Magritte i Skärhamn

Det populära Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn fullföljer denna sommar sin utställningspolitik att visa nya sidor av en känd konstnärs verksamhet. Utställningen René Magritte. Idéernas laboratorium (8 maj–4 september 2022) visar hur Magrittes surrealistiska bildspråk utvecklades ur skisser, teckningar, reklamuppdrag och genom diskussioner med vänner.

Kuratorerna, Matissekännarna Julie Waseige och Xavier Cannone från Bryssel, har samlat ett omfattande material med flera hundra teckningar, gouacher, brev, dokument och några filmer. Med hjälp av detta innehållsrika material lyfter utställningen fram flera tidiga versioner av Magrittes ikoniska verk och samtidigt får besökaren ta del av flera mer okända aspekter av Magrittes verksamhet. Gestaltningen av utställningen i Akvarellmuseets vackra platsanpassade museibyggnad upptar fem rum, som i sin tur är avdelade i elva mindre enheter. En liten praktisk folder hjälper besökaren att orientera sig i utställningen.

I ett första förrum med fönster ut mot vattnet och några soffor introduceras utställningen med en biografi över konstnären. Ingången till den fortsatta utställningen flankeras dels av en stor kopia av Magrittes signatur och dels av ett stort svartvitt anslående fotografi där René Magritte poserar som filmkaraktären Fantômas invid målningen Le Barbar från 1928. Detta foto och flera andra i utställningen har framställts av Magritte själv som var en entusiastisk fotograf.

Kuratorerna har disponerat de fem utställningsrummen genom att sortera och klassificera det rika materialet efter skilda aspekter av Magrittes konstnärliga verksamhet. De fem rummen avgränsas genom att väggarna målats i olika pastellfärger. Samtliga rum innehåller en stor mängd inramade objekt hängda utmed väggarna i normal ögonhöjd. I varje rum finns en introduktionstext till det tema som det utställda bildmaterialet anknyter till.

Det första rummet med ljust blåmålade väggar visar dels Idéer i brev, med många exempel på intressanta brev till vänner där Magritte delat med sig av sina idéer om skilda gestaltningsprocesser. Ett stort foto av Brysselsurrealisteras grupp får illustrera Magrittes övergång från kubismen till surrealismen via kretsen av surrealister i Bryssel. Collagearbeten och några abstrakta experiment dokumenterar perioden som föregick denna omvändelse.

I nästa något mindre rosafärgade rum får besökaren bekanta sig med konstnärens stora intresse för förhållandet mellan ord och bild och mellan bild och verklighet. Ord och bilder är rummets rubrik. En central ikon i den moderna konsten är naturligtvis det berömda verket Ceci n’est pas un pipe från 1929, som det finns flera versioner av i detta rum. Detta verk, som idag är berömt under namnet La Trahison des images (Bildernas förräderi), åskådliggör diskrepansen mellan tecken, begrepp och föremål på ett oöverträffat sätt.

Det tredje större rummet med ljusgröna väggar visar några mer okända aspekter av Magrittes verksamhet: Magritte som illustratör, Magritte som reklamtecknare och, kanske mest förvånande, Magritte som förfalskare. Magritte gjorde många illustrationer till tidskrifter och bok- och musikförlag, många bokillustrationer till författarvännerna i Brysselgruppen och till andra författare. Reklamtecknaren Magritte var säkert en smula överraskande men samtidigt en glad nyhet för många besökare. Själv blev jag genast extra nyfiken på hans uppdrag för modetidningar och modehus även om de av förklarliga skäl saknade den specifika estetik som kännetecknar hans mer seriösa verk. Men i flera av de färgglada kommersiella uppdragen finns trots allt en surrealistisk knorr! Under rubriken Magritte som förfalskare visas i ett avgränsat utrymme en förfalskad Tizian, som enligt konserveringsexperten Mia Vandekerckhove egentligen är en märklig kombination av två verk av Tizian, Flora och Kvinna med spegel.

