Omsluten av musiken

Känslan visar vägen till insikten! Mårten Janson besöker Nationalmuseet i Prag och landar i en utställning om fyra kompositörer och deras musik.

Nationalmuseet i Tjeckiens huvudstad Prag greppar brett – från Big bang till landets dramatiska efterkrigshistoria. I sina två byggnader, en i nyklassicism och en stalinklassicistisk (kompletterad med en omfamnande tillbyggnad i bästa senfunkis) bjuder de på ambitiösa, innovativa och extremt svårnavigerade nedslag i det gigantiska tidsspann de tagit sig före att presentera för besökarna.

I det äldre husets tredje våning visas till och med sista december en utställning som belyser fyra giganter i den tjeckiska konstmusikhistorien, alla verksamma under 1800- och 1900-tal: Bedřich Smetana, Antonin Dvoŕak, Leon Janaĉek och Bohuslav Martinů.

Det är inte så enkelt att följa de fåtaliga skyltarna till entrén men utställningens intro – dess wagnerackord om man så vill – är magnifikt: Ett (mycket) stort rum där fönstren täckts med svarta gardiner. Musik av våra fyra stjärnor strömmar ur högtalare i taket (nej, inte alla fyra samtidigt …). På golvet ett raster av ledljus som tänds och släcks i olika färger, i raffinerade mönster som följer musiken. Först försöker jag läsa in notbilder, men nej. Detta är visualiserad musik, liknande vissa modernistiska målares strävan att bygga bilder utifrån toner och klanger. En tunn liten ton ger en koncentrerad ljuspunkt i rastrets mitt och spricker ut i ett gnistrande fyrverkeri när hela orkestern fyller på. Symmetri/assymetri. Vad som styr de olika ljusbildernas relation till musiken? Någons fantasi och visuella gestaltningsförmåga, gissar jag. Konst, om man så vill. Barn intill springer förtjust runt bland de blinkande ljusen, tills en vakt sätter stopp för leken. Själv njuter jag med öppna ögon och öron av denna totalupplevelse, som jag tycker ger en starkare estetisk katharsis än exempelvis Atelier Lumiéres megaprojektioner utifrån kända konstnärskap. Det odefinierade erbjuder en frihet som jag uppskattar.

En i mörkret knappt urskiljbar skylt visar vägen genom ett draperi in till nästa rum, som präglas av två monolitliknande svarta boxar, i vilka grottliknande korridorer letar sig in. På monoliternas utsida sitter träsnittsliknande bilder. Handmålade seriebilder som beskriver avgörande händelser i huvudpersonernas liv och karriär, sorger, glädje och drivkrafter. Kort men effektivt. Varje kompositör får två väggar var och en lite längre (men inte jobbigt lång) inledningstext som ger en biografisk översikt – samma händelser som sedan återberättas i bilderna. Intill dem sitter texter som ger ett personligt perspektiv på händelsen i första person. En hustru, en förälder, en mentor, en mecenat. Ibland framgår det av sammanhanget vem som berättar, om inte får man använda sig av informationen man fick i huvudtexterna. Inga referenser anger om citaten är äkta eller påhittade. Och ärligt talat – det kvittar! De ger inlevelse och en väg till personligt engagemang i berättelsens huvudpersoner.

Texterna må vara fabricerade men känslorna de väcker är äkta. När man väl accepterat berättargreppet är det bara att åka med – i alla fall för den som har lite träning i att läsa av och memorera skriven text. För den ovana läsaren torde det finnas en risk att man upplever det hela som otillgängligt: vem talar här egentligen? Och så kanske man struntar i alltihop och surfar vidare till något annat som är lättare att tolka.

I ”grottorna” gömmer sig högtalare ur vilka strömmar korta stycken av kompositörernas musik. Musik som omnämns i huvudtexterna. Den mixas med ljudeffekter som ska ge en förståelse av vad som inspirerat till just dessa toner. Utan den lilla hjälptexten skulle även undertecknad ha funnit det hela en smula kryptiskt. Och högtalarna sitter tämligen högt. Når den som använder rullstol upp till dem? Ett barn eller en kortvuxen person – definitivt inte.

Föremål? Ja, men ytterst få. Främst i form av handskrivna, genuina partitur, ett för varje konstnärskap. Knappast spektakulärt, men ändå fascinerande att följa de egenhändigt nedplitade nottecknen. Nördigt? Ja. Och just den sortens föremål som gör undertecknad knäsvag. Dvoŕaks mödosamt nerplitade toner som ordnat rinner över papperet – Janačeks upplösta rytmer som man nästan kan läsa fram ur själva notraderna.

Utställningens sista tema fördjupar sig i operakonsten. Här får man följa fyra uppsättningar av fyra olika operor. Med vitt skilda dräkter och scenografier liksom ramlar uppsättningarna ner från projektionsskärmens överkant. Bilderna mixas skickligt ihop med musiken i en fullkomligt sömlös juxtaposition. Rörformade montrar längs sidorna presenterar dräkter ur föreställningarna.

Slutligen skickas man genom ännu ett svart draperi tillbaka till wagnerackordet, som också får avsluta upplevelsen. Meningen är att besökaren nu kan lyssna till musiken från en mer upphöjd nivå, efter att ha fått en massa nya kunskaper och insikter om upphovspersonerna. Det funkar på mig.

Med den tilltagande nördigheten hos en halvbildad medelålders man torde undertecknad förkroppsliga denna utställnings målgrupp. Bra för mig – men är det rätt prioritering för landets största och tyngsta museiinstitution? Men man kan också säga att utställningen öppnar dörrar till huvudpersonerna som människor, till de centrala händelser i deras liv som formade dem som personer och som konstnärer. Tillbaka på hotellrummet knappar jag fram Antonin Dvoŕaks Stabat Mater Dolorosa i musikspelaren. Den som han komponerade efter att i rask takt ha förlorat alla sina tre döttrar. Jag vill stanna i musiken. Och i känslorna.

Text och foto: Mårten Janson

Mårten Janson är projektledare vid Statens historiska museer.