjunde gången ägt rum mellan studenter vid Université de Poitiers och FRAC (Fonds régional d’art contemporain Poitou-Charentes) och le Musée Sainte-Croix, och som resulterat i utställningen Femmes Modèles Agrégation #7 (2 juni–18 september 2022).
Sist ut i samtalet var Julie Botte som doktorerat i museologi om kvinnomuseer. Hennes forskning berör bevarandet av ett kvinnligt kulturarv och museers och utställningars roll för detta. Julie Botte menade att det behövs renodlade kvinnoutställningar, men också blandade. Hon betonade att kvinnliga satsningar måste skriva in sig i en långsiktigt strategisk programförklaring från museernas sida, och inte endast för att svara på en trend eller tillfälligt intresse. Detta för att inte bli ytliga utan baseras på forskning. Dessutom, menade Botte, måste ett feministiskt synsätt måste genomsyra hela museernas verksamhet.
Vad kom då panelsamtalets deltagare fram till? Behövs det fortfarande utställningar med bara kvinnor? Sammanfattningsvis kanske man kan säga ”Ja, men det räcker inte!” Tillfälliga utställningar med endast kvinnliga konstnärer behövs för att lära känna och presentera okända konstnärskap för en bred och allmän publik. De har också betydelse för att förändra museernas förvärvspolitik och strategier. Men kvinnors verk måste också integreras i samlingspresentationer, på samma sätt som andra (manliga) konstnärer. Och det måste göras fler stora monografiska utställningar med kvinnliga konstnärer!
Text: Linda Hinners
Linda Hinners är intendent på Nationalmuseum och kurator för ”Härligt att vara skulptör!” Svenska kvinnliga konstnärskap 1880–1920. För första gången visas i en utställning ett hundratal verk av svenska kvinnliga skulptörer från tiden runt sekelskiftet 1900. Utställningen baseras på ett flerårigt samarbetsprojekt mellan olika nordiska museer och fristående nordeuropeiska forskare, samt crowdsourcing där också privatpersoner hörsammat museets upprop och delat med sig av glömda berättelser kring kvinnliga skulptörer. Utställningen pågår till 11 september 2022.
Reportage
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.