Det fjärde och minsta rummet i ljusgrönt är möjligen en aning svårtolkat. Det rubriseras La Vache eller Humor av utställarna och går tillbaka på en soloutställning som Magritte hade på Gallerie du Faubourg i Paris 1948. Där drev Magritte egentligen kraftigt med surrealisterna i Paris och deras ”gudfader” André Breton genom att provocera med banala, groteska eller makabra varianter av det Magritte under sin så kallade La Vacheperiod på 1940-talet uppfattade som karakteristiskt för Paris-surrealismen. Det femte rummet i ljusblått slutligen har samlingsnamnet Välkända föremål som problem att lösa. Här möter besökaren en mångfald av de vardagliga objekt som Magritte bearbetade på ett fantasifullt sätt i skilda spännande perspektiv under större delen av sitt verksamma liv. Till exempel ett stort klippblock som ett moln på himlen. Alla dessa arbeten i detta rum är på olika sätt utmärkta illustrationer till Magrittes ord: ”Målandets konst är tänkandets konst”.

I två separata utrymmen i Akvarellmuseet visas två filmer. Dels en introduktion till utställningen på 10 minuter. Dels en 14-minutersfilm av Magritte själv, Magritte on la leçon des choses. Kuratorerna Xavier Canonne & Julie Waseige har dessutom skrivit en bok till utställningen: Magritte. Idéernas laboratorium. Arbeten på papper (Ludion 2022). Det är inte en katalog utan snarare ett genomarbetat komplement till utställningen som mycket väl kan läsas separat.

Sammantaget ger Nordiska akvarellmuseets satsning på denna fascinerande Magritteutställning besökarna en fantastisk möjlighet att få insikt i en välkänd konstnärs tankevärld och skapandeprocesser i en mycket välgenomtänkt och lyckad presentationsform. Utställningen förmedlar genom det stora arkivmaterialet även en ny syn på Magritte: dels hur fast förankrad han var i Brysselsurrealismen, dels att den samlade produktionen var betydligt mer komplex än vad som tidigare visats i utställningar av hans kända målningar. Själv känner jag efter besöket hos Magritte i Skärhamn genast en stark längtan att fara till Bryssel och det stora Magrittemuseet som öppnade där 2009!

Akvarellmuseet och den regionala kulturekonomin

Betänkandet Kreativa Sverige (SOU 2022:44) som nyligen överlämnades till kulturministern innehåller förslag till en nationell strategi för främjandet av utveckling för kulturella och kreativa företag. Utredningen slår fast vikten av platsens betydelse för kulturella och kreativa verksamheter. Det Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn är ett strålande bevis på platsens betydelse för ett lokalmuseums publika framgång. Sedan museet öppnade år 2000 har Akvarellmuseet tack vare sin lyckade programverksamhet och sitt utmärkta platsspecifika läge lockat skaror av entusiastiska besökare. Museet är en stiftelse med två huvudmän: Tjörns kommun och Nordiska Akvarellsällskapet. Museichef sedan 2002 är Bera Nordal. Museets kulturella brukarvärde är naturligtvis svårvärderat, men det samhällsekonomiska värdet har utvärderats i en studie från Göteborgs handelshögskola (Armbrecht & Andersson 2010). I den studien hade Akvarellmuseet genererat ett värde för Tjörns kommun motsvarande 18 miljoner och för Västra Götalandsregionen 260,5 miljoner. De offentliga bidragen var vid den tidpunkten 13,5 miljoner kronor årligen från stat, region och kommun. Stiftelsen Nordiska Akvarellmuseet stod för en fjärdedel av den totala budgeten genom egna intäkter. Dessa siffror blir begripliga efter en granskning av effekterna från publiktillströmningen på besöksnäringen i stort. Vid tiden för undersökningen var publiken 150 000 besökare per år. Senare år har besökarantalet stigit till uppemot 300 000 besökare per år vilket med råge överträffar vad många medelstora museer i Stockholm och Göteborg kan visa upp.

Lennart Palmqvist

L.P. är arkeolog, museolog och kritiker